"alla" andra finner lyckan, och jag står kvar

Jag förstår hur smärtsamt det måste kännas när jag läser dina ord, även om jag inte befunnit mig i samma situation.

Jag förstår att det måste vara lätte sagt än gjort, men FÖRSÖK att fokusera på det du och ni har och inte på det ni inte har. Livet händer ju här och nu, eller hur?

Jag blev gravid efter vi hade försökt tre månader, men det blev ett väldigt tidigt missfall. Sen gick månad efter månad efter månad... Efter det hade gått ca 1 år så gick vi och kollade upp oss, de hittade inget. Läkaren sa att de kunde prova att inseminera oss och vi skulle vänta på nästa mens, men den kom inte... jag var gravid :) Sen blödde jag lite och var helt säker på att det var kört, men det var det inte. Nu är han fyra år och har dessutom en lillebror på nästan två år. Jag vet att vi inte behövde försöka så länge som många och säker du har fått göra, men ge inte upp, det kan fortfarande gå! Men kanske ska ni gå och kolla upp er, så att ni kan ta del av den hjälp som finns att få? 

Hej TS. Känner helt igen mig i din sits. Känslan att se alla andra, men inte få uppleva själv bär jag också på dagligen :( Våra historier skiljer sig dock, då jag häromdagen fick reda på att jag har förträngda äggstockar och inte kan bli med barn på naturlig väg. Jag och min sambo har burit på denna hemlighet i 2 år..att vi försöker få barn alltså. Men nu föll allt omkring mig, och jag valde nu att berätta för alla. Föräldrar, syskon och arbetskamrater mm.. Jag kan säga att det är det bästa jag gjort under den här tunga tiden!  Det stöd som vi har nu, från hela vår omgivning har gett mig styrka tillbaka och nu förösker jag se lite mer positivt på saken,

Under utredningen så fick jag reda på att jag hade för höga TSH värden (8,9) och efter ytterligare provtagningar visde det sig att jag även har nån mer(?) infektion i kroppen, eftersom jag hade väldigt höga värden av vita blodkroppar. Jag äter nu kortison, och håller hoppet uppe för att bli frisk så vi kan planera in IVF i framtiden..
Min största oro nu är vad nästa omgång av provsvar ska visa.. för är värdena sämre ska jag på ytterligare utredningar på medecinavdelningen på sjukhuset(går hos privatläkare nu) och när allt är som tyngst i tillvaron så inbillar jag mig hela tiden det värsta tänkabara. Usch och fy fan säger jag bara!

Håller tummarna för dig, och som sagt, tappa inte hoppet!

Hur går det för dig TS?

Hej, och tack för din omtanke!
Jag ber om ursäkt för sent svar, men har försökt att ta en liten paus ifrån allt vad barnförsök heter. Det har med andra ord inte hänt mycket alls. Fortfarande inget barn, och fortfarande ingen lycka.

Jag har däremot börjat få hoppet åter, då vi precis börjat försöka med ägglossningsstimulerande, för att se om det är hemligheten till att lyckas för oss. *hoppas innerligt* 

Hur går det för dig?