Sambon och föräldrar som vänner?!

Hej! Jag har funderat på vårt förhållande ända sedan vi fick vår dotter för 2 år sedan. Lite orolig var jag nog redan under graviditeten då han inte visade omtanke för babyn eller att han var mogen för förändringen det för med sig. Han brydde sig aldrig om min gravid-mage. Då hon överraskande föddes som prematur i v 34+4 fick han chock av all oro hur de sku gå för flickan. Grät när vi fick henne av oro att hon var död (hon fick apgar 6-9-9).
Flickan älskar han nog men klagar att "Jag hatar mitt liv". Aldrig får man vila och ta de lugnt. Och då har han mest vilat hela kvällarna. Han har slutat träffa vänner och har inga hobbyn. Han hjälpteinte heller till med hemsysslor eller med skötsel av flickan förän hon var 1 och halvt år gammal och jag började jobba. Jag blev sedan genast gravid som jag började jobba igen och är nu gravid i ca.v 22.
Sedan vi fått flickan har vi sex 1-3 ggr/månad helt utan känslor känns nästan obehgligt. Kyssas gör vi inte då inte annors aldrig heller för de gillar han inte, svarar han då jag undrar varför. De gjorde vi nog tidigare.
Kramas gör vi sällan. Ingen rör den andra spontant.
Annors kommer vi bra överens och uppfostrar dottern lika och ihop.
Jag frågar hur de kommer sig att vi e som vänner för varandra och inte som ett par då vi int rör vid varandra mera. Alla gånger svarar han att han ärför trött. Men även om han får vila hela veckosluten har jag märkt att han aldrig blir pigg och nöjd.
Jaaa han menar att han nog tycker om mig och att han bara e så trött att de int har med mig att göra. Själv undrar jag hur jag känner för honom nuförtiden. De e svårt att älska någon som man inte kan glädjas och vara intim med.
Vad kan man göra för att förbättra förållandet? Jag har i allafall övat på att undvika klaga och tala lugnt genom alla problem.