Lättare eller svårare än ni trodde att vara ensamstående förälder? med barnen?

Jag hade ingen tid att förbereda mig. Hade en dotter på 2 år och var gravid i 7 månaden med vårat andra barn när han lämnade mig. Tillvaron rasade och det blev precis så jobbigt som jag trodde att det skulle bli. Det är snart tre år sedan.

Värst tycker jag är när någon av dem är sjuka och man är ensam på nätterna. Och när de båda vill ha min kärlek och uppmärksamhet och jag inte kan hjälpa dem samtidigt. Ju större de blir desto svårare är det att ha dem båda i mitt knä samtidigt!  

Bäst med att vara ensamstående förälder? Hmmm. Svårt. Kanske att man faktiskt kan få lite tid för sig själv, när barnen är hos sin pappa. Men det är inte på något sätt värt det. Jag hade valt att vara en kärnfamilj framför den där egentiden om jag hade kunnat!!! 

Meränmamma: Jobbigt att inte få någon förberedelse för en sådan helt ny situation som det innebär att vara ensam med barnen och gravid.

Mina barn har varit väldigt friska av sig men visst är det jobbigt när dom är sjuka!

Jag glömde skriva vad jag tycker är bäst.. och det är att slippa kompromissa och tjafsa med partnern om saker rörande barnen och att slippa vara den som tar det mesta kring barnen trots att man är två!

 Att trots att man e två aldrig känna att det är ok att gå och träna eller något annat eget... men detta pga att jag alltid känt att barnens pappa inte riktigt fixat sin papparoll fullt ut tyvärr.

Men visst, en fungerande kärnfamilj skulle jag också valt att leva i om det varit möjligt!

Före seperationen trodde jag att jag skulle dö om min sambo lämnade mig, det var det värsta tänkbara. När jag sen upptäckte att han var otrogen och han lämnade mig så fick jag panik. Allt hände från en dag till en annan så jag hade inte någon chans att vänja mig vid tanken. Jag rasade i vikt och trodde jag skulle gå under, upplevde att hela mitt liv var förstört. Allt jag orkade var att ta hand om våran då 16-månaders dotter. Försökte följa alla vardagliga rutiner med henne så att omställningen inte skulle bli så stor även om jag bröt ihop och grät när jag stod och gungade henne i lekparken och till och med på öppna förskolan=S

Men nu fyra månader senare tycker jag att jag och min dotter har det riktigt bra! Har haft så otroligt dåligt samvete över att hon inte får växa upp i en kärnfamilj men samtidigt vet jag att hon har det bra hos mig(hon bor hos mig men sover hos sin pappa en natt i veckan).   

Det är otroligt hur fort man anpassar sig till att vara ensam och att i stort sett inte få någon avlastning. Det värsta för mig är nog det ekonomiska. Bor kvar i lägenheten jag bodde tillsammans med min sambo i och det är väldigt hög hyra men samtidigt bor jag och min dotter så bra här så jag vill inte flytta..

I början var jag nog livrädd för att bli ensamstående mamma och allt vad det innebär men nu känns det som det naturligaste i världen=)

Det jag oroar mig lite för är att jag kanske inte kommer få fler barn. Fyller 30 i år och det är ju inte säkert att man träffar nån innan det är för sent=( Det känns väldigt tråkigt!