Ingenting blir som man har tänkt sig!

Jag och min började att planera för barn för över ett år sedan. Jag slutade med p-piller 2010 och vi använde där efter kondom i ca 6 månader innan vi började med bebisverkstaden på riktigt. De första månaderna så räknade vi inte dagar och vi använde inga tester för att identifiera ägglossning. Jag hade dessa första månader en dröm om att vårat barn skulle komma genom kärlek och inte genom rent produktivt sex. Den drömmen gav jag upp för länge sedan! Månaderna gick och ingenting hände, inte för mig iallafall men dock för alla andra! Många av mina kompisar och även min svägerska blev gravid, hon passade då på att kläcka ur sig: "det tog jättelång tid för oss denna gången, 5 månader". Jättelång tid, tidsuppfattningen är ju hos oss människor olika men just då kändes det som ett knivstick i magen då jag hade kunnat ge vad som helst för att "bara" få vänta i 5 månader. Jag har sedan länge gett upp min dröm om ett barn som liksom bara blir till av kärleken mellan dennes föräldrar. Nu är det ägglossningstester och rent produktivt sex vid rätta tider som gäller. Jag känner en oerhörd bitterhet gentemot alla som "råkar" bli gravida utan att ens försöka eller kanske inte ens vill bli gravida. Jag vet att detta är irrationellt men känslorna tar överhanden och jag kan inte låta bli att undra varför det är så orättvist. Jag älskar min man överallt annat och jag vet att han känner likadant och vi vet att vi är redo för allt vad ett nytt liv innebär. Vi vill så gärna men livets öde har visst valt en annan väg för oss, vi kommer dock aldrig att ge upp. Vi ör övertygade om att vår väg, tids nog, kommer att leda oss till det vi innest i våra hjärtan önskar! Livet blir aldrig som man har tänkt sig men jag frågar mig dock ändå en fråga; varför vi?