Bebis 7 veckor vill inte sova

Jag hade en bebis som sov på mig i några månader... På mig eller i vagnen... Det var jobbigt, men blev bättre... Kanske vill hon ha närheten.

Verkar som hon behöver närhet, hon är ju bara 7 veckor. Låt henne få det hon behöver, förr eller senare kommer en ny fas med andra "bekymmer" - det enda jag med säkerhet vet är att så fort man har vant sig vid något så ändras det. Det gäller fortfarande på vår  2 åring Om jag minns rätt så dröjer det till ungefär 6 månaders ålder innan en bebis kan börja få regelbundna sömnrutiner, alltså att sova på natten och vara vaken på dagen, dessförinnan kan det va lite huller om buller....

Tack för era svar,

jag har funderat på en massa alternativ men inte kommit till något svar. Tror ni det kan vara en utvecklingsfas? Det konstiga är att hon inte varit så beroende av närheten hittills.. kan det komma sådär plötsligt bara? Eller klart hon varit beroende av närhet, vi har ju gosat och myst en massa, men sån här spjälsängsvägran har inte funnits hemma hos oss förr. 

Även om jag vaggar vagnen tills hon somnar, vaknar hos upp efter någon minut igen för att skrika. Väntar ett tag, går in till henne, talar lugnt och vaggar vagnen igen... Men hur länge skall man hålla på att vagga vagnen egentligen? Blir inte barnet van med det då och alltid kräver att bli vaggad till sömns?

Hon sover som bäst i bärselen, har gjort der 2 timmar nu...  

Så har båda mina barn varit och det är nog mest att gilla läget. Med ettan kämpade vi med spjälsängar och vagnar och det var såååå jobbigt. Med tvåan har jag skitit i allt jobbigt och samsovit och burit för att göra det lätt för mig! Med ettan var det kämpigt att vara föräldralesig och jag var helt slut! Med tvåan njuter jag av att få ligga i soffan när han sover middag istället för att bry mig om disk o städ! Det kommer ge sig! Låt bebisen få va den behöver så kommer det bli en trygg liten individ!!

Mmmartina,var dina barn såna genast från dag 1? Eller trivdes de aldrig någon annanstans än i famnen?
Hur länge samsov ni? Kommer du ihåg när era "problem" började? Ja, de senaste dagarna har jag faktist sovt med denna lilla filur... och jag kan ju erkänna att jag sovit bättre än på länge! :) 

det kan ju vara så att hon behöver somna in lite tyngre innan du försöker lägga ner henne. vår tjej ammade jag alltid till sömns och sen var jag tvungen att sitta med henne tätt i famnen i typ 15 minuter till efter att hon somnat innan det gick att lägga ner henne utan att hon vaknade direkt. kanske kan vara nåt att prova?

har hon varit snuvig? ibland blir det extra svårt med liggläge om de är täppta i näsan.isf kan det underlätta att höja huvudändan av sängen med böcker under benen tex.

vissa barn gillar att bli svepta så de liksom är inrullade i en trygg kokong så de inte kan sprattla så mycket, precis som i en trygg famn, sök på swaddling på google så finns massa svepningstips om det är nåt du vill prova.

annars är det ju lite så att det går upp och ner med sönmen. man kan få några tiptop nätter följt av nån vecka med katastrofsömn, sen nån vecka halvbra, sen nån toppen natt igen, osv.. man får kanske gilla läget och tänka att det jämnar ut sig så småningom eller känna efter om man vill prova några andra knep eller metoder om man inte vill vänta ut det hela.

sen sover barn väldigt olika, vi tycker vår tjej sover jättebra när hon bara vaknar 4-5gånger mellan 23-06, men andra skulle tycka det var en hemsk natt. man vänjer sig liksom vid den verklighet man har och inställningen gör ju sitt till. tänker man åh nej nu vaknade hon igen, jag blir galen så blir det jobbigt. men tänker man att nu är det såhär vi har det just nu och dom är bara bebisar en kort kort tid så känns det kanske inte så illa. man får ju gosa väldans mycket om nätterna med sin mysiga bebis, man får försöka hitta sätt att inte deppa ihop och hitta positiva sätt att se på bebistiden även om den kan vara jobbig ibland.

Händer det något speciellt i bebisens utveckling just kring veckorna 6-8? Något som påverkar sömnen, som gör djupsömnen svårnådd och sömnen överlag ytlig och lättstörd?

Måste säga hur tacksam jag är för att få svar och för att ni delar era erfarenheter.  

Hoppfull84. du har så rätt så. Det är inte hur man har det utan hur man tar det! Har många gånger konstaterat att det nog är så himla mkt lättare att vara positiv :) Låter så självklart, men värt att repeteras! :)

Hon har varit lite lite snorig ja, använder näsfridan varje morgon. Dock har jag inte märkt att hon skulle  ha så täppt näsa att det skulle påverka andningen. Vi har böcker "frambenen" på spjälsängen. Nu sover hon ju dock med mig (som en prinsessa) och då gråter hon inte alls under nattens gång .. Det är bara om hon är i spjälsängen eller vagnen. 

Försökte svepa in henne i ett paket idag men hon gillade nog inte det så hemskt mkt.. Hon är ganska motorisk av sig och sparkar gärna mycket med fötterna, så kanske hon kände sig instängd?

Mitt dielmma nu är inte nätterna utan dagarna. Jag förstår inte vad hon plötsligt fått för panik när hon skall sova. Det tar ju så ont i hjärtat!

 

verkar hon trött och grinig när hon är vaken? el är det kanske så att hon inte har lika stort sovbehov längre som gör att hon är lättväckt kanske.. man vet ju inte.
vår tjej ändrade sovvanor helt när hon var ca 2 mån, då började hon med att bara sova 20-30 min på förmiddagen och sen 20-30min på eftermiddagen och sen gjorde hon natt runt 21, sen har hon kört på det mönstret fram tills nu. så hon verkar iaf inte behöva sova mer om dagarna, drar jag henne i vagnen så sover hon längre stunder men då sover hon superkasst på kvällen sen istället.. det är lurigt det där med sömn

Jag har börjat blogga om hur det är att ha ett snällt barn. Låter det konstigt? Läs mer här:

http://plusbarn.blogg.se/?tmp=360211

Hejsan!

Det är nu några år sedan denna tråd startades. Men

Det låter precis som min flicka. Har samma dilemma och undrar om jag gör rätt.

Jag har helt enkelt låtit henne vara nära. Hon är sex veckor men hon är egentligen född tre veckor för tidigt, så tre veckor gammal då. Vet inte hur och om det hänger ihop men jag undrar.

Hur gick det? Finns det något jag gjort fel? Jag tänker att om ett par år så kommer hon ju inte göra så. Så varför låta henne skrika och vara ledsen om det går över? Förstår om samma beteende gäller när hon är sex månader men det är en bit dit. Det är ju egentligen inget jobbigt för hon är riktigt nöjd så länge hon får närhet.