Nonchalant bemött på 1:a förlossningen.. rädd för den kommande...
Blev så nonchalant bemött på första förlossningen och det var en HEMSK upplevelse för både mig och min man. Det dröjde 4 år innan vi bestämde oss för att skaffa syskon.. Är gravid nu och är livrädd för kommande förlossning.
Blev igångsatt med första, vilket var otroligt smärtsamt. Dom hade räknat med att jag skulle få nått att sova på och föda dagen efter. Men fick fruktansvärda pinvärkar varannan minut nästan direkt!! Och det var ingen som lyssnade på mig när jag försökta tala om HUR ont det gjorde och att jag inte klarade detta utan någon bedövning. Fick inte ens lustgas förrän efter 4 timmar av dessa hemska smärtor. då fick jag komma inte till ett förlossningsrum där det fanns lustgas. Det tog udden av det allra värsta. Då hade jag bett om att få epidural åxå. Men den fick jag inte förrän jag redan var öppen 8 cm. ( ca 8 timmar efter värkarna börjat) Jag ombads att ligga still när dom skulle sätta nålen, men eftersom jag fick värkar hela tiden var det svårt och jag fick panik, och talade om för den som skulle sätta nålen att jag fick värkar och inte kunde ligga still. då skrattade dom bara åt mig.. Det gjorde min man väldigt upprörd, men han sa inget.. Och det kände sinte tryggt alls för mig heller.
Sen när jag fick krystvärkar ( epiduralen verkade inte då) så sa bara bm att - näe, det kan du inte ha redan för du är bara öppen 8 cm.. Sen gick dom på rast mitt i allt när jag började vilja krysta!! Jag hade VISST krystvärkar även " om det inte gick" och det går ju inte att hålla emot.. Dessutom kom det avföring när jag krystade och då skulle dom vara på rast.. oerhört förnedrande... som tur var kom en bm-student och hjälpte mig tillslut.
till detta tillhör åxå at jag var väldigt stor och hade vart orolig och bett om tillväxt ul flera ggr och blivit nekad. Men anledningen att "jag bara skulle bli orolig om det visade sej vara stort barn"....
Det slutade med att bebisen fastnade på väg ut. hjärtljud gick ner och d et blev klipp, sugklocka och tv¨bm som låg på magen och tryckte ut barnet.. som visade sig väga närmare 5 kg och var 56 lång... Som tur var mådde barnet ok efter omständigheterna, men hela upplevelsen har märkt både mig och maken.. ska det verkligen gå till såhär!!??? Kan man få vissa garantier för att det inte händer igen? Är livrädd för min kommande förlossning...