Vägrar kommunicera vid vv ...

Låter som en omöjlig situation att bedriva gemensam vårdnad utifrån. Jag skulle kontakta familjerätten för råd och boka in ett samarbetssamtal, sen får ni ta det vidare därifrån. Man måste kunna samarbeta och kommunicera på ett sjysst sätt för att barnen ska  må bra, låter inte som ert barn tycker om situationen heller. Kanske läge för enskild vårdnad för dig om saker och ting inte förbättras. Börja med familjerätten och få till samarbetssamtal.

Är i samma situation där vi tillfälligt kör ett anteckningsblock med information om hur barnet mår och vad han gjort, den lämnas på dagis, men familjerätten säger att det är en högst tillfällig lösning, vi måste kunna prata och diskutera vårat barn för att gemensam vårdnad ska vara möjlig vid delat boende.

Lycka till.

Kan inte barnet berätta själv om dom varit på stan eller åkt o badat?? Dom upplysningar som behövs är ev. sjukdomar som behöver medicineras lr som barnet behöver vila pga.

Klart att barnet kan berätta, lite! Det jag menar främst är att barnet känner av den andra förälderns taskiga och kalla inställning, vilket gör att h*n blir obekväm och känner skuld. Ibland verkar barnet inte vilja/kunna berätta för att h'n är rädd vad den andra föräldern ska tycka, lilsom som att det är otillåtet att berätta om det..

Jag vill inte ha någon rapport på veckan med redogörelser, utan just kunna "små prata", visa barnet att vi kan kommunicera och för att jag bryr mig om barnet och vill veta hur denne haft det!

Jag har föreslagit en sådan bok och vi har skrivit, men andra föräldern ville inte fortsätta... Det som är också är att andra föräldern uttrycker sin ovilja att kommunicera om barnet vilket också gör att det är svårt att göra det, vare sig det är viktiga eller mindre viktiga saker.

Vi har varit till familjerätten tidigare och känner inget förtroende för dem.... Men ska försöka se om vi ska ge det en ny chans!

Att vi bytte från att ha det via skolan var för att den andra föräldern ville det och jag tänkte visa att jag kan vara schysst och möta det. Får annars ofta höra motsatsen, och jag vill att det ska fungera! Eftersom jag jobbar i veckorna är det svårt med andre överlämningar om det var tex studiedag i skolan då andra föräldern vägrar ha överlämning med min sambo, det om något blir dåligt för barnet för att den andra föräldern inte kan uppföra sig vid sådana möten.... Tyvärr!

Ja jag har inte någonting för att stå och små prata med andra föräldern!!!! Det är BARA för barnet och för att jag ser hur h*n mår av att det INTE fungerar! Blir personlighets förändring, nedstämd, orolig, många funderingar över vad som sägs, beteende osv. Det känns så fel att barnet ska behöva oroa sig och ta ansvar över en av sina föräldrar!! :-/

Jo vi försöker göra det, prata visa, förstå och att alla känslor är tillåtna! Det är ok att tycka det är jobbigt att åka emellan, man får sakna/längta osv!!! Det känns jätte viktigt att låta det vara okej här!!!

Tack! :)

Byten utan någon form av "sluss" är svårare för barnen, så är det, eller iallafall märker jag det på min. Mitt barn är 10år och har haft vv i snart 5 år. Jag ser att det börjar dra ihop sig till någon annan form av procentuell fördelning av tiden, är det så i ditt fall också TS? Ert barn kanske också börjar välja lite mer själv? De ser sig omkring, jämför sig med hur andra barn har det och börjar undra, speciellt när ena föräldern visar sig "avig".

Av vad du har skrivit låter det som vi har ganska lika "pappor".... fast min är lite mer åt pedant-hållet

Ja "direkt konfrontation" är väl alltid svårare! Speciellt när alla inte står på samma sida och kan bita ihop just för situationens skull!
Det är ju inte så att vi bjuder till fika och ska sitta och umgås! Utan handlar om inställningen och hur man ter sig under de få minuter det tar vid påklädning och "hej då" i hallen! Att om man har en liiite positiv inställning och är något sånär välvillig så avspeglas den känslan och det blir lättare för alla!!!  Framförallt så att barnet inte behöver känna skuld över att visa sina känslor eller vara rädd för hur h*n ska bete sig mellan alla vuxna...

Här har det varit delat boende sen 2 mån ålder med olika omfång...  Och jo visst märks det tydligt hur barnet ser, tänker och funderar över det här med vad och hur h*n skulle bo och vara... Men det är fortfarande så att h*n inte förstår omfattningen av sitt beslut och i o m att den andra föräldern är "ensam" (med sina föräldrar) så tillkommer alltid faktumet att det är synd om den föräldern!!... Vilket gör att det blir svårt, men barnet säger samma och olika om olika saker i respektive hem! Och ibland sägs det för att testa reaktioner så det är svårt att avgöra på det också....

Av vilken anledning tror du att det är pappan även i vårt fall som "bråkar"?.... :)

TS, vad tror du har skett som skapat denna förändring? Hade ni ett bråk? Har den andra föräldern skaffat en ny partner? Kan det ha blivit något missförstånd?

Det måste ju finnas en orsak till att den andra föräldern plötsligt efter 7 år inte kan uppföra sig trevligt mot dig? 

Varför envisas ni att utsätta barnen för situationer som inte är bra? Hämtning ute i lekparken eller på skolan. Alla är klara och det är bara att gå direkt.

Det är svårt för det har alltid varit olika slags samarbetssvårigheter. Andra föräldern känner sig, som jag uppfattat det, i underläge eller hur jag ska beskriva det, "familjen" har funnits sen barnet var lill litet!!! Så det är inget nytt!
Att detta är nu kan bero på många saker, som ni gissar kan barnet ha sagt någonting där, det vet jag dock ingenting om.
Jag vet att där håller barnet med den andra föräldern i dennes tyckanden mot "nya" här, tex att h*n är dum eller gör konstiga saker som barnet inte vill och liknande, här hemma har dem en jätte varm nära och bra relation... Bara det visar, känner jag, hur mycket barnet måste "ställa in sig" för att "passa in" hos den andra föräldern.. Här är det tillåtet att prata och känna och tycka och vi försöker att inte reagera eller göra en stor sak av det, utan bekräfta känslorna och barnet,...

Missförstånd och liknande uppstår relativt ofta, men mer om småsaker... Andra föräldern tycker om att "hota" för att få som h*n vill "får inte jag det här får inte du det där" eller "gör vi inte såhär som jag säger då tänker inte jag låta er föra det där".... Vilket alla gånger drabbar barnet före det drabbar någon annan... Så det är bara tråkigt!

Trevlig har h*n väl aldrig varit emot mig efter separationen... nedlåtande ord och andra otrevligheter, vilket inte gör det så lätt... Men trots allt är det ett barn och h*n är viktigast vilket är orsaken till att jag vill hitta något sätt att komunicera och visa barnet att vi vuxna fixar det här och låta barnet slippa ta ansvar eller oroa sig för vad vuxna gör/inte gör!

Man ska inte lägga så stort ansvar på barnet..klart föräldrarna ska säga lite..hur svårt kan ett mess vara? =m ngt otäckt hänt eller liknande..

samma här..kan inte ens svara,när jag frågar den andre förälder,om denne kommer på utvecklingssamtalet. Jäkla trist..och allt har ändrats när en sambo flyttade in:( innan var det mycket bättre!

Som jag ser det mår barnet dåligt just för att det inte får vara sig själv i alla situationer utan måste låtsas inför den andra föräldern. Det måste vara superjobbigt att inte få tycka om någon utan måste ljuga om det!
 Jag tycker du ska se om du inte kan få egen vårdnad alt om du kan få den andra föräldern att gå med på att ni har hela veckorna och den andra föräldern har varannan helg iaf ett tag.

det där när bara den ena föräldern har en ny är svårt, för klart att familjen, dvs även den nya påverkas av beslut och därför är delaktig och informeras av "tillhörande förälder".
Jag har reagerat här på fm hur många som reagerar på och tycker det är fel, men famlijen måste ju gå ihop den också!... Svår balansgång!
Här har andra föräldern från början bestämt sig för att hata blint och förkastar "Nya" fullkomligt... Även fast eller kanske just för att barnet och "nya" går så bra ihop....
Vi försöker ändå samarbeta under bästa förmåga, tillmötesgå och komma med rimliga förslag på lösningar och tänker alltid en gång extra eller fler på om förslaget/lösningen är bra för alla inblandade, barnet i första hand...

Det är svårt att hitta lösningar som passar alla och fram för allt skonar barnet så mycket som möjligt!

Om alla berörda föräldrar (både bio och bonus) skulle koncentrera sig på barnet inte allt skit runtomkring så skulle samarbetet se mycket bättre ut !

Där barnet är vid växelvis boende ska den ena föräldern skita fullständigt i den andra föräldern.
Kommunicera om vaddå? Jag har endast informerat om det är något speciellt ang barnet till mitt ex och det via mail och sen har han ringt upp mig om det är något han inte förstått eller vill diskutera om.

Kan man inte samarbeta med varandra så låt det bara vara som det är med kläder mm. Den föräldern som missköter, vanvårdar, mm sitt barn kommer sanningen alltid ikapp, gör ditt bästa för ditt barns bästa men skit i den andre föräldern om inte han /hon är intresserad av att samarbeta!

Livet blir så mycket enklare!

Du låter lite som min mans ex, TS, inget fel men jag kan bara ge min version av det hela.

Min mans advokat har sagt att vi ska inte ha med exet att göra med så länge tvisten pågår. Ev svara på vissa mail. Beror lite på vad det handlar om.

När min mans barn kommer till oss så har h*n altid kläder på sig som är från biomamman och jag vägrar tvätta, laga dom så barnet får ta av sig dom kläderna och vika ihop dom tills h*n ska tillbaka till sin biomamma. (Dels beror det på att biomamman har bråkat om att kläderna försvinner, nya kläder har blivit förstörda av vår tvättmaskin, eller så skiter vi i att kläderna har hål... Hon har fel, för vi har aldrig lagat, tvättat kläderna och vi synar inte kläderna när h*n kommer till oss.
Barnet har en hel garderob med egna kläder hos oss, vilket biomamman inte vet antagligen!

Hos oss diskuteras inte om biomamman eller hennes nya familj, vi har förklarat för barnet att det biomamman vill berätta för oss gör hon när hon ringer, skickar mail osv och resten är vi inte intresserad av att veta.
Vi har inte förklarat ordagrant som jag beskriver nu givetvis.

Det här med att ringa så har vi sett och konstaterat att barnet har enorm separationsångest från sin biomamma, vilket innebär att barnet ska ringa när h*n har behov och önskar att ringa sin biomamma, vilket inte är ofta även om vi brukar påminna att h*n ska eller bör ringa sin biomamma!

Vi vill bara ha lugn och ro när barnet är hos oss, för vi har sett och upplevt att barnet är jättestressad, nervös, orolig så fort biomamman har hört av sig, eller om vi träffar på henne på stan osv.  Men när vi har lugn och ro så är barnet precis som ett barn ska vara, glad och lycklig!

Tror att föräldrar pratar för mycket och ofta inför barnets öron vilket kan påverka barnet negativt, barnen kanske även lärt sig att manipulera sina två hem på olika sätt.