Alternativt villaboende för ensamstående
Hej!
Jag är helt ny här, är inte ens ensamstående än, men kommer snart att bli. Har i och för sig länge levt nästan som ensamstående trots sambo. Har jag velat roa mig någon kväll utan barn har jag ofta behövt ordna barnvakt, trots att sambon varit hemma. Har då fått skjutsa iväg barnen till mormor och morfar. Har jag behövt betala räkningar, hugga ved, hänga tvätt eller laga barnkläder (sånt som ofta är svårt att göra med en liten klåfingrig/gnällig/klängig unge kring benen) har jag fått vänta tills barnen sover, även om sambon varit hemma hela dagen. Jag är alltså inte så orolig för att klara mig själv, rent praktiskt.
...men ekonomiskt. Det känns fruktansvärt att köra ut barnen ur det hus de känner sig hemma i, med älskade kompisen i huset intill. Vill inte att de ska drabbas mer än nödvändigt. Det svider i hjärtat när jag tänker på det! Sambon flyttar säkert till Stockholm, men jag vill vara kvar här - främst för barnens skull. Men en 7-rumsvilla för en ensamstående mamma utan välavlönat arbete... tveksamt.
I mitt kaos just nu glimtar ibland en hoppingivande tanke till: Tänk att dela huset med en (eller möjligen två) andra ensamstående mammor. Här finns ju egentligen 2-3 rum + ett vardagsrum över och stor tomt med skogen intill. Men det kräver ju förstås att man hittar familjer som man trivs bra ihop med. Inte behöver det vara en familj heller, förresten. En pigg pensionär utan egna barnbarn vore ju perfekt! Men min allra högsta önskan är att dela huset med min syster som inte har familj, och aldrig lär skaffa. Henne känner jag ju redan utan och innan. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på hur skönt det skulle vara! Men än har jag inte velat berätta om mina tankar för henne. Vill ju inte att hon ska känna någon press - och hon är ju dessutom van vid ständigt lugn och ro hemma... Något jag inte kan erbjuda med två småbarn...
Har tagit mod till mig och ringt upp kuratormottagningen idag. Bara talat in på telefonsvarare, men ändå. Känns som ett stort steg. Inte vet jag om det kommer att ge något heller, för risken är ju att jag gråter så mycket att jag inte får fram ett ord. För så känns det just nu.
Klart man vill ge det bästa till sina barn, men att bo kvar i en fin van miljö och inte ha råd att äta ordentligt jämfört med ett enklare boende med lite pengar över är ändå ett rätt enkelt val (tycker jag). Lycka till!