Vi står inför en ev separation. Vad bör vi tänka på ?

Jag och min sambo, som jag varit tillsammans med i snart 10 år, står inför en separation.
Vi var väldigt unga när vi träffades, 15 och 16 år gamla, och vårt förhållande har nästan hela tiden kantats av svartsjuka från båda håll.
Vi lider båda av extrem svartsjuka och det har verkligen tärt sönder vårt förhållande.

Vi lever tillsammans med våra 2 barn, 3 och 1 år gamla, i ett hus som vi köpte för några år sedan.

Det senaste året har det bara gått utför. Vi har bråkat mycket. Sagt fula saker till varandra. Gapat och skrikit.
I December fick jag nog och gjorde slut.
Jag ville egentligen inte göra slut. Jag ville få honom att inse att jag menade allvar med att det måste ta ett slut med alla våra bråk och den ständiga svartsjukan och jag ville bara påvisa att jag menade allvar och att detta inte "bara" var ett hot, som så många gånger förr.
Tyvärr blev det inte alls vad jag förväntade mig.

I samma veva så kom en ny bekanskap in i mitt liv.
En man som för drygt ett halvår sedan själv genomgick en jobbig separation efter ett långt förhållande med 2 barn.
Från min sida var det aldrig på tal om något annat än enbart vänskap. Jag tyckte synd om honom. Han behövde en vän. Jag blev den vännen.
Tyvärr så blev det fel från början, då jag aldrig berättade för min sambo att jag träffade denna mannen.
När jag en dag berättade det, så blev min sambo (som det då redan var slut med) rasandes och extremt svartsjuk.
Han började kontrollera mina mobilspecifikationer, kollade vilka jag sms:at till och när. Han kollade vilka samtal jag hade ringt, klockslag. han gick igenom min facebook samt min mejl.
Givetvis så hittade han ingenting. Dock så har jag och den nya bekantskapen pratat en del i telefonen men framför allt sms:at väldigt mycket. Kanske mer än normalt.

Jag har alltmer känt att jag behöver komma hemifrån om kvällarna när barnen somnat, just för att jag nte orkar med alla bråk. Jag har då tagit mig kvällspromenader och varit ute och sprungit lite. Några enstaka gånger. så har det hänt att jag har gått hem till den nya bekantskapen, dock enbart som vän. Vi har inte gjort någonting annat än umgåtts som vänner.

Givetvis så har jag varit ärlig när min sambo har frågat, då jag inte vill ljuga.
Han tror dock att det är någonting mellan mig och denna nya vännen. han tror attt vi har haft samlag, att vi är kära och att vi planerar att flytta ihop.
Han har fått jättemycket griller i huvudet. Jättetråkigt och jättejobbigt.

Jag har, i början när jag lärde känna denna mannen, bjudit hem honom hem till oss några gånger.
Givetvis blev han glad, tackade ja och kom hit. Vi spelade spel, jag, min sambo och vännen. Jag tyckte det var trevligt, vännen också. Men efter att vännen gått hem förklarade min sambo att han inte alls tyckte om denna människa och att denna människa enbart var intresserad utav mig, ingenting annat.

Min sambo var helt förstörd i början, när jag hade gjort slut.
Han grät. han låg i sängen och sov med våra fotografier på oss.
Jag sov i soffan den första veckan.
Vi har dock under hela denna perioden fortsatt att ha samlag vid flera tillfällen. Dock utan kyssar.
Jag tycker inte alls om att ha sex med honom utan att få kyssar, men vill inte tacka nej till sexet heller.
Det är ju enbart honom jag vill ha sex med. Trots att han inte tror det.

Hur som helst.
Min sambo har upplevt det som att jag har åkt iväg till nya män, utan att berättade det för honom, utan att höra av mig. Han säger att han gått här hemma och oroat sig och undrat om något har hänt mig.
Han har försökt ringa när jag har varit ute och gått eller varit borta hos någon vän och inte fått tag på mig.
Jag har inte medvetet struntat i att svara när han har ringt, utan helt enkelt missat hans samtal.

Aldrig att jag inte har ringt upp när jag har sett hans samtal och sms.
Jag har alltid varit hemma i vår lilla "stad" och aldrig varit mer än 15 minuter hemifrån, som max.

Dom senaste 2 veckorna har jag mått jättedåligt. Känt att jag älskar honom och vill försöka igen.
Jag har insett att det var ett stort misstag utav mig att göra slut, bara för att vi bråkade. Men jag ville att det skullle få ett stopp.
Frö ca 1 år sedan, när vi hade det lite knakigt, bad jag om att vi skulle gå i parterapi, men det ville han inte.
NU, efter att det tagit slut på riktigt har han sagt att han vill gå i parterapi.
Jag gick med på det, bokade en tid. Helgen innan mötet fick han för sig att jag redan gått vidare med mitt liv, att jag träffat någon ny, och ville därför inte längre gå. Så jag fick avboka mötet. (det skulle ha varit för ca 1 vecka sedan).
Denna veckan har vi pratat alltmer och är båda på det klara med att vi älskar varandra och inte vill ha nya partners. Dock så kan han inte bestämma sig helt hundra om han vill att vi ska försöka igen. Han vill ha betänktetid. Han säger han han ligger på ca 80-85% av 100% av att vilja försöka igen.
Jag har erbjudit mig att sluta umgås med den nya bekantskapen om det får honom at kännna sig bättre till mods.
Han tycker att jag skulle ha kommit på det tidigare.

Nu har han iaf packat en väska och åkt iväg i helgen. Jag vet inte vart han skullle eller med vem. Det ville han inte säga. Han svarar inte heller när jag ringer.
Dock skrev jag ett sms där jag skrev att "fanfanfan vad jag älskar dig..". Jag fick som svar "Jag älskar dig med....". det är det sista jag har hört ifrån honom och det var inatt strax innan kl.01.

Jag tror att det här är någon slags hämnd på mig. Han vill att jag ska få känna på hur han har känt det när jag har varit borta. men jag tycker inte alls att det här är samma.
Han gick även med på datingsidor och skrev med vad jag vet, 2 tjejer. Han lade även till dom på msn, som han helt plötsligt började använda. Vilket han aldrig gjort tidigare.
En kväll när jag kom hem tidigare än vad han trodde, så pratade han med en av tjejerna från datingsidan i telefonen.
Givetvis blev jag svartsjuk,
Han säger att han inte menar något med det. Att om jag ska få ha en killkompis så ska han få ha en tjejkompis. Dock tycker jag inte att det är samma.
Min vän bor här i samhället, har barn i vår ålder, vi har gemensamma vänner. 2 av mina bästa vänner är barndomskamrater med denna kille och vi har träffats flyktigt flertalet gånger innan vi började umgås.

Min sambo träffar tjejer på datingsidor, där det klart och tydligt står att han är singel. Jag skyltar inte med att jag är singel och på jakt !

Jag är så jävla villrådig. Vet varken ut eller in.
Innan helgen så hade jag bestämt mig att jag ville föröska få det att funka. men nu när han valde att göra så här så vet jag inte längre.
Han tog med sig sin förlovningsring, som en symbol för mig, sa han.

Jag vet inte varför jag skriver egentligen. Vet int evad jag vill.
Jag älskar honom men samtidigt så är jag så otroligt besviken över hans sätt nu i helgen.
Jag blir galen...