Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Hej 

Har barn ihop med en kvinna som uppvisar tydliga tecken på narcissism. 
Jag försöker lära mig mera kring NPD, och har kommit en bit på vägen. 

Har börjat lyckas att tygla mitt eget humör, och försöker att inte provocera, sätta gränser och inte ta åt mig alltför mycket. Men känner att jag själv ändå blir väldigt påverkad av stressen, sitta och må dåligt för hennes utbrott och extrema reaktioner. Jag undrar om någon vet var man kan få terapi och stöd om man lever i en relation med en kvinnlig narcissist. Tyvärr verkar det vara svårt för stöd för män som hamnat i en sådan relation. Jag bor i Göteborgs området...

Någon som har tips på terapi, grupper, andra mötesplatser eller möjligheter för att ta sig ur eller förbättra en sådan relation?

 
 

Min vändning kom när jag blev medveten om vad det kunde röra sig om när det gällde min fd partner, så du har ju kommit en bra bit på väg. Jag har också barn med denne. Mina bästa tips är att:

1. Inte leva kvar med henne, det kommer att bryta ner dig. Det brukar ju heta "first cut is the deepest", men med en narcissist blir det bara fler och djupare "hugg" med tiden, eftersom man förlorar sin styrka att stå emot i o m deras effektiva härskartekniker. 

2. Bor i Sthlm och har tyvärr ingen koll på Göteborg när det gäller terapeuter, men det bästa borde vara att fråga om just den du kontaktar har bra koll på nps, Jag hade tur och fick tag i en som förklarade för mig vad jag förmodligen befann mig i. Det hjälpte oerhört mycket. Sedan läste jag på massor för att skaffa mig verktyg för att bli starkare och försöka bli bättre på att hantera honom.

(Kan tillägga att jag verkligen förstår om du inte tycker det verkar vara någon bra idé att lämna en sådan här typ av person, speciellt när du har barn, men jag tror helt enkelt inte på att försöka leva med någon som har drag av narcissism, just p g a den nedbrytande processen de är så bra på).

Hej 

Stort tack för ditt svar, har pendlat med vad jag skall göra så många gånger. Men det blir bara värre och värre. Vi har bott isär nu ett tag och jag vill inte tillbaka. Det satte fart i huset kan jag säga! Förtalskampanj, hot, trakasserier, osv, hon kommer försöka ta min ekonomi, barnen, boendet. Jag trodde väl att det skulle bli svårt men kanske inte att det skulle bli så här tufft. Trodde ändå att man på något sätt kunde komma överens då vi har barn tillsammans. Om jag var minsta tveksam tidigare på vad det handlade om behöver jag nog inte vara det längre!
Förtalskampanj, hot, trakasserier och provokationer på väldigt smarta sätt. 

Men känner att jag kommer behöva stöd via terapin för att fixa detta, detta kommer bli ett helvete rätt lång tid. Jag kan inte ge upp mina barn men vad jobbigt detta är att gå igenom och det värsta är väl att jag inte riktigt ser att det skall sluta heller. 

Har du tips på onlinegrupper eller andra böcker verktyg?

Känns som det ända man gör på dagarna är att försöka förstå bättre, är inte ens arg längre på henne, tycker faktiskt synd om henne. Hon är skadad från sin uppväxt och har haft det väldigt tufft, samtidigt vet jag nu att jag inte kommer kunna hjälpa henne. Har inte känt mig orolig för barnen men är det något man skall tänka på tycker du?  

Tack för ditt svar.
 

Bra att svaret var till någon hjälp, generellt sätt har jag försökt komma framåt och läka genom att prata med likasinnade och läsa inlägg, mer än jag läst böcker. Det finns många beskrivningar på nätet och det har räckt ganska bra för mig. Jag är fullt övertygad om att han lider av starka drag av narssisism, kanske t o m fullt utvecklad personllghetsstörning.

När jag lämnade var jag så nedbruten att jag inte kunde ta beslut själv, så hjärntvättad att jag inte vågade annat än aldrig göra något utan att "fråga om lov först" (väldigt långt från min egen grundpersonlighet). Det handlade i åratal hela tiden om konsekvenser, jag visste precis hur jag skulle råka ut om jag trotsade honom, och det var en mycket effektiv härskarteknik. Idag kan jag inte fatta hur jag orkade leva så, helt obegripligt faktiskt. Jag fick olika märkliga fysiska stressymptom so ingen läkare kunde förklara med annat än stress. 

Jag gick i terapi regelbundet i ca 2 år efter att ha lämnat, men man tror hela tiden att man kommit långt och nästan är klar. Det är det ständiga försöken till frigörande som skapar dessa känslor, tror jag. Riktigt "klar" blir man nog först när man ser dem som en i mängden som inte berör en, eller har någon koppling till en. Som nobodies. Jag gissar att när barnen växt upp kommer en starkare känsla av detta.

Det som chockade mig när jag lämnade (och han t ex upptäckte att det fanns vissa materiella saker som han skulle förlora i bodelningen), var att det på riktigt inte fanns gränser för vad han kunde tänka sig att göra psykiskt, ingen ånger inget samvete för om han skadade på riktigt. 

Jag tycker det verkar som du gör det hela bra, du fokuserar på det som är viktigt, Försök att ha ett förhållningssätt där du tänker att du är helt ensam (typ änkling), med barnen. Det hjälper en att inte gå in i hopplösa diskussioner om pengar och annat. Försök att i största mån att bygga och jobba på - helt själv. Släpp tanken på att kunna hjälpa, jag höll på med det in i absurdum. Helt waste of time, blev bara utnyttjad. Det går inte.

Jag tycker du ska vara vaksam när det gäller barnen, i mitt fall upptäckte jag att inte ens de var skyddade från hans härskarteknik. Prata med dem sakligt när hon gör konstiga saker och berätta hur man kan göra istället. 

(Du kan inboxa om du vill, så kan jag utveckla. Det finns så mycket att berätta egentligen.).

/TS

Springmask. Vanligt och låter som det.

haha, svarade i fel tråd. Sorry ????

Vi separerade/flyttade isär för ca ½ år sedan. Vi var sambo i 19 år med barn 12 och 14 år som vi nu har varannan vecka. De senaste 10 åren så har han inte varit så mycket närvarande utan på resande fot i jobbet och jag har fått tagit hand om allt som rört familjen. De gånger han varit hemma så har jag känt att allt handlat om honom och vi har varit rekvisita för honom. När jag tagit upp att jag inte vill vara ensam ansvarig för allt, har han blivit arg. En gång blev han så arg att han gjorde mig fysiskt illa. Därav så har jag varit ganska undergiven i vårt förhållande, trippat på tå?han är ju charmig när inget går emot honom.

Jag har inte klagat eller sagt något när han valt att spela golf på helger eller åkt skidresor själv mm. Men till slut blev det för mycket och jag bad om att han skulle vara närvarande och vara mer med oss i familjen, samt att jag behövde hjälp med uppfostran av våra pojkar, då blev han galet arg och ville separera. Jag tog honom inte riktigt på allvar och tänkte att han sa så bara för att han var arg och sen skulle allt bli som förr, dvs han låtsas som inget hänt. Men han berättade för barnen att han bestämt att vi skulle separera, dvs han pratade med barnen men inte med mig?

Det var alltså han som ville separera. Det konstiga är att han hade krav på delad vårdnad trots att han inte alls är intresserad av att ta ansvar för våra barn? Han förklarade att han tänkte bo i stan så att han kan gå till jobbet, dvs inte en tanke på hur det blir för barnen. Jag försökte prata med honom om vad som är bäst för barnen med tanke på skola, kompisar mm. Men enligt honom finns inget att diskutera, barnen får lära sig att ta sig till skolan själva, punkt.

Sen separationen han har agerat som han är offret och det är honom det är synd om, säger till barnen att pappa är så ensam då de inte är hos honom. Trots att han de veckor har varit på resor, inte med jobb utan bara för nöje. Har ju hänt att han inte hinner hem till den dan han ska ha barnen utan jag har haft de någon dag längre. Och de veckor barnen har varit hos honom har han lämnat de ensamma några kvällar i veckan.

Jag vet att barnen är rädda för pappa och inte vågar ifrågasätta något han säger. Men jag hör också på barnen att de är imponerade av pappa. Allt han pratar om är pengar, status och hur bra han är och allt som han nu lovat att köpa de. Han lovar mycket, men som han kanske inte sen kan hålla eller så ändrar han sig helt enkelt. Fruktansvärt impulsiv och oberäknelig.

Det har hänt så många saker som jag känner inte är ok för killarna. Han säger att de måste ha minst ett C i betyg annars är man dålig och de minus i veckopeng. Han har sagt till de att de måste gå ner i vikt, så han satte de på diet i sommar. Han har inte så stort intresse av att umgås med de utan är borta flera kvällar och lämnar då pengar på bordet för att köpa egen middag på stan.

Vågar ju inte bråka om ensam vårdnad då han säger att han känner de bästa advokaterna. (kan vara så, han rör sig ju bara i den ?fina? kretsen). Barnen ville till en början bara bo hos mig (sa de till mig) då det upplevde det jobbigt med pendlandet och att gå upp tidigt de skoldagar de var hos pappa, men ville inte/vågade inte säga det rakt ut pga av vad pappa tyckte. Nu senare när jag frågar om hur de känner för att flacka fram och tillbaka har de ändrat sig, de vill bo hos båda. Jag får uppfattningen att han nu lovat de så mycket saker så de vill inte gå miste om det. De är ju tonåringar och att då få vara ensamma hemma tycker de ju är kanon.

Hjälp! Tänk om de tar över hans beteende och får samma värderingar!? Hur ska jag förhålla mig till det här?

Hej kära ni,
jag ser att denna tråd har några år på nacken men undrar om någon ändå finns här? Jag är desperat och nedbruten efter ett förhållande med vad jag inser är en klinisk narcissist. Jag har efter ett och ett halvt år tappat så mycket av min egen verklighetsuppfattning och självkänsla, och för en vecka sedan tg jag till slut modet till mig att lämna honom drastiskt. Just nu har jag blockerat honom eftersom jag vet att jag inte klara av en öppen diskussion ( de slutar alltid med att jag känner att det är jag som är "galen" eller behöver titta på mig själv). Har även talat med hans ex som bekräftar samma bild och som ämnade förhållandet efter fyra år genom att packa och ta med deras gemensamma barn eftersom hon fruktade fysiskt våld. Jag är i fullständigt uppror och vet inte vad jag ska göra av alla mina känslor. Hur kommer man igen efter ett sådant här förhållande? Trots att jag har svart på vitt, maler tankarna i mitt huvud om hur jag är/vad som är sant och inte sant/om det ändå finns en chans... Snälla, ber om några ord från medsystrar som varit med om något liknande.

Cissi,
jag har precis läst ditt meddelande här med tårar i ögonen. Det är som om du har sett rakt in i mitt liv och förhållande med den man jag nyss har lämnat men är livrädd på riktigt för att jag ska trilla dig på igen.Jag behöver stöd, är alldeles villrådig, hur inboxar jag dig (om jag får)?
Tack.

Hittade denna "stödgrupp" precis.

Mitt liv har fullkomligt trasats sönder av en dold narcissist. Har tagit steget och separerat, men flyttar först om en månad.

Två barn ihop och det ena har börjat uppvisa tydliga tendenser som tillskrivs dold narcissism. Hen har sett hur den ena föräldern aldrig behövt ta ansvar för lögner, svek, otrohet, allt som sårat mig. 

Och nu sker de mest galna saker. Jag bad socialtjänsten om hjälp. Det är trots allt de själva som uppmanar till att vända sig till dem i en situation som min. Det.är 6 månader sedan. Det första möter var inte ens avklarat innan jag förstod att det var ett stort misstag. Nu är jag problemet och vaf jag än säger misstros och det aggerar som nexet, allt vänds mot mig. De tror på lögnerna. När jag då sagt, alltid lugn och saklig, men det är ju inte sant. Så ses det som om att jag svartmålar. "Be hen bevisa det, jag kan bevisa motsatsen". Svaret de då ger är: "men vi jobbar inte så, vi jobbar inte med bevis". Hur avgör de då vad som är sanningen?

Min psykolog sa redan sensommaren 2021 att "du måste vara inställd på att hen kommer försöka få enskild vårdnad, för de gör de". Har ju läst att det är så många gånger genom åren, men så långt går ändå inte hen - tänkte jag lönge.

Nu märker jag hur processen startar. Hen har en flying monkey och succesivt betar de av omgivningen. Tillsammans har de plötsligt börjat gå ut med ena föräldern efter den andra till mina barns vänner. Oftast bara en gång. Dagarna senare svarar inte den förälder de träffat om jag t ex ska styra på med lek för barnen. 

Jag är så rädd. Så maktlös och rättslös. Sover knappt. Börjar gråta på möten på jobbet. All min tid går åt till tankar om vad jag utsatts för och om vad som ska komma härnäst.

Bor i Göteborg. Finns här någon som bor i eller nära Göteborg med liknande historia? Har märkt att bäst stöd fås av andra offer då de förstår. Knappt någon annan som tror på sanningen. Snälla, HJÄLP!

Läste att någon undrade hur man är mot nexet. 

Gråsten använder jag mig av. 
Allt kommunikation sker i text

Svara aldrig och skriver aldrig något som är personligt. 
Det ska strikt handla om barnen och då inte "vad gjorde ni idag" 

Utan enbart text 
" xxx har brutit handen. Varit till doktorn. Fått gips, allt ser bra ut nu. Ska vara gipsad x veckor " 

Eller info om sjukdom vid ev byte. 

Jag berättar aldrig om vi är sjuka om barnet ej ska dit 
Svarat inte när han smörar o hälsar grattis. Arga sms etc. 

Allt är strikt. Grått. Tonlöst. Tråkigt. 
Inge mer än nödvändigt. 

Jag började lämna 2017, skilsmässa nyår 2019 och nu FRI! Det tog tre år att bli fri på riktigt. Han bråkar om underhållet mellan varven men JAG ÄR LYCKLIG OCH FRI! MINA UNDERBARA BARN SKARATTAR OCH BRÅKAR! Förut var de grå och tysta...

VI VANN LIVET ÅTER!

Tjena! Hoppas det blivit bättre. Jag förstår precis hur du känner dig! Jag var tidigare i en sådan relation. Det du nu upplever är den värsta tiden men det kommer bättre tider tro mig!. Det som funkade för mig va ett långt arbete med mig själv och min självkänsla. Det jag tror är grunden till att jag dragit till mig dessa personligheter är eller har varit mina egna rädslor och tvivel på mig själv. Det jag till slut kom fram till och som verkligen fungerar som pepparspray mot blodsugare är att hitta ett lugn i sig själv som inte kan rubbas av omvärldens dumheter. Det jag tycker att du ska koncentrera dig på är bara det du kan påverka och sluta ta ansvar för resten. Du nämner barnens kompisars föräldrar som vänds emot dig tex. Rädslan över att förlora relationer och isoleras verkar överhängande. Se rädslorna som vägledande, ta reda på var dom kommer ifrån. Ofta kan det vara rädslan av att bli övergiven som ligger till grund eller rädslan av att förlora kontrollen, skam. Narcessister går bara på folk som har lätt att känna skuld o skam. Jag tycker du ska gå igenom din umgängeskrets och till och med ifrågasätta din relation till närmaste anhöriga. Ifrågasätt allt du lärt dig om hur du borde vara. Du behöver hitta tillbaka till dig själv som du va innan någon tutade i dig att du inte är tillräcklig eller på anat sätt känslomässigt ignorerad. Det va någon som sa ? Before you diagnose youreself with depression or low self-esteem. First make sure you are not, in fact, just surrounded by assholes? 

Förstår att du just nu är inne i en svår period men tänk sen hur stark du kommer bli. Det finns ingen narc som ens försöker något med mig nuförtiden, jag är helt immun. När dom vet att du vet så försvinner dom som råttor tro mig. Ser att du redan snappat upp en del om tekniken dom använder o det e skitbra! Lycka till!