Råd och tips från er som är bonusförälder och har barn själva...

Hej!

Efter många års frånvaro från detta forum så kom jag på att jag faktiskt kan vända mig hit när det kommer till denna nya situation jag finner mig i.

Jag har träffat mannen i mitt liv, den Rätte!

Jag har sedan tidigare en dotter som fyller 6 år, han har sedan tidigare två barn, en flicka på 12 och en son på snart 9 år.

Allt är gått förvånansvärt bra och jag är så glad och tacksam för det. Vi har båda våra barn på heltid i stort sett. Han tar hela ansvaret för sina barn då hans ex är sjuk och bara kan ta hand om dem en dag i veckan.

Nu till mina frågor...

Vi har pratat om att flytta ihop inom kort, något som vi alla tycker ska bli roligt - inklusive barnen men jag är så rädd för att inte göra det rätt denna gången, vad ska man ta upp innan. Vi har lite olika sätt att se på uppfostran, ekonomi o dyl så det är ju viktiga saker att diskutera fram. Vad har ni för råd och tips inför en ihopflytt (det blir att vi flyttar till honom och barnen).

Jag har inte heller någon erfarenhet av barn som är äldre än min dotter och där kommer det ju en del orosmoln ibland. Jag tycker verkligen så mycket om mina bonusbarn men som med alla barn (och vuxna) finns det ju saker man kan "reta" sig på: Den tolvåriga dottern är otroligt ansvarsfull och duktig men hon är ganska bortskämd vad gäller dyra fina saker och jag tycker inte heller att hon har någon vidare respekt mot sin pappa som jag vet att hon älskar men ändå kan hon säga nedlåtande saker osv till honom som inte jag vill ska smitta av sig till min dotter. Jag har inte heller ekonomin att överrösa min dotter med dyra saker inte heller vill jag att hon ska lära sig att man måste ha det dyraste och senaste för att räknas...

Den snart 9-årige sonen "orosmoment" är att han är otroligt tävlingsinriktad och envis. Han ska ha allt först, han ska vara bäst, han ska bestämma och ingen få ha hans saker eller vara i hans rum osv... detta går ju främst ut över min dotter som är yngst och som han känner att han kan bestämma över. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen för jag blir ju som en lejoninna när jag ser att han inte är "snäll" mot min dotter, samtidigt är jag skiträdd för att säga till hans barn för det sista jag vill är att de inte ska tycka om mig och att det blir ett stort problem. Så när jag säger till hans son så blir det automatiskt att jag säger till min dotter oxå för att kompensera och inte peka ut just honom... (är nog lite konflikträdd). Tycker att min fästman säger till emellanåt men ibland orkar han inte och ibland är han inte med när det händer... hur ska jag tackla dessa situationer?

Sen sista frågan är hur man ska göra med det ekonomiska när vi nu flyttar ihop framöver... hur gör ni? Han tjänar mer och har två barn, jag tjänar mindre och har ett barn. Hans barn har ofta med kompisar hem och äter som hästar (vilket är ju bra) de har aktiviteter och "dyra" vanor. Jag för min del har en dotter som inte är med på några aktiviteter som kostar (än) hon äter som en myra och har inga dyra vanor... hur ska man dela upp det? Jag vill ju att vi ska bli som en enda stor familj där alla räknas lika mycket och det sista jag vill är att pengar ska bli ett problem så det är ju viktigt att ta upp dessa bitar innan... tycker nog att det är viktigt att vi har gemensamt en del men oxå vissa pengar att russla med på egen hand, det svåra är ju hur man gör med det man betalar till barnen, mat, kläder, leksaker osv?

Min fästman är en otroligt snäll person, ansvarsfull pappa och kärleksfull fästman som gör allt för mig och barnen... men ibland känns han lite för snäll för sitt eget bästa, förstår inte hur han orkar ibland - han vänder nästan utochin på sig själv för att alla runtomkring honom ska må bra och det gör att jag får lite dåligt samvete som inte är likadan. Jag vet inte riktigt hur jag ska orka vara sådan? Jag behöver mina intressen och min egentid oxå även om det kommer bli svårare när vi är en sån stor familj.

Till sist vill jag oxå nämna att eftersom vi kommer flytta in hos dem framöver så oroar det mig lite för hur alla mina och min dotters saker ska få plats i hans och barnens hus med deras saker som redan finns där. För mig är mina saker viktiga och jag vill att vi ska känna att vi får plats med dem hos honom - att kompromissa på något sätt... men hur blir det sen för redan nu säger 9-åringen att det inte är vårt hem (vi sover där så gått som jämt men har inte flyttat dit än på riktigt) att det inte är vi som bestämmer om tvn osv... och det kan göra mig så frustrerad, orolig och arg... visst än så länge är ju det deras hus och inte vårt men sen kommer vi inte ha något eget hus att åka hem till för att få lite andrum och space som vi gör nu ibland... sen kommer vi ha allt tillsammans, undrar hur 9-åringen kommer att ta det. Han har redan blivit lovad det största sovrummet, vilket jag tyckte att min dotter skulle fått - av de enkla anledningarna att min fästman precis gjort i ordning hans barns rum, min dotter är yngst och har flest leksaker, min dotter får flytta och det blir en ny omställning för henne och om vi vill skaffa oss ett gemensamt barn i framtiden så blir det ju hon som lättast kan dela rum med bebisen sen eftersom hon är yngst...

Sen är ju oxå frågan om jag ska köpa in mig i hans hus eller bara flytta in och hjälpa till och betala på räntor och kostnader för huset? På sätt och vis skulle det ju kännas skönt att jag ägde halva som en trygghet om jag ändå ska betala för det, eller hur tänker ni?

Oj oj, detta blev långt och jag hoppas att ni är några som vill läsa och dela med er av era erfarenheter råd och tips för detta oroar mig lite och jag vet inte vem jag annars kan vända mig till som har erfarenheten av detta?

STORT TACK FÖR ATT NI TAGIT ER TID ATT LÄSA OCH FÖRHOPPNINGSVIS VILL DELA MED ER AV ERA KLOKA RÅD OCH TIPS!!

Hälsningar
En orolig men lycklig mamma, fästmö och bonusmamma...

Mandy1981

Äldre 23 Feb 10:26

#1

ojojoj, hade det likadan, fast han hade bara ett barn som hade samma karaktär som både din bonusdotter OCH bonusson. Min sambo var i början lika som din, trodde jag i alla fall. Flyttade med min son till honom, började kämpa med bonusen, huset var för lite så att mina saker inte fick plats, mitt barn kom alltid sist, hade gemensam ekonomi vilket gjorde att han slängde ut både sina och mina pengar och jag inte hade nån krona när jag lämnade honom. Mådde fruktansvärt, behövde jämnt skydda mitt barn, som inte ens fick rum (sov med i sovrummet), hade inga pengar över för att kunna unna mig själv nåt nån gång, tog även mest hand om bonusen, vilket han tackade med att vara bortskämd, inte lyssnade, fick utbrott mm. Sambon la ner sin fina fassad när jag blev gravid, vilket gjorde att jag mådde ännu sämre.

Sorry, visst är det den värsta szenarion som kan hända, men jag vill bara tydliggöra att det KAN hända. Så ha inte gemensam ekonomi, utan dela på pengarna avseende på inkomsterna, ha ett gemensamt servicekonto, där ni för över pengarna procentuell. Jag är själv oxå konflikträdd, men sätt ner foten på en gång, och gör tydlig att ni båda har lika att säga, även din man måste då tydliggöra detta för sina barn, samma gäller rummet. Stå på dig, du har dem rätta argument.
Om du betalar med på huset, så se till att finnas med på pappret, jag hade inget när jag lämnade. Alla mina pengar finns i hans hus, även pengar som vi fick via försäljning av mina grejer, allt som köptes under tiden vi bodde ihop, äger han enligt honom själv, men jag orkar inte kämpa tyvärr.

Se till att alla barn behandlas lika!!!!
Hoppas jag inte skrämde dig med min story.

livhog

Äldre 23 Feb 11:38

#2

Jag har egentligen inte så jättemyclet att komma med för jag har aldrig varit riktigt i din sits, men jag har varit på andra sidan. Dvs jag var barn när pappa skaffade en ny fru och de (kvinnan +tre barn) flyttade in i vårt hus. Det yngsta av hennes barn fick eget rum men vi andra fick dela, och alla barn (sammanlagt fem med min bror) tyckte det var orättvist. För mig kändes det som att de inkräktade och att de var gäster och den känslan försvann inte förrän pappa och frun flyttade till gemensamt boende. Så det är mitt tips, att vänta med att flytta ihop tills ni kan skaffa ett gemensamt hem, för ni kommer att vara utanför i deras hus.

Lyckligtälskad

Äldre 23 Feb 12:11

#3

Mandy:

Usch va ledsamt att läsa ditt inlägg - tack för din input och dina råd. Jag tar med mig detta och ska försöka vara tydlig i vad som känns viktigt för oss. Trots att jag är konflikträdd - svårt att ta upp saker lättsamt när det är allvarliga grejer och så vill man ju linda in allt i bomull så att det inte tas på fel sätt heller... :-/

livhog:

Tack för att du tog dig tid, det är minst lika intressant för mig att höra från din synvinkel. Jag var och är rädd för att det ska bli som du beskriver det...

Hade jag fått önska hade jag nog gärna velat att vi köpte ett gemensamt hus och flyttade dit - det skulle underlätta i många avseenden. Men eftersom han köpte detta huset för ca 2 år sen och har lagt ner så otroligt mkt tid, pengar och hårt arbete på att renovera det så fint som det är idag så kan jag inte begära det av honom att vi ska flytta. Storleksmässigt kommer vi att få rum. Vi måste bara dela av gillestugan så att vi får ett sovrum så att barnen får varsina rum på markplan... så ingen kommer behöva dela och det känns skönt, men de kommer ju vara olika stora rummen. För "husfridens" skull blir det så att hans 9-årige son kommer få min fästmans sovrum när vi flyttar ner till gillestugans nya sovrum. Så får min dotter 9-åringens rum som är lite mindre. Får nog böja mig där men vill som sagt inte att man ska gå med på för mkt - man ska inte få mer bara för att man gapar och tjatar högst menar jag.... även om det lätt blir så att man inte orkar ta striden alltid.

Jag är iaf tacksam över att min fästman inte bott där med sitt ex och som sagt har de ju inte bott där så värst länge, det är fräscht och fint och jag tror inte han orkar börja om på ny kula och ny renovering med ett annat hus som det är nu, tyvärr... tror du det kan ha betydelse att de inte bott där så länge och att alla får varsitt rum. Barnen kommer ju alla bo där i stort sett på heltid oxå så jag hoppas verkligen att de kommer se oss som lika värdiga familjemedlemmar i huset som de är... så småningom...

Känns skönt att få lite kött på benen och jag är tacksam för att ni delar med er - hoppas på fler svar!

Tack snälla!

Råd och tips från er som är bonusförälder och har barn själva...

INNEHÅLL