Säg att de går att klara sig igenom en otrohet!!

Min sambo va otrogen mot mig i Augusti.. Det va verkligen ett slag över käften! Men jag älskar denna man något fruktansvärt och vill inte tänka mig ett liv utan honom.. Jag sa direkt att jag ville förlåta honom.. Det har varit jätte kämpigt för mig, och är det fortfarande.. Vissa dagar bryter jag ihop och känner att jag inte orkar mer.. Våran relation har blivit så mkt bättre, kärleken är starkare.. Huvudsken är ju att han ångrar sig.. Dock åker han ut med huvudet före om det händer igen, vilket jag inte tror!
Vi har för mkt tillsammans för att kasta bort det på ett snedsteg..

Många har sagt till mig att jag gör fel som behåller honom.. Lätt att säga för andra när dom inte själva har varit i samma sits.. Nej jag tror att man kan komma över en otrohet... Annars skulle jag ju inte stanna kvar.. :D

har tyvärr inget direkt svar till dig, för jag själv skulle aldrig kunna förlåta det. Man ska ju hålla ihop inom alla tider, bra eller dåliga. Tycker det är en dålig ursäkt att säga det var på grund av sexlusten.

En stor styrkekram till dig i alla fall och jag hoppas att det löser sig för er.

Sen tror jag att situationen ser annorlunda ut utan barn med i bilden också då hade de inte funnits samma anledning att försöka fixa detta. Vi har också så otroligt mycket bra med oss efter alla dessa år och jag tvivlar inte på att han älskar mig. Sen måste man på nått vis inte bry sig vad andra människor tycker för dom vet knappt hälften vad som har hänt och hur vi har haft de. Idag första dagen på familjeterapin så nu måste vi kämpa och se vad deta leder. Jag brottas med dessa tankar på vad dom har gjort m.m

Min sambo var otrogen för 2 år sen och jag har det fortfarande kämpigt vissa dagar. Jag tror det går om båda vill men båda måste verkligen kämpa!
Jag tror man kan gå vidare och ha det bra tillsammans men att otroheten kommer att ligga kvar där nånstans i bakhuvudet under en lång tid.

Men har ni alla barn och hur har ni gjort har ni tagit hjälp? För de tror och hoppas jag ska bli våran räddning!

Det är inte lätt att leva tillsammans med någon som har en neuropsykiatrisk diagnos... Jag gör det. Långa perioder får man klara sig helt själv psykiskt. Man får stå ut med oövertänkta påhopp och kritik och gud vet vad... istället för bekräftelse och kärlek som är normalt i ett förhållande. Detta beror inte på att man inte är älskad utan bara på att den andra mår dåligt, inte kan visa sina känslor, att missförstånd uppstår och att vardagen kräver SÅ mycket energi för att fungera. ÄVEN för den som inte har problem...

Jag har själv hållit på och trilla dit flera gånger, men har hittills lyckats hålla mig innanför gränsen, eller rättare sagt bara snuddat vid den. Att få mat är ett grundläggande behov, liksom att få bekräftelse och känna att man duger. I mitt förhållande finns INGEN bekräftelse att få under LÅÅÅNGA perioder. Är man hungrig och inte har mat hemma så fixar man det på något annat sätt. Likaså är det väl med bekräftelsen... Även om det inte är OK. Vad gör man??

Själv blir jag rädd för mitt behov av bekräftelse när det blivit för stort. Jag VILL ju inte behöva få det från någon annan. Men jag får det inte hemma... Jag kärar ner mig vart 3:e år ungefär. Får bekräftelse (utan att vara otrogen hittills) och klarar några år till...

Nu äntligen har även jag fått en kontakt inom psyiatrin för att kunna hitta något sätt jag/vi kan hantera det på. Det finns även anhöriggrupper. Hör med dem där du fått din hjälp, sambon behöver också få!!!

Lycka till!

Jag har faktiskt tänkt hoppa över att svara på ditt inlägg skånegås men jag har inte kunnat släppt de! Nu är de så att i vårat fall så har de inte med min diagnos att göra varför han var otrogen. Vi har massa annat som ligger i bakgrunden och om jag ska vara helt ärlig så tror jag att mitt handikapp är de minsta problemet i de hela! Jag har alltid varit väldigt medveten om min problem och alltid stått för dom. Nu är de så att att vi började bygga hus för 5år sedan plus att vi fick barn samtidigt som vi fick tomten och vi gjorde allt själva. Sen efter de har såklart mycket blivit annorlund. Jag har nu under flera års tid velat gått och pratat men att jag inte har vetat vart jag ska vända mig plus att jag har känt att alltinte står rätt till. Bla att jag har väldigt dåligt minne m.m och när vi fick vårdat andra barn så blev de mer tydligt vad jag hade svårt med så jag passade på att fråga vart jag kunde vända mig på BVC och den vägen är de, under våra 8år ihop har inte min sambo inte förstått hur dåligt jag har mått för att de är inget jag har tagit ut på honom som de verkar vara i ditt fall! I ditt inlägg så kändes det som att du drog alla över en kant,, jag tror ändå jag har kommit väldigt lindrigt undan mot vad exempelvis ni och möjligen andra människor har gjort! Och hela förra året var skit jobbigt pga allt jag personligen gick igenom alla har sina svackor. Jag är mer än100%säker på att inte min sambo har hållt på att trilla dit tidigare..... Hur de år för oss nu: vi går hos en jätte bra terapeut men att jag inte vet var jag står eller vad jag känner de får tiden utvisa, jag står still i mina känslor men att jag är medveten om att jag måste börja våga släppa in honom för att känna vad jag känner. Tack!

Min sambo är heller ingen ängel.. Han har varit otrogen mot mig. Cybersex...

Men jag har förlåtit honom, 2 ggr. Är jag en svag människa? Eller kanske motsatsen! Inte vet jag. Vet bara att vi har två fina barn och vi älskar varandra i grund och botten. Dock är tilliten borta och den tar låååång tid att bygga upp igen. Allt beror på vem man är och vad man står ut med. Jag kämpar varje dag att hitta tillbaks till den där grundkänslan, kärlek o tillit. Skitsvårt. Men än är jag kvar och jag tror att det går att komma över otrohet om man verkligen älskar varandra.
Men jag står inte ut med vad som helst! Tredje gången gillt har jag sagt. Är han otrogen en gång till så har han bränt sina skepp o då tar jag ungarna och drar till norrland! Så det är hans val, att vara ärlig eller luras och förlora allt. Jag kan bara hoppas på att han prioriterar oss.

Ja det går. Tillslut spelar d ingen roll längre. Man går vidare. Lär sig och bättrar sig. D inte helt ovanligt i början av en relation inbillar jag mig. Eller i slutet. Om man väljer att se d så.