Jag är vuxen och mina föräldrar ska skiljas...ARG!!!

Parterapeut: Du skrev precis det jag tänkte.
Jag levde ihop med mina barns pappa i 22 år.
Ingen har/hade en aning om varför jag ville skiljas. ALLA trodde att vi var det ultimata paret. Han själv menade på att jag hade ju inte hotat med skilsmässa. Allt jag hade sagt under så många år, alla tomma löften jag fått, alla gräl, alla samtal, hade gått honom helt förbi...
Mina barn har fått små ledtrådar nu, när de är så gott som vuxna. Men de har bara hört toppen av isberget. Knappt det.
Jag ville skiljas i så många år, men satte alla andras behov före mina. Först när jag träffade en annan man hittade jag styrkan. Och vi hade inte en sexuell relation förrän efter att skilsmässan var ett faktum.

Varför göra situationen jobbigare än den behöver vara. Vem tjänar på att du väljer sida?

Men visst är det trist, säkert väldigt trist för din pappa.

Jag sitter också så undrar vem av er som är egoistisk och hur jag än vänder på det så kommer jag fram till att det är du!

Du har nog inte hela sanningen framför dig och du "tror" saker som säkert inte stämmer.

Jag har själv varit i ett äktenskap där både sexet och kommunikationen har sviktat. Vi hade inte sex,av olika anledningar,på över 12 år och jag minns inte när vi pratade som vuxna om det.
Ämnet togs upp,mestadels av mig,ofta i början men min make slog dövörat till. Efter några år så slutade jag att prata om det eftersom jag slet ont av att han inte ville lyssna.

Man mår skitdåligt i det läget och dyker det då upp någon som vill lyssna så är det lätt att man börjar prata med den personen istället,oavsett om det är en man eller kvinna. Att gå och bära detta inom sig sliter ont,fruktansvärt ont.

Till slut så står ens hela liv stilla och man slutar helt enkelt att "leva". Jag valde att gå min väg och jag talde om låååångt i förväg att jag ville flytta men ingen förändring skedde. När jag väl hade ordnat annat boende kom han krypandes, DÅ var han villig att lyssna men då var det försent. Jag ångrar inte ett dugg att jag gick. NU känner jag att jag kan leva igen och inte sitta fast i ett dåligt förhållande.

Tänk dig för innan du öppet går ut med att DU väljer sida. Det är trots allt inte DITT val utan din mammas.  Du har bara EN mamma och var rädd om henne istället. Du kan trots allt stötta båda två i stället för att välja. Lev ditt eget liv och lägg dig inte deras.Prata då hellre med din mamma,tala om hur känner men försök inte att styra hennes liv.

Till er andra som säger att " fy för den som bryter löftet" : ni har aldrig varit där själva så döm inte i förväg. Jag lider så mycket för dom som stannar kvar i ett sådant förhållande och hellre mår dåligt än att behöva bryta "i nöd & lust" löftet.           

Jag uppskattar alla svar och jag har nog behövt höra lite av varje...Känner inte samma "ilska" mot min mamma längre efter att ha fått andras perspektiv på det...

Däremot tycker jag fortfarande väldigt synd om min pappa som kommer bli väldigt ensam...Mina syskon delar min uppfattning men jag ska försöka att inte visa vad jag tycker, tänker och känner om detta...

Jag förstår att du är ledsen att dina föräldrar ska skiljas och det är fullt normalt, du har rätt att vara ledsen.....men du är faktiskt vuxen och du måste acceptera det. Att bli arg, välja någons sida eller annat är bara barnsligt. Oavsett vad du säger och gör så tror jag dom kommer att skilja sej ändå. Uppför dej vuxet, försök att förstå dom istället, stötta DOM BÅDA, ta inte parti för nån av dom, skärp dej, du är vuxen o har barn själv, uppför dej då vuxet.

Jag tycker att du låter som en egocentrisk bortskämd tvååring ungefär..

Jag tycker det är RÄTT av din mamma att skilja sig om hon inte är lycklig. Jag tycker det är FEL av dig att döma henne och välja sida.

Mina föräldrar skiljde sig strax innan jag skulle gifta mig och med första sonen i magen. På tiden - de var inte längre lyckliga. Båda är mkt lyckligare nu på varsitt håll och självklart tar jag ingens "sida" - de är båda mina föräldrar och båda förtjänar lycka

OM du och din partner separerar - skulle det vara ut av din mamma att döma dig då?

Jag tror du reagerar såhär av helt egoistiska skäl. Du inser att jular och födelsedagar kommer bli annorlunda, din vision av hur morföräldrarna sitter barnvakt blir annorlunda, du kommer få hälsa på mamma och pappa på olika ställen istället för stora gemensamma familjemiddagar. Det blir annorlunda mot hur du tänkte dig helt enkelt och det gör dig arg. För du har inte valt det här, du har ingen påverkan. 

För du menar väl inte på allvar att du tycker din mamma ska leva olycklig resten av sitt liv?

Din mamma är fortfarande ung, 51 år är ingenting. Hon förtjänar inte att bli straffad av dig heller för att hon väljer att fokusera på sin egen lycka och sitt eget välmående. Du har egentligen ingen aning om hur deras relation fungerar, oavsett hur öppen du och din mamma är. Dynamiken som finns i en relation förstår bara de som är i relationen. Vill du hellre ha en deprimerad mamma som kanske tappar livsgnistan till slut? Som tycker varje dag är en pina?

Jag tycker det är synnerligen brutalt av dig att anse att din mor från 41 års ålder och framåt skulle välja att leva i totalt celibat, utan sexuell, fysisk eller emotionell närhet till en man. Jag förstår faktiskt inte hur man kan önska sin förälder så illa. Hon är inte så gammal än, hennes liv är inte över och hon borde inte leva det som om det vore det.

Du är vuxen, ja med Grattis. Då kanske du ska börja bete dig som en vuxen då.

Din mammas val av kärlekspartner är just hennes val. Det är helt okey att tycka olika om saker men det är hennes val. Jag förstår henne.

Låt dina föräldrar leva sina liv och du lever ditt.

Observera att tråden är från 2012 så antingen har de skilt sig eller så lever den stackars kvinnan ännu i celibat?!