Borde jag kämpa för mina barn?

Det är väl jättebra att ta det lugnt, både för dig och barnen? Har de bott på heltid i familjehem nu? Hur mycket har du haft dem?

Soc har delat på barnen. Mina två pojkar på 3 och 6 bor med min mamma och min dotter som är 1 bor i ett annat familjehem. Jag träffar pojkarna ganska mycket och min dotter nästan ingenting. På sikt kommer jag nog träffa varje barn en gång i veckan om soc får som de vill.

Jag vet att det är bra för mig att vila upp mig, det är bara det att jag får så dåligt samvete mot barnen. Jag tycker pojkarna har det sådär med mamma. Om jag fick välja skulle jag hellre ha de i ett annat familjehem. Hon skriker mycket på dem och är väldigt arg på dem ofta. Jag känner mig dum som inte säger ifrån men jag vågar inte om det skulle påverka min relation till min mamma. Pojkarna kommer till mig och säger att de inte vill bo med mormor och särskilt min 6-åring säger att hon är dum mot honom. Det gör mig jätteledsen att höra de säga det. Jag vill att de ska ha det bra och det är mitt fel att de inte har det bra. Sen är det min lilla bebis, min fina dotter som inte vet att jag är hennes mamma... :( Jag vet inte vad jag ska göra för att orka vända den här situationen och ta mig ur depressionen.

Hej! Litet blir inte alltid som man tänkt sig kan man minst sagt säga. Pojkarna som ändå har levt med dug tidigare borde ju inte ha några problem att flytta hem rätt omgående men däremot flickan som var bebis när hon kom i familjehem och som bott med familjehemet hela livet blir det ju knepigt! Som förälder vill man ju hämta barnet direkt men det blir ju inte bra för barnet. Flickan har ju sin anknytning till någon för dig helt främmande mamma men som för flickan hittills varit den enda mamman hon har haft. Tycker du ska fortsätta kämpa för barnens bästa, kämpa kämpa men aldrig för din egen skull utan för barnet och vad som är bäst för barnet. Gör upp en umgängesplan med hemflytt som mål. En plan som kanske måste få ta ett år eller liknande, sen att familjehemet får finnas kvar i barnets liv.

Oj, vilken jobbig situation du har hamnat i. Ha inte dåligt samvete, en förlossningsdepression är inget man kan göra något åt.

Jag tänker att det är bäst för dig är att kunna tillfriskna i lugn och ro. Dessvärre verkar ju situationen med pojkarna hos din mamma inte alls vara bra. Varken för dom eller för dig och ditt tillfriskande.

Kanske din mamma känner att hon egentligen inte orkar med men känner att hon "måste härda ut" tills du mår bättre? Kan du prata med soc om hur du känner, att du skulle känna dig lugnare om pojkarna bodde i ett annat familjehem?

Hur lever du ditt liv nu? Hur ser dina drömmar för framtiden ut?

Klart du borde kämpa för dina barn! Dem är väl det finaste och viktigaste som finns? SKÖNT att du mår bättre, kämpa på med att trappa upp umgänget och framförallt med lilla tösen. Stort lycka till TS.

Hej! Litet blir inte alltid som man tänkt sig kan man minst sagt säga. Pojkarna som ändå har levt med dug tidigare borde ju inte ha några problem att flytta hem rätt omgående men däremot flickan som var bebis när hon kom i familjehem och som bott med familjehemet hela livet blir det ju knepigt! Som förälder vill man ju hämta barnet direkt men det blir ju inte bra för barnet. Flickan har ju sin anknytning till någon för dig helt främmande mamma men som för flickan hittills varit den enda mamman hon har haft. Tycker du ska fortsätta kämpa för barnens bästa, kämpa kämpa men aldrig för din egen skull utan för barnet och vad som är bäst för barnet. Gör upp en umgängesplan med hemflytt som mål. En plan som kanske måste få ta ett år eller liknande, sen att familjehemet får finnas kvar i barnets liv.

Tack för era svar. Jag har precis haft möte med soc och de säger att jag kommer träffa barnen en dag i veckan. Det känns väl sådär minst sagt men jag är inte typen som bråkar och ställer till besvär utan jag godtar situationen som den är. Jag hoppas att det blir bättre mellan barnen och deras mormor och att det lilla jag ser inte är hela sanningen. Jag vill samtidigt inte blunda för det som jag faktiskt ser. Jag ska ta mig i kragen och sätta mig och prata med mamma om det. Jag vill bara att det ska bli bra...

Hur länge kommer du att bara träffa dem en dag i veckan? När kommer det att trappas upp? Tar du hem barnen till dig när ni träffas? När ska de börja sova hos dig? Hoppas att samtalet med din mamma går bra!

TS: Jag tror att du kan vinna på att vara litet mer aktiv. Fråga hur en upptrappning ska ske, hur länge ska du träffa barnen en gång i veckan, vad vill de se från dig för att betrakta dig som en stabil förälder som klarar att ta hand om dina barn, tala om din oro för dina pojkar - fråga om de kan få börja sova över hos dig och att ni kan utvärdera detta - eftersom de inte må helt bra.

Vad gör du i övrigt för att "återgå till normalt". Hur ser det ut med jobb, bostad, umgänge o.s.v.?