Ni som skillt er/separerat med små barn

Jag separera från min dotters pappa när hon var ca 10 månader, dottern har bott hos mig hela tiden och pappan har enbart varannan helg, det är pappans vilja:( men skulle han vilja så anser jag att han har rätt till halva tiden med sin dotter! Jag och pappan har idag( ca 3 år senare) en bra kontakt när vi pratar FÖRUTOM när det gäller ansvaret för vår dotter! Men det där är så olika för person/ föräldrar! Men en sak du
Jag har sett och är så himla glad för idag är att dottern var så liten då och att detta inte hade hänt idag när hon är fyra

Har ansökt om förskoleplats nära vårt gemensamma hem, men får väl ändra plats. Det är iaf i samma kommun.

Det är jobbigt, och om det ska hända så kan det likväl hända nu.
Pappan hade sedan tidigare ansökt om föräldraledighet i dag i veckan, vet inte hur det kommer bli.
Från pappans del känns det som ett enda spel. Så jag vet intget förrän det verkligen händer.
Senast förklarade han hur han kände i ett sms. Önskade att han vågade PRATA med mig och förklara hur hans hjärna och hjärta fungerar.

Jag älskar honom visst, men vi har en osund relation, och med hänsyn av min och barnets framdisa psykiska hälsla, så separera vi.
Vi har bråkat mycket redan nu, och jag vill inte att barnet ska ta skada. Gjort är gjort men inte mer.

Mitt drömscenario, skulle vara separata hem, Att vi  löser umgängesfrågan på ett bra sätt, Att vi 3 kanske kan träffas i dag i veckan ute, äta och leka. Umgås villkorslöst.

Går det? Att man inte har några förpliktelser, bara att barnet nån gång kan vi ha en "riktig" familj?
Vet inte om pappan vill det, han  blir arg för att jag inte vill försöka men jag inser att jag inte mår bra, eller blir respekterad, och hur än pappan vill, så kommer hans "dumma" bettende tillbaka.

Han svarar inte mig i telefon nu efter vi separerat, endast när han druckit. Han vill väl inte parat med mig och när han druckit har han inte omdömmet att sålla bort mitt samtal.

Jag vill inte att mitt barn ska bli förstört, och om vi kan vara lite bättre föräldrar på varsitt håll, så ja!
Även om jag länge var emot separationen länge.

Som man är jag ganska tacksam att vi inte separerade så tidigt. Hur man än vänder o vrider så tyr sig de flesta barn till mamman i ganska många år. Då hade det inte känts så muntert att acceptera att man inte duger till så mkt. Verkar svårt att hämta hem detta försprånget senare utan stora ansträngningar ifrån alla inblandade parter.
Själv har jag haft min 6-7 åriga dotter varannan dag sedan vi separerade för ett år sedan. Det har gått bra, jag jobbar heltid men kan flexa o jobba hemifrån också. Stannar hemma mkt över loven o.s.v.

Intressant att se, i undersökningar, och som stämmer i mitt fall också är skillnaden mellan kvinnor o män. Tiden före separationen är kvinnan som mest ur balans känslomässigt men hämtar sig efter separationen. För män är det precis tvärt om. Kan va värt att tänka på!

Det här med kommunikationen mellan mamman och pappan är ju viktigt, synd bara att det är så svårt. Nu ett år senare är det åtminstone lugnt i vårt fall men va kämpigt att det ska ta så många månader. Uppmuntra gärna till kommunikation via sms och liknande, långt mkt bättre än ingen kommunikation alls.... Fråga mkt för så gott som allting missuppfattas i det läget ni befinner er i nu...

Jag känner mig mer i balans än mannen. Han är helt förstörd. Och destruktiv.Han viöl inte leva. Ber mig om en chans till. Jag känner mig TVUNGEN. Jag är inte kall nog att säga; du får klara dig sjäv. Fy det blev ännu jobbigare nu. Jag åkte till honom igår då han lät mycket destruktiv. Han låg på golvet och ville inte leva. Jag vet att han är labil. Fy fy fy. Han vilm att vi kommer hem o försöker på nytt

Det är något av det värsta jag också har fått höra, när det inte är värt att leva och orsaken är en själv. Hoppas han inte är våldsam också av sig.
Pratar ni med varandra (hoppas jag) och missuppfattar saker är det lätt man kränker varandra av gammal ovana. Tyvärr svårt att inse många gånger.

Jag tycker inte att du ska stanna kvar bara för att han mår dåligt. Däremot, om det finns någonting kvar, kan jag tycka att ni ska försöka med familjeterapi.
Som jag förstår det så har du redan flyttat ut? och det är nog bra att ha det så medan ni går i terapi, för att få distansen till varandra och verkligen få känna vad det innebär att vara utan varandra och låta det hela sjunka in. Men med tanke på att ni har barn hoppas jag att du verkligen vänder ut och in på dig själv innan du bestämmer dig för att bryta definitivt.

Men man ska också ha i tanken att ett barn trivs bättre med lyckliga, separerade föräldrar, än föräldrar som lever tillsammans men mår dåligt och bråkar mycket. Så se till att du hittar den bästa vägen för dig! Lycka till! 

Jag separerade från mitt barns pappa när hon var åtta månader gammal, pappan var då föräldraledig, så hon bodde i hos honom merparten av tidenl. Jag kom upp efter jobbet och hängde tills efter läggningen, samt hade henne hos mig lediga dagar och ev. sjukdag samt semester från jobbet. Nu är jag föräldraledig, och han kommer och hänger hemma hos oss vissa vardagslvällar, samt har henne på helgerna. Vi har sökt förskola mellana våra bostäder (bor ett par hållplatser ifrån varann).

Vi kommer fortsätta så här tills hon blir stor nog att ha renodlat delat varannan vecka-boende.

Kommunikationen mellan mig och pappan fungerar utmärkt, med vissa skavanker (det är slitigt som sjutton att separera med bebis). Ska kanske tillägga att både pappan och jag är hyvens prickar, vi fungerade inte ihop bara. Det är kanske det som är hemligheten med vår lyckade separation, ingen av oss är en skitstövel (tack och lov).

Lycka till.

Lycka till.