Diagnos eller ej? Adhd

Självklart är det ju bra med en diagnos om barnet verkligen har ett funktionshinder. Då öppnar sig massor av vägar för all den hjälp man kan behöva ha genom hela sitt liv.

Man blir inte "stämplad" av en diagnos. Ingen annan än vissa utvalda som vet att det finns ju.

Det har varit positivt, framför allt för att man har utrett och vet vad som är barnets starka sidor och vad som är problemen. Tidigare var allt problem! Nu vet både vi och skolan, och kan anpassa därefter. Rent formellt har man rätt till samma stöd ändå, men det är svårt både för dom och oss att veta vad man ska göra om man inte har utrett problemet.

Ett intelligent barn med ADHD och ett barn med inlärningssvårigheter utan ADHD kan ha ett mycket likartad beteende i klassrummet. Vårt barn gick från att vara "på gränsen till särskola" (enligt klassläraren) till ett barn med intelligens i den övre delen av skalan - men med koncentrationsproblem och uppmärksamhetsstörning. Det är STOR skillnad på vilka åtgärder som fungerar! 

Hej !

Jag tycker definitivt du ska göra en utredning. Då får du veta om hennes beteende beror på att hon har en diagnos elr ej.
Om hon har en diagnos så är det bättre att veta.Man har mycket större möjligheter att kunna få diverse hjälp man behöver-.
Jag har själv två ADHD barn en pojke på 16 och en flicka på 9 i år . Lycka till.

Gör en utredning helt klart.. Vi hade det likadant. Och även om man vill göra allt rätt med extrahjälp mm så är det inte säkert att det är just det som behövs. Efter att min son fått diagnosen ADHD samt medicinering så blev allt så mycket lättare för HONOM. Helt plötsligt var han inte bara klassens pajas bara för att han inte hängde med.

Han fick mer förståelse, mer hjälp på rätt sätt och skolan gick så mycket bättre.
Det är alltid bättre att veta vad som är fel eller om det är det.

Arbetar på en skola som resurs i klassen och min erfarenhet är att man kan kräva mer av skolan i form av stödundervisning, enskild träning och kanske assistans i klassen om det behövs, någon som hon kan knyta an till och kunna komma från klassrummet vid behov.

Jag tycker det e bra att få en diagnos. Både för familjen och för henne...

Lycka till! 

Min son fick sin diagnos när han var 7 år. Skolan hade provat allt för att få det att fungera för honom i klassen.
Vi väntade i 8 mån innan vi började medicinera, han hade då börjat andra terminen i åk. 2.
3 veckor efter vi börjat medicinera lärde han sig att läsa på riktigt.
Idag är han snart 13 år, han har fått ett bättre självförtoende och är mer harmonisk. Vi har nu kunnat minska på medicineringen eftersom han har fått en chans att hitta sig själv och lärt sig handskas med sin diagnos.
Tidigare var han i andras ögon en odräglig, ouppfostrad unge som ingen i skolan orkade umgås med.
Idag är han en omtyckt kille med flera nära kompisar.

"Att ha ADHD är ingen ursäkt för att uppföra sig dåligt, det är bara en förklaring till varför just du måste kämpa mycket mer för att kunna uppföra dig bra"

Tänk på att barn med ADHD sällan får chansen att lyckas. Det ställs samma krav på dem som på barn utan ADHD.
Ingen mår bra av att ständigt misslyckas.
Till slut är det inte ens lönt att försöka lyckas, för om man inte försöker kan man inte misslyckas...

Jag tror att stämplandet mest sitter i huvudet på föräldrarna ibland, så var det för oss, sonen påverkade det ju bara positivt att vi fick en diagnos då vi fick mer kunskap och kunde få rätt hjälp att få honom att utvecklas och ett annat sätt att förähålla oss till de situationer där det blev problem. Vi har även haft förmånen att få mycket bra hjälp och förståelse från skolan. Men mycket av den hjälpen hade vi inte fått om det inte funnits en diagnos på pappret. Men fy vad tungt det kändes den dagen diagnosen kom, men återigen,den känslan satt mest i huvudet på oss och var inget sonen led av (han var bara 3 år)

Sonen är 6 år och vet inte så mycket om sin diagnos, men märker själv att det ibland blir svårt för honom med tex samspel, ljud, stimuli osv och är superduktig på att berätta hur han tänker/kände i de situationer där det blir stökigt. Däremot var det en sorgeprocess när han började märka av det mer tydligt och att andra barn inte hade det på samma sätt men då var det bara posivit tyckte vi att kunna förklara på ett konkret sätt att "det är inget fel på dig, men en del saker har du svårare för än andra barn, då måste vi träna, hur tycker du vi kan göra?"

Då han är enormt motiverad att träna på saker och lära sig (säkerligen mycket som ligger i diagnosen) så lägger vi fram det så och det har fungerat jättebra.

Ser hellre att han har sin diagnos och får den hjälp och den förståelse han behöver än att han BARA blir "Han den där bråkiga ungen" istället som måste sättas på plats.

För några jag känner blev diagnosen på deras son räddningen för att få den hjälp både dom och han behövde. Dom fick svart på vitt att det inte var en uppfostringsfråga, eller nåt annat problem, utan ett typiskt beteende för honom och dom fick också lära sig hur man bäst hanterar en person med hans diagnos. Detta gjorde deras och hans liv mycket bättre. Dessutom gör diagnosen att dom kan kräva mer stöd i skolan än vad man kan om det bara är "problem".

Har en tjej på 7 som vi precis startat utredning på för ev ADHD, När man väl fått diagnosen och medicinering, hur har medicinen funkat för er som har barn med diagnos?? Tar det lång tid innan man märker och ändras deras beteende?? Har mycket problem med plötsliga utbrott.

För oss funkade det inte alls med medicin, sonen blev trött, glåmig, slutade äta och sluta sova så vi avbröt då vi inte såg något positivt alls. Däremot vet jag många där medicinen räddat tillvaron för måmnga barn och dess föräldrar också. Det är väldigt individuellt hur/om medicinen funkar.

hej det beror på om man får tex concerta eller ritalin till sitt barn då börjar medecinen verka efter ca 30 min
, får man däremot strattera utskrivet så tar det oftast någon vecka innan man börjar se någon skillnad

Vi tänkte på samma vis som du gör. Vi såg tidigt på vår dotter att hon hennes beteende var annorlunda. Tog upp det med bvc när barnet var 2 år och 8 mån. Bvc tyckte likadant och remiss skickades.När barnet var ca 3 fick vi komma vidare till psykologer. Och efter tester hos dom sattes hon i kö för vidare utredning. Vi tänkte så här. Har hon adhd eller något annat så ska hon ha den rätta hjälpen så tidigt som möjligt. Och att allt är klart med utredning tills hon börjar skolan.

 Dessutom fick hennes pappa en adhd diagnos för bara något år sedan. Han har gått hela livet med ett sådan funktionshinder och inte fått rätt hjälp eller någon som reagerade på nått sätt! Därför kändes det ännu mer angeläget att göra en utredning eftersom adhd har hög ärftlighet. Dessutom sa vår kontaktperson på bup att även om barnet får en adhd diagnos i yngre ålder och senare i livet inte längre har några besvär.Då kan man göra en ny utredning. Och visar den att personen inte längre har några besvär tas diagnosen bort. =). Det gjorde att vi var ännu mer beslutsamma att utreda vår dotter. =).