Orolig när min man har hand om vår son

Bara för att pappan är mer avslappnad (alltså inte lika mkt hönsig) betyder de inte att han inte har samma koll som dig =)

Men förstår din känsla så kan jag med känna ibland. När de var den där extrema debatten om att pappor var skadliga för sina barn, och att barnen bara ska vara ,med mamman första åren gjordes en statestik (minns inte vart jag läste det9 Men att olyckor kring barn sker betydligt mer när mamman har ensam ansvar än pappan, gissart att de är för dom är mer avslappnade i sin roll än vi mammor, vi är på helspänn hela tiden.

Ta de lugnt du pappan klarar de galant =) för jag gissar att inga olyckor hittils skett när pappan vart ensam? =) 
Pappan är medveten precis som du om eran sons upptäcksfärder =) 

Tack för ditt svar... Två "småolyckor" har hänt då pappan hade hand om honom. Den första var när han var kanske 7 månader. Vi var utomlands och hade precis vaknat alla tre, jag går på toa. Då kryper väl sonen efter mig... jag hör bara ett "NEEJ!" och sedan tystnad och så illgråt. Behöver jag säga att jag störtade ut från toan med hjärtat i halsgropen. Mannen hade inte koll på att sonen kröp ur sängen och hade heller inte sett HUR han föll ner i det ganska hårda klinkersgolvet - om han föll på huvudet eller vad. Jag fick panik och vi ringde hotellets läkare som kom o tittade på sonen. Han var ju OK - hade inte svimmat av el dyl, men ändå. Fy fan vad hemskt det var. Och egentligen var jag himla arg på min man.

En annan grej var att när sonen precis hade lärt sig gå satt jag vid datorn och jobbade lite och min man skulle ha koll. Men sonen tog ett vingligt steg framåt mot vår ganska hårda TV-bänk och slog näsan i kanten så det började storblöda. Vi ringde sjukvårdsupplysningen men de sa att vi bara skulle tejpa såret eftersom de inte syr så små barn. 

Sen tror jag i o för sig att pappan har växt in i sin roll lite - och att de här två sakerna har fått honom att inse att man måste ha jäkligt bra koll. Men visst, det går ju inte ha hundra koll hela tiden...    

Jag förstår presis hur du känner!!
Men det släpper med åren. Min är nu 5 och jag oroar mig för andra saker än du. Min har alltid varit lugn så att hon rusar iväg i trafik är inget som jag oroar mig över det är mer om hon äter ordenkligt, om pappan klär på henne tillräckligt varma kläder osv!
Det blir värre...jag och hennes pappa är inte tillsammans så hon får åka till honnom (vänta det blir värre) han bor i tyskland! I en stor stad och jag känner att han har NOLL KOLL! Men vad ska man höra? Jag MÅSTE ju släppa henne annars får hon inte träffa han.
En vecka ska hon vara borta nu...kommer hem på tisdag. Du kan ju tänka dig hur jag mår.
Trafic, konstiga människor ( hon är super social och pratar och går iväg med ALLA) maten, kläderna, läggdags.. osv osv.
Det blir bättre men oron släpper nog aldig helt. Vi är mammor, min mamma oroar sig fortfarande över mig. Det kommer alltid vara där, men det blir bättre.

Jag vet, jag vet, jag vet ju det. Jag känner mig elak mot min man. Jag vet att jag borde slappna av och släppa kontrollen. Det är det jag behöver hjälp/pepp med, HUR jag ska lyckas med det. Men konstigt nog går det bra när sonen är på dagis. Det är ju en sådan kontrollerad miljö som är helt barnanpassad.. och mor- och farföräldrar litar jag också på, till största delen - de är också lite "nervöst lagda" och håller stenkoll. Det är mest min stackars man som jag inte har förtroende för... Vad göra?