Har en grym frustation över min dotters pappa som knappt vill träffa henne..!!!

Ändå träffas de lite och lite är bättre en inget

Jag har i hela mitt liv varit den "dottern" som aldrig haft en pappa vid min sida. Och vet du vad ? Har man en underbar mamma som jag haft så klarar man sig utan en pappa som inte visar intresse och bara ger en falska förhoppningar. Du kan älska henne och finnas där för er båda, han kommer ångra sig när han är gammal och grå.
Kram

Du ska inte sluta bry dig men du ska inte tvinga honom heller.
Min far har skitit i mig sedan jag var liten.
Har istället blivit uppfostrad av en annan "far" , känner ingen bitterhet alls.
Är glad att jag haft 2 föräldrar vid min uppfostran. 

Jag kan absolut inte tvinga honom och det gör jag inte heller. Han gör som han vill och det är såhär. Men jag är så irriterad och ledsen över det och det har jag även berättat för honom. Att se han lägga sin tid på sin nya lilla fake familj (planerar till och med ett till barn med sin nuvarande som är gravid) istället för sin egna dotter, våran dotter. Jag kan absolut förstå att hon kan få en annan "pappa" som bryr sig mera.

Det känns bara så ruttet att han bara vill träffa henne varannan helg och säger att han inte har mer tid. Varför i helvete ville han ha barn med mig för då kan man ju undra. Vi planerade våran dotter fullt ut. Jag blir knäpp på att jag inte kan acceptera att han bara är intresserad av att träffa henne varannan helg. Jag försöker låta bli, men jag lyckas inte.

Jag tror på det du säger, absolut. Det är jag som har så starka känslor över det här med mamma, pappa, barn bara. När jag ser hur mycket våran dotter tycker om sin pappa och samtidsigt få se att han bara intresserar sig att träffa henne varanan helg gör mig irriterad och ledsen när han lägger ner sin tid på sin nya fake familj. Jag kan absolut se henne få en annan "pappa" som bryr sig mera om henne och så vidare, men jag har svårt att släppa tanken att han är den biologiska pappan och är som han är....

(Kan säga att jag kände EXAKT likadant som du till en början, men sedan försökte jag tänka på något positivt så fort de där elaka tankarna kom och kan säga att det tog ett bra tag innan det fungerade. Tänk vad tur att hon har dig och andra i sin omgivning som älskar henne för den hon är. Pappa kan ta över då han är mogen för det, tills dess är han inte värd att ha henne mer. (ja,lite syrliga kommentarer kan det vara värt))
Acceptera. Förr eller senare förstår han vad han förlorat, men tyvärr hjälper det inte med tjat eller ödsla sin egna dyrbara tid/energi eller ork på det (mer troligt att de backar än mer då tyvärr).
Försök hitta någon annan som vill ta hand om dottern på rätt nivå istället.

Förklara att pappa älskar henne, men inte klarar av att vara mer med henne för tillfället (eller vilken sanning du nu föredrar). För min dotter på 2,5 år var klara just rätt ord, eftersom jag förklarat massvis av gånger att nä, det där är du för liten för att klara av eller nä, det får morfar göra för han klarar av sådant osv. Samt att hon själv använder det ordet (nä, jag klara inte. Sedan titta på mig och säga frågande: Mamma klara?)
Vet dock att hon inte alls lägger samma värderingar i ordet som oss vuxna.
Då pappa säger att han ska komma och hälsa på så säger jag bara: Ja, nu vill pappa hälsa på för nu klarar han av att ta hand om dig.
(Fast visst känns det surt då man ligger däckad i halsfluss, ungen tvingas vara hemma pga någonting som ändå gör henne helpigg och då man kommenterar det till pappan så säger han bara: Ja, jag tänker vara hemma och vila hela veckan, svårt att inte känna någonting negativt då).
Bättre rutinbundet än slumpmässigt kan man försöka tänka.

Nej, inte blir det bättre inte när man berättar för pappan hur man känner och så vidare. Försöker få han att träffa henne mera. Jag försöker tänka att, "aja, det får väl bara vara så då att han träffar henne varannan helg", men tanken att han bara har tid och det passar då gör mig så irriterad. Och allt han vräker ur sig, sina bortförklaring. Dom gör mig galen.... Försöker också låta bli att höra av mig jag och fråga om han vill ha henne då och då (utanför varannan helg). Känner liksom att det är upp till honom, men samtidigt gör jag det för min dotters skull. Jag blir tokig på allt snurr i skallen. Ska jag, ska jag inte, borde jag, borde jag inte, men så då eller kanske så, eller kanske borde jag göra så eller så. Ah du fattar!! GALEN är bara ordet.

Dessutom när han går och planerar ett till barn med sin nuvarande gör mig så arg bara för att han inte har tid med våran dotter, men han har tid med ett nytt barn och kan finnas där dagligen för det barnet. Har svårt att acceptera dagens läge. Jag förstår mycket väl att man spenderar sin tid med sin nuvarande eftersom dom bor ihop. MEN, han skulle lika gärna kunna träffa våran dotter varje dag också. Du förstår nog hur jag tänker...

Jag har en ny karl i livet nu och han och min dotter kommer väldigt bra överrens och dom accepterar varandra och tycker om varandra. Så där får hon ju en manlig förebild. MEN jag har så svårt med den tanken att pappan är den biologiska pappan och jag vill ju att han ska finnas mest för våran dotter. Jag har så svårt att släppa det greppet... Sen har jag så svårt för hur han är som pappa, person i huvudtaget. Hur han prioriterar och tänker.

Jag kommer säkert få påhopp nu, men jag tycker du ska lägga din energi på att hitta en ny BRA man som tar din dotter till sitt hjärta. Du kan aldrig förändra ditt ex ändå. Skit i honom.

Jag tycker absolut inget var fel i det du skrev. Jag har inga problem om min dotter skulle få en ny "pappa". Den biologiska pappan är inte alltid pappan. Att vara pappa är ingen roll, utan ett känslomässigt ansvar i mina ögon, han som finns där för min dotter, som ger henne kärlek, ömhet, glädje, visar respekt, och ger henne en uppfostran, precis som jag. Så därför kan vilken karl som helst jag väljer att släppa in i våra liv bli den nya "pappan". Den biologiska pappan till min dotter har inte funnits vid våran dotters sida till 100%. Snarare 30%. Han har brytt om sig själv och nu om sin nuvarande tjej och hennes son. Det är ALLTID jag som finns och har funnits vid våran dotters sida. När hon varit sjuk, akutbesök, dagisinskolning, tandläkarbesök, BVC besök, så hon får mat och kläder. Ja allt, you name it. Så som en förälder är. Han har bara funnits vid hennes sida när det passat honom. Sen han träffade sin nuvarande har han prioriterat dom och stått vid deras sida istället för våran dotter när hon var svårt sjuk i lunginflammation till exempel. Han svarade inte ens i telefonen då. Han var med sin nuvarande och satt och berättade för släkten att dom skulle ha barn istället. Ja, det finns så mycket så det är helt galet. Han är verkligen ingen pappa för våran dotter. Han är bara en kul kul kompis.

Skulle jag träffa en ny karl som är vettig och tar min dotter på allvar, så skulle jag nog inte lägga så mycket energi på det här. Då skulle min dotter ha en manlig förebild i sitt liv. Då skulle jag bli nöjd för min dotters skull. En dag så. :)

Förstår dig helt. Pappan till min dotter bryr sig 0%. Fattar inte att pappor är så känslolösa. Hon har en halvsyster som är drygt 10 månader yngre, henne träffar han men lever inte med den mamman heller. Klart man blir orolig.

Har upplevt precis samma sak. Fast här är det mamman som "skiter" i vilket.
jag brydde mig i ca 2 år. Nu orkar jag inte lägga ner energi på det.

Lägger nu mera energin på min dotter något som jag skulle gjort för länge sen.

Förstår den frustrerande känslan att varför är detta barnet mindre värt typ... Men du kommer må mycket bättre då du skiter i honom och lägger all energi på barnet. Försök tänk att du ska ge allt för barnet och tänk inte på honom mer. Han kommer nog ångra sig när han ser henne växa upp och då blir det nog han som får ta smulorna... Kram

Du kommer aldrig att kunna ändra på honom, hur mkt du än försöker, så det du kan göra är ett försöka acceptera hur det faktiskt ser ut - o sen leva utifrån det!
Istället för att vara bitter; var stolt över att du faktiskt tar ditt ansvar för dottern!

Lägg bitterheten åt sidan, för som jag skrev; du kommer aldrig att kunna ändra på pappan iaf.
Kanske känner han av din bitterhet o tar avstånd från dottern av den anledningen?
Eller så tycker han helt enkelt att det är jobbigt att ta hand om ett barn själv (hans nya kanske inte hjälper honom så mkt med dottern?) o är hellre pappa när han är i en relation med mamman, så att han inte behöver ta så mkt ansvar..?
Eller så finns det något annat skäl?

Försök att acceptera faktum; pappan vill inte ha barnet mer än så här o det är inget du kan ändra på.
Då kommer du själv att må mkt bättre!

Jag kan säga att det har varit ett OTROLIGT tufft och jobbigt år med en otrolig besvikelse, bitterhet, avundsjuka och besvikelse plus massa, massa bråk mellan mig och pappan och även hans nuvarande som lagt sig i på ett sjukt sett. Dom två har gått ihop och gaddat ihop sig på ett sjukt sett. Det är jag som är den dåliga föräldern, jag är sjuk i huvudet och borde sitta inne, jag lurar in massa skit i min dotter, jag gör illa hans nuvarande son, jag inkräktar på deras liv och jag ska bli anmäld och bladibladibaldi. Dom är sjuka!!! Inte så konstigt att man varit tok förbannad mot dom och agerat på ett visst sett när han prioriterar på det viset han gör och när dom håller på så här. Har aldrig sett min dotters pappa så här brutalt dum i huvudet. Totalt rubbad. Hon har fått honom bakom lyset alltså, på hennes plats. Ojojoj. Men nu är det över med allt trams.

Jag har fått tagit mycket jobbigt från min dotter då hon har visat sig mycket sårad på grund av pappan. En massa jobbiga stunder har det varit. Men idag finns inte pappan med i bilden sen två månader tillbaka och kommer heller inte göra framöver. Min dotter har själv sagt ifrån. Hon vill inte åka till pappa och självklart behöver hon inte göra det. Jag har idag släppt mycket av dom känslorna jag har beskrivit i denna tråd. Nu när pappan inte finns med i bilden mår både jag och min dotter MYCKET bättre och vi har fått en bättre relation till varandra. Känns toppen. Jag behöver inte längre ta mer skit och inte heller min dotter. Jag var OTROLIGT (!!!) bitter, arg och besviken och jag har nu förstått att jag ALDRIG kommer kunna ändra på pappan, som jag har försökt i över tre år. Jag har sagt till pappan att vår dotter får bestämma själv sen när hon blir några år äldre om hon vill träffa honom då. Just nu mår hon inte bra av att ha med honom att göra då han kommer och går i hennes liv och det får vara stopp med det nu. Det var det sista jag sa till honom.

Nu när jag har tagit det här beslutet (dottern hjälpte mycket till när hon själv sa ifrån) så känns allt så himla bra och vilken lättnad. Det är en stor klump som försvunnit från min kropp och vi mår mycket bättre tillsammans nu och jag ser även att min dotter mår bättre. Den tiden hon fortfarande ville åka till pappa, men jag kände att det var fel, så var det tufft. Självklart ville jag att min dotter skulle få åka till pappa när hon själv ville det, men nu när hon själv inte vill det så blev det så enkelt. Jag har förstått nu att det här var det bästa. Vilken skillnad i vårt liv det blivit!!

Tack alla för stödet!! :) :) Stor kram till er från oss.