din åsikt om skuld och att be om förlåtelse
Kille 45 blir ihop med tjej 35. Killen måste betraktas som tämligen normal, dvs har ett normalutseende, hel och ren, motionerar gärna, har aldrig haft drogproblem eller andra konstigheter för sig. Inte alls perfekt förstås för vem är det, men i stort sett ok och normal. (Samma gäller för tjejen)
I början träffar killen tjejens föräldrar några gånger och det fungerar bra. De, liksom många andra i omgivningen, tycker i och för sig att paret gullar med varandra lite väl mycket så paret gör några halvhjärtade försök att hålla igen i det offentliga.
När paret känt varandra i ett år och varit ihop i ungefär 8 lyckliga månader, kommer den äldsta av fyra systrar i tjejens familj hem på semester från sitt utlandsjobb och träffar då den nye 'svågern' för första gången.
Killen upplever redan från sekund 1 en viss 'spändhet' bakom svägerskans artiga fasad och förstår inte varför, men eftersom det inte är uttryckligt kan han inget säga utan spelar förstämt med efter bästa förmåga. Efter ytterligare ett par tre träffar tar svägerskan emellertid steget fullt ut: hon tar med tjejen till ett café där hon bakom svågerns rygg förklarar hur många nackdelar killen/svågern har. Syftet kan inte missförstås. Storasystern anser att den 35-åriga lillasystern ska dumpa killen. Argumenten för detta är direkt felaktiga och lätt punkterbara, så tjejen avfärdar storasystern och går istället skakad hem till killen och berättar allt. Killen blir vansinnig eftersom svägerskan inte bara förminskat hans värde inför sin tjej utan dessutom satt deras förhållande och lycka på spel - ett förhållande som fram tills dess fungerat perfekt.
Paret förlorar nu som en direkt följd av angreppet mot killen den magiska glittrande kärlekskänslan som de lyckats odla och som är få förunnat att uppleva fortfarande efter så lång tid. De kan inte längre förmå sig till det annars så vanliga kramandet och pussandet och gullandet trots att de båda är eniga om det felaktiga i angreppet. En spirituell bubblande kärlek som den paret hade kan ses som lika känslig som ph-värdet i en biologisk process. Fel ph-värde och processen avtar även om de rätta ingredienserna i övrigt finns där. Efter två veckors bedrövelse återhämtar sig som tur är förhållandet igen.
Eftersom svägerskan snart åker tillbaks till utlandet, väljer paret att förtränga saken. Något år efter episoden låter svägerskan dock meddela via mejl till alla i familjen att hon flyttar till Sverige igen och att det därför ska förberedas inför hennes återkomst. Paret tvingas därför ta tag i saken igen och killen frågar i ett e-mail svägerskan om det hans fästmö berättat stämmer. Svägerskan bagatelliserar då vad hon sagt och gjort och menar med en bortviftande attityd att svågern kan lägga det bakom sig istället och gå vidare med livet. Någon antydan till skam och ånger och att vilja be om förlåtelse syns inte.
Killen blir då förbannad och skriver att svägerskan ska ge fullständigt faan i vem den vuxna lillasystern väljer som livskamrat och att svägerskan gjort fel. Inte heller detta utbrott får svägerskan att begripa eller bry sig om den skada och ilska hon åsamkat paret. Hon svarar istället att svågern är en loser och annat nedlåtande.
Paret visar upp korrespondensen för övriga familjen i hopp om att de ska visa henne deras ogillande av hennes beteende så att hon åtminstone för sin egen skull ödmjukar sig. Det visar sig dock att denna förstfödda dotter har ett väldigt stort inflytande över familjen och till och med över föräldrarna. Ingen säger något som går emot henne. Tvärt om får paret höra i telefon efter att ha besökt föräldrarna och två andra systrar, att de tyckt att killens närvaro känts lite obehaglig nu. Detta trots att killen inte nämnt konflikten över huvud taget då den äldsta systern/svägerskan ändå inte var där. Detta stärker naturligtvis svägerskan, och detta deklarerade obehag såväl som andra ordval och stämningar antyder att det pratas om killen på ett negativt sätt.
Tjejen i paret börjar som en följd av detta bojkotta alla familjesammanhang där storasystern närvarar. Det leder till stor sorg för föräldrarna och tjejen får verkligen höra hur mycket hon skadat föräldrarna och familjegemenskapen genom att agera så kategoriskt och genom att ha 'gjort så här'. För föräldrarnas skull har tjejen gjort vissa eftergifter. Hon har vid stora bemärkelsedagar närvarat samtidigt med storasystern, men så långt det gått undvikit att samtala med henne eller hamna i hennes närhet utan att det ska bli obekvämt för föräldrarna.
Idag har paret varit lyckliga ihop i sammanlagt 10 år. Samma gullande kärlek, bubblande skratt och 'klängande' på varandra som när de var nyförälskade måste bevisa att de är perfekta för varandra. I detta skede verkar svägerskan ha insett att konflikten drabbat föräldrarna hårt (hon flyttade snart nog utomlands igen några år och föräldrarna har under den tiden av olika skäl valt att tydliggöra sin sorg för tjejen i paret istället).
Eftersom föräldrarna börjar närma sig de 80 tycks svägerskan ha blivit orolig för att de ska hinna gå bort och lämna henne med en skuldkänsla av att de aldrig fick uppleva den fulla familjens gemenskap. Därför har hon tagit kontakt med paret och i synnerhet med svågern som i kraft av man och dessutom utomstående (och äldre och principfastare) är den som har haft störst drivkraft.
Svägerskan vill uppnå någon form av bättre förhållande för föräldrarnas och de andra familjemedlemmarnas skull som alla blivit drabbade av den negativa stämningen. Dock visar hon inga tecken på att vara beredd att ta fullt ansvar för sitt agerande. Hon tycks mena att det var hennes fulla rätt och skyldighet att skydda sin då 35-åriga 'lillasyster' på vilket sätt som helst. Från vad systern skulle skyddas är dock inte klargjort.
Svågern däremot menar att det enda acceptabla är svägerskans reservationslösa erkännande av sin skuld - inför paret samt inför hela resterande familjen och alla andra som drabbats eller fått höra om hur dålig svågern är. Hon bör enligt honom lägga ned lika mycket tid och energi på att återupprätta hans anseende som hon lagt ned på att dra ner det. Han resonerar så här:
1) Det kan i vissa sammanhang vara rimligt att en familjemedlem försöker avstyra en närståendes relation med annan, men bara om det finns tydliga bevis för att en part är direkt skadlig eller farlig för den andra. Exempel: narkoman eller våldsverkare.
Att göra det för att man inte gillar någons utseende, yrkesval, brist på utbildning eller intelligens, sätt att vara - att man inte 'klickar', klädsmak eller dylikt, kan inte vara en godtagbar anledning.
I detta fall fanns inget verkligt skäl att anta att svågern skulle vara dålig för sin fästmö. Det svägerskan tyckte sig se var rena fantasifostren. Att storasystern på sina tre fyra korta träffar skulle upptäcka ett allvarligt problem med killen som föräldrarna och inte minst tjejen själv skulle missat att upptäcka efter så många månaders tid, förefaller inte rimligt. Svägerskan borde därför besinnat sig och intagit en mer avvaktande inställning.
Därför är agerandet redan här ett brott mot oskrivna sociala normer. Svägerskan har absolut INGEN 'rätt' att göra vad hon gjort.
2) Om man anser sig behöva avstyra ett förhållande, berättigat eller inte, så måste i rimlighetens namn den utpekade få chansen att höra anklagelserna och bemöta dem. Att göra det i hemlighet måste anses som ett bevis på avsaknad av ryggrad. Enda gången det skulle kunna vara acceptabelt är om det handlar om en påtaglig våldsverkare och flåbuse med mucksökande blick. Vi talar dock här om en välkammad smärt man på ynka 170 cm.
3) Killen är ingen hatfull person och är därför beredd att trots allt förlåta svägerskan men det förutsätter förstås en uppriktig skamkänsla och ånger. Men svägerskan vill inte kännas vid någon skuld och att behöva ta ansvar för sitt agerande. Här ligger det mest provocerande och det största brottet. Alla kan göra misstag. Alla kan göra felbedömningar. Alla kan göra rent idiotiska saker. Men att en lång lång tid senare, faktiskt ett par år senare när frågan tvunget tas upp igen, inte ta tillfället i akt och be om förlåtelse när tillfälle ges, utan istället bagatellisera sitt tilltag och vägra erkänna skuld, vägra visa skam och be om förlåtelse, är helt utanför det socialt acceptabla.
Nu när svägerskan ändå tar initiativ till att 'försonas' så tycks det alltså inte handla om ånger utan hon vill göra vinna något till minsta möjliga kostnad för sig själv. Hon anser sig fortfarande ha gjort rätt. Så hon vill inte krypa. Hon vill inte demoniseras skriver hon bland annat.
I rättssamhället har vi ju uppfattningen att (juridiska) brott ska bestraffas - dels för att brottsoffret ska känna upprättelse så ilskan lägger sig, dels för att lära brottslingen att inte göra om brottet.
I sociala brott som brevskrivaren anser ovanstående vara, måste det vara likadant. Men tyvärr behöver en social brottsling inte ens be om förlåtelse. Och ber brottslingen om förlåtelse så kan det ske med en axelryckning som i och för sig kan tillfredsställa eller lura omgivningen men som inte ger offret verklig upprättelse utan som rent av provocerar än mer.
Svågerns filosofi är alltså att en brottsling måste visa på alla sätt hur mycket denne ångrar sig om den drabbade ska kunna uppleva fullständig upprättelse. Och det är inte den drabbade som ska kräva en pudel; det är brottslingen som på eget bevåg måste övertyga, släcka ilskan med krypande och annan uppvisad ånger. Förbehållslöst. Så gör varje sann social varelse. Faktum är att en sann social varelse inte kan låta bli att krypa och till och med tenderar fortsätta att krypa även efter att hon är förlåten; helt enkelt för att hon drivs av en inre kraft av skam, skuld och bedrövelse; en egenskap som kännetecknar den sanna sociala varelsen och som är helt nödvändig för ett friktionsminimerat umgänge. Det är sannolikt Inte möjligt att uppnå ett friktionsfritt umgänge alltså, för alla kan ju göra fel. Men när man gör fel så minimerar den sanna sociala varelsen friktionen genom sin totala ånger som ohjälpligt poppar ut ur henne.
En sociopat eller hardcore-egoist däremot reagerar inte så på grund av genetiska defekter alternativt misslyckad uppfostran. Därför ber de inte förbehållslöst om förlåtelse. De vill inte och om de tvingas så blir det ändå aldrig på ett ärligt och tillräcklig sätt. Och skulle det mot förmodan finnas ett sting av ånger i dem så går det snart över.
Vad gör man då? Vad gör man med sådana personer. Dessa sociala avvikelser sägs ju utgöra runt 10% av befolkningen ... Vad gör man med dem? Ja, om hela den sociala gemenskapen har mod och ork att ställa sig bakom de drabbade så får brottslingarna i vart fall inte njuta av en plats i gemenskapen och inte heller njuta av respekten. Det lär inte göra att de inser sin skuld men deras handlande kanske kan ändras i någon grad till gagn för omgivningen som i mindre utsträckning behöver drabbas. Men framförallt så kan offret få viss indirekt upprättelse genom bekräftelsen från den stora massan i varje fall; en omgivning som samstämmigt fördömer brottet.
Men det förutsätter att människorna runt omkring verkligen kan skilja på rätt och fel så att de inte försvarar en brottsling för att brottslingen råkar vara en familjemedlem eller kompis - en tyvärr alltför vanlig företeelse. Och att de inte är konflikträdda. För lika illa som det är att försvara en brottsling bara för att vederbörande är familjemedlem eller kompis, lika illa är det när den konflikträdde eller mindre tänkande säger "Det är inte ens fel att två träter" för att slippa vidare konflikt.
Om det bara vore upp till paret så skulle de kunnat fortsätta som de gjort - glömma svägerskan/storasystern för hon är och har varit oviktig för dem under de 10 år som gått. Men om de på grund av föräldrarna ska kunna umgås i fortsättningen så blir det en rejäl utmaning att försöka spela med i ett fullständigt hyckleri av gillande och accepterande när de trots allt förakar de brott svägerskan/storasystern gjort sig skyldig till. De är alldeles för äkta och besvärligt barnlika för det.
Hur ser ni på saken?
Betänk här att det säkert kan vara frestande för icke inblandade som er att säga: Paret bör bara glömma saken.
Men förstå då att processen inte enbart handlar om paret självt och deras upprättelse. Det handlar också om - vilket är minst lika viktigt att komma ihåg - att svägerskan behöver lära sig en läxa, behöver uppfostras, så att inte andra blir drabbade i fortsättningen, oavsett vad och vem det gäller. För med en sådan inbillad rätt att ta sig för vad som helst, lär dessa brott inte utgöra undantag.
Bitterhet förtär, det är också sant. Men någon bitterhet känner inte paret så länge svägerskan inte finns i deras liv. Bara om de behöver tvingas ihop med hänsyn till övriga familjemedlemmar. Och det är här frågan uppstår: bitterhet förtär men att låtsas som ingenting bara för att slippa vara bitter leder å andra sidan till en sorts acceptans och eftergift för svägerskans brott. Båda sätten blir alltså dåliga.
Så vad gör man?
Vad skulle ni gjort om ni vore i parets situation? I svägerskans/storasysterns situation?
