Panerar nr.2 efter en graviditet med prematura sammandragningar

Hej.

Jag födde min son i v. 24 för 4 år sedan och vi planerar att börja försöka i vår eller sommar. Jag har inte alls vågat tänka på barn, men nu tänker jag att det är dags att försöka om det inte ska bli för stor ålderskillnad. Det kommer ju bli minst 5 år (beroende på hur fort jag blir gravid) så jag hoppas att de ändå kommer kunna ha glädje av varandra och ha en nära syskonrelation trots åldersskillnad. Fördelen är att det kommer vara lättare att hantera en ev. känslig graviditet eller en prematur födsel nu när killen är större och mer självständig. Jag har ett ganska stressigt jobb också och jag är nervös för hur det kommer att påverka min graviditet eller att jag inte kommer att få godkänt en sjukskrivning från FK. Jag är redan inställd på att jag kommer ha tidiga sammandragningar nästa gång eftersom de flesta jag pratat med fått det (prematurföräldrar alltså).

Klart man har glädje av varandra trots många års åldersskilnad, jag har tre systrar, det är 5 år mellan alla oss och den jag har tajtadt relation med nu är min äldsta syster som är 10 år äldre en mig. När jag var yngre så hade jag och min lillasyster en superbra relation där jag fick vara med och leka om hon hade kompisar och tvärt om.

Mellan mina kommer det bli ca 2 år kanske tidigt om man ska anta att det blir liknande som förra gången. Samtidigt har vi ett bra sjukhus där barnen får komma och hälsa på både på bb och neo om dagarna och vi har både hela min familj och sambons familj på gångavstånd 

fick du ligga inne länge med dina sd ? Mina togs inte riktigt på allvar, syntes knappt på ctg nr jag åkte in för att kolla om det stog rätt till. De gick upp till 17- 24  någonstans och då kändes det rejält. Första gången jag kom in blev jag inlagt över natten för att tappen var påverkad men den växte till sig efter 24 h sängläge och bricanylsprutor och läkarna skrev ut bricany åt mig och sa att efter någon veca kan jag börja jobba igen. Blev knäpp och trodde att alla gravida hade så ont och så mycket sd ( oregelbundna me allt mellan några minuter till någon timme emellan) 

Den här gången ska jag stå på mig för har lärt mig att man inte ska ha ont som gravid, man ska inte behöva be sambon köra in till kanten när han kört över ett gupp  för att man tror ungen ska ploppa ut och man ska klara att gå genom en affär utan att behöva stanna dubbelvikt efter 10 meter för att man får för onda sammandragningar och be sambon sakta ner annars föder jag barn på icas golv ( folk måste ha undrat vad jag höll på med, magen var inte speciellt stor i vecka 22 haha)

Oj känner att jag flyger iväg, ser ut som vi tänkt börja ungefär samtidigt, kan bli spännande att följas åt med våra kommande graviditeter och stötta varandra om det blir jobbigt :)

     

Vad skönt att höra att barnen ändå kan ha glädje av varandra Jag hopppas att det blir så.

Det finns inget sjukhus här, det är ca en timmes resa till sjukhuset där man får vara om man föder i v. 28(?) tror jag det är.. eller om det var 26.. Föder man tidigare är det Lund som gäller och det är låångt. Med tanke på sonen då, men skulle det vara tvunget så finns ju Ronald McDonald huset. Förhoppningsvis föder jag inte tidigare och då kan vi vara på sjukhuset med vanlig förlossningsavdelning, som ligger 1 timme bort, ,men det känns som om jag måste planera för alla situationer eftersom man inte vet varför jag födde så mycket förtidigt förra gången.

Jag kom in på förlossningen ca 3 timmar innan min son föddes, då hade jag haft sd i ett dygn men jag visste inte att det var sd eftersom de inte var smärtsamma. Nästa gång kommer jag dock att reagera direkt eftersom jag vet hur det känns nu. Så de hann inte göra något för att stoppa det alls tyvärr.. Men visst känner man sig lite säkrare på sig själv inför nästa gång, du vet ju nu att det du kände inte var normalt och jag har lärt mig att reagera i tid (förhoppningsvis) när jag får sd och magen hårdnar. Jag hade dessutom bara gått upp 2 kg så jag hade bara en liten bula. Som blev hård och inte gjorde ont. Så det är ju inte lätt som förstagångs föderska att veta vad som händer. Jag skrev en tråd här på FL och frågade om det var normalt. De flesta skrev att det var förvärkar och att det var helt normalt. 12 timmar senare föddes han. Så nu vet jag att jag ska köra in på förlossningen så får jag känner nåt.

Har du börjat förbereda dig på nåt sätt? Jag äter vitaminer med folsyra, tänkte att jag skulle vara duktigare denna gången än förra. Och så kollar jag upp möjligheter att bli omplacerad eller få andra arbetsuppgifter på jobb eftersom det är ganska tungt och stressigt. Jag är en "planerare" och känner mig tryggast om jag kan läsa på och kolla upp allt redan i förväg På jobbet vet de dock inte om att jag planerar barn, det skulle absolut inte vara uppskattat..        

Ja lika bra att planera för det värsta tänkbara redan från början så det inte blir en chock när dagen då det inträffar kommer. Kommer inte ihåg vad gränsen går här i kalmar (tror det är v.30) innan får jag åka till lindköping och det är ju en bit :/

Kommer troligen ha tidiga sd även denna gång eftersom de tror att det är mina inflamerade tarmar ( en tarmsjukdom) som retar livmodern till sd. Men denna gånen är jag mer förberädd en förra gången och vet vad jag ska reagera på. Vet att jag kom hem till min mamma en gång, jag mamma och syrran sitter och pluggar tilsammans när jag utbrister "nu lägger hon sig som en boll på vänter sida och kurar ihop sig igen, jag förstår inte varför det ska vara så jäkla skönt att ligga just där. För för mig är det inte alls speciellt skönt" Båda utbrister i skratt när de får se på min mage och berättar att det inte alls är bebisen som kurar ihop sig där utan att det är sammandragningar. Då hade jag gått och trott att det var bebisen i 2 veckors tid haha
Ja man är oerfaren och "dum" som förstagångsgravid man vet ju inte vad man ska lyssna på, vad man ska känna och inte känna, jag upplevde inte heller mina sd som onda utan såg oftast bara bulan på vänster sida och kände att de stramade lite. 

Huh vilken chock du måste fått när du kom in, och sedan bara blev mamma innan du ens hunnit tänka på förlossningen (jag hade i alla fall inte hunnit tänka å himmla mycket på förlossningen vid vecka 24 i alla fall)
vi han i alla fall förbereda mig ett tag  innan, sambon handlade pyttesmå kläder efter jobbet och innan han kom upp till mig, fixade och donade hemma så de var fint tills bebisen skulle få komma hem, vi han besöka neo och prata med personalen där vi 2 tilfällen osv.

Nä jag har inte börjat förbereda mig så himmla mycket för graviditeten. Äter bra mat med mycket järn i bara eftersom mitt järnvärde låg på 72g/l förra gången, jag tålde inte järntabletterna utan spydde som jag var magsjuk av dem. Annars är det bara tankarna på hur det kan bli både positiva tanka och negativa tankar som flyger runt i huvudet. Ena stunden känner jag mig såå redo och skulle gärna vilja börja på en gång och i nästa så vill jag inte alls för att jag är rädd för det eller det haha, så vi får se om jag vågar när stunden väl är inne. Just nu känns förtidigt men som sagt runt sommar/början på hösten har vi båda kommit övrens om att ta ut staven och känner vi då att det är förtidigt så får vi skydda med gummi tills båda känner sig redo. Eller vi är redo, det är dottern vi tänker på. Hu nä nu känner jag mig sådär egoistisk som jag kan känna mig när jag vill ha barn så tätt när de finns risker för en förtidig förlossning och hon kan komma att bli "lidande" av det. så många tankar och känslor kanske man ska vänta ett tag till i alla fall:/

  

Vad skönt ändå att du vet varför du får SD, jag har ingen aning, så jag hoppas på att de håller extra koll på mig. Kommer att kräva det!!

Det var en enorm chock att föda så tidigt och jag vill aldrig mer uppleva det. Risken för men är stor och bara för att det gick bra denna gången, behöver det ju inte betyda att det går bra nästa  Jag känner att bara jag får gå över v. 30 så känns det lite bättre. Över v. 35 skulle vara drömmen!  

Jag vill såå gärna börja redan nu, tror att vi börjar i Maj faktiskt.. Vi har inga speciella sommarplaner eller annat som inträffar, så varför vänta känner jag? Jag vill inte dra ut på det mer bara för att jag är rädd, det blir ju som det blir. Har även 2 i min omgivning som nyss fått barn och 2 som nyss blivit gravida, samt att det är 2 på mitt jobb som planerar att bli gravida efter sommaren. Så det känns som om allt är "bebis-bebis" just nu.. Vårkänslor kanske? Hehe 

jo det är skönt att veta eller i alla fall ha en aning om varför, då kan man vara extra förberedd och i och med sjukdommen fick jag spec mödravård första graviditeten med, så denna gången blir nog inte anorlunda. Jag ska dock hitta en bra barnmorska att göra de här rutinkontrollerna på då jag inte alls trivdes med förra men stog ut endå.

Ja över vecka 30 får man kanske vara glad för men det är hemskt att man ska behöva känna så. mitt mål är v.37, om jag så ska behöva hålla igen tills den dagen så ska jag dit endå.

Nä varför ska ni vänta för att du är orolig och rädd för vad som kommer hända, ni vet att ni vill ha en till och det är nog lika påfrestande för dig att ha den oron du har ni innan som du kommer ha under graviditeten så varför dra ut på det. då får ni bebis runt februari, mars, april om det tar sig fort. Håller mina tummar för er! 

Känner jag min kropp rätt så blir jag gravid så fort jag plockar ut spiralen så den får åka i juni kanske ( har ingen lust att plocka ut något i värsta rötmånaderna) Vi har inte heller något planerat under sommaren. Dotterns farmor ville gärna ta med Freja till kålmården så får se hur det blir med det. Sambon ska ta ut föräldrarledigt den halvan av sommaren han inte får semester och jag ska fortsätta vara hemma och fundera ut vad jag vill bli i framtiden eller om jag ska gå tilbaka till mitt gammla jobb så blir en riktig myssommar bara vi tre:)

Ja, precis. Jag hoppas att de tar min oro på allvar, även om jag inte känner till orsaken till varför jag födde för tidigt.  BM kanske ser min graviditet som helt normal om inget oväntat dyker upp, det borde jag också göra, men det vet jag att jag inte kan. Jag tar för givet att det kommer starta tidigare även denna gång, det är lite synd för jag kommer inte kunna njuta av graviditeten så som man ska. Förra gången hann jag ju precis känna att jag var gravid och sen var det över. Jag vill så gärna kunna ha en normal graviditet och förlossning som alla andra, men jag kommer inte kunna intala mig att det kommer bli så. På nåt sätt känns det säkrare att förbereda sig på det värsta, att det blir tidiga SD en gång till, men kanske att de förhoppningsvis kommer att kunna stoppa det.

Jag känner att jag helt skulle vilja sjukskriva mig hela graviditeten och bara ligga hemma och vila i 9 månader typ. Lite svårt när man han barn, men jag vill ju inte anstränga mig mer än nödvändigt.

Har funderat på att ringa och prata med en barnmorska på måndag bara för att prata av mig lite. Vet inte om de arbetar på det sättet men jag behöver någon som lugnar mig.

Jag blev gravid på första försöket med sonen, så jag tror att det kommer att ta sig rätt så snart nu också. Vi pratade om det igår och har bestämt oss för att börja på riktigt i april, vi har till och med tjuvstartat lite nu men jag tror att det är "för sent på månaden" så det får bli en riktig start nästa månad Spännande och nervöst!     

Jag förstår din oro att prata av sig lite om den är nog en god idé. Nu vet jag inte hur det ser ut på ditt sjukhus men här i kalmar jobbar min mamma som är barnmorska även med "amanda" samtal som är till för folk som är förlossningsrädda eller oroliga över annat som rör graviditeten, så det kanske skulle vara något!

Eftersom du fött så pass tidigt som du gjorde med sonen så borde de ha extra koll på dig och om de inte har det eler har tänkt att ha det skulle jag nästan kräva det om jag var du, man ska inte b ehöva vara så orolig i onödan!

Vila i 9 månader det hade varit något, låter lokande skulle gärna vilja säga att jag är på men det går ju tyvärr inte, men blir en lugn lugn höst och vinter för mig