Barn på 12 år som inte kan sova själv!

Men varför kontaktas inte kurator eller BUP? Har ni någonsin frågat pojken varför han inte vill sova själv, istället för att muta och tvinga? Det är ju inte ok, det gör honom skada och ingen mår bra av detta. Det måste ju finnas en grund till varför han är så rädd att sova själv och det är den grunden ni måste hitta och bearbeta. Inget annat. Det går inte att skrapa på ytan. Grabben mår ju naturligtvis inte bra!

Om föräldern är ensamstående (som ovan skrev) är det dock vanligt att det blir ett ömsesidigt beroende, mamman håller barnet kvar i sin säng för sin egen skull för att det är mysigt och skönt med närheten och ensamheten känns inte så stor. Barnets egen självständighetsutveckling kvävs eftersom barnet alltid strävar efter att vara föräldern till lags (det är så barn fungerar, de samarbetar alltid).

Precis det du skriver har jag försökt förklara för min sambo....
Men han verkar dels tycka det är pinsamt att söka hjälp. Samt att han tycker det känns "jobbigt" att fråga sin son om anledningarna. Min sambo tycker att jag är "boven" som tar upp detta problemet och "tjatar" om det. Han hävdar bestämt att hans kollegors barn också sover hos sina föräldrar som är 12 år och att det kommer går över.... jag är ju tveksam till detta eftersom han sovit med sina föräldrar hela livet såhär långt...

Samtidigt känner jag att jag inte vill lägga mig i så mycket eftersom det inte är mitt barn, men detta påverkar ju alla i familjen.

Vad jag jag personligen göra mer än att förklara för min sambo som inte verkar gå hem?
 

Varför säger ni att det inte är normalt för?
12 åringar är ändå barn..
Men det finns säkert andra 12 åringar som inte vill sova ensamma.
Fast om det blir jobbigt för föräldrarna,då kanske man borde prata med honom,varför han inte vill sova ensam.
Men säg inte att det är onormalt!
Om han hade varit 15 år eller så..då kanske det hade varit annorlunda..      

Vad är det för skillnad mellan att vara 15 eller 12 menar du? De har kommit i puberteten vid det laget, och i allra högsta grad förpuberten! En 12-åring som inte vågar sova själv gör det heller inte vid 15 år. Varför tror du att det skulle bli skillnad av sig självt? 12-åringar är barn ja, vad har det med saken att göra? Det är inte normalt att vara så rädd för att sova själv, det är ju ett hinder för utvecklingen! 12-åringar brukar i allra högsta grad klara av att sova utan föräldrarna, både på läger, hos vänner och självklart även i sitt eget hem i en egen säng. Klara av. Sedan är det en väldig skillnad om det vid enstaka tillfällen finns behov, de kommer ju i olika känsliga faser. En är tex vid 9 år, och då börjar vissa barn återigen sova hos föräldrarna ibland (notera att de inte alltid har gjort det i hela sitt liv, utan att ett normalt mönster i detta fall är att behoven skiftar periodvis). Detta barn förmår öht inte ens sova själv. Hur är det normalt?

Familjen behöver ju naturligtvis hjälp omgående och det är inget som någon här på forumet kan hjälpa med utan det måste de kontakta BUP för. Tycker man det är pinsamt, jaha synd för barnet. Det är barnet som tar skada av detta, ingen annan.

Usch, jag tänker bara på en släkting till mig som hade detta problem. Hon är idag i 20-årsåldern och har grava psykosociala problem.

Sovandet var ett tidigt tecken på att något inte stod rätt till. Tyvärr har de inte hittat något vettigt sätt att hantera detta sm jag kan ge dig råd utifrån. BUP var inkopplade men situationen var liknande: dålig kommunikation mellan föräldrarna, skum mamma, styvmor som ställde krav och blev en katalysator för konflikten. Så de kom ingen vart.

Dock min input är att genom att vara den "dumma" ger du din man chansen att vara den "snälla". Visa tydligt för honom istället att han bär ansvaret. Ett sätt att göra det är att du flyttar ut ur ert sovrum tills vidare.

Håller med. Stackars barn. Hoppas din sambo inser att han borde svälja sin stolthet för barnets skull, TS...

Jag tycker att det vore läge för en kontakt med barn och ungdomspsyk. Barnet är ju snart tonåring och måste någonstans kunna hitta en egen inre trygghet. Be om hjälp!

Hej!

Jag har fyra barn mellan 10 och 20. Endast den yngsta kan inte somna ensam. Han blir otroligt olycklig av detta. Dock somnar han inte inne hos mig särskilt ofta utan jag lägger mig bredvid honom tills han somnar. Han kommer sedan oftast in på natten i alla fall. Jag vet mycket väl vad han är rädd för! Han är rädd för spöken, att det är någon i rummet och så inbillar han sig att han är sjuk osv...Allt detta kommer vid sänggåendet. Annars är han en tuff, glad, sprallig kille med massor av självförtroende! :) Han vill, men vågar inte sova hos kompisar heller och på en utflyckt med övernattning ville han inte vara med om inte jag var där. Dock var han absolut inte ensam om detta. Det var flera barn som kände likadant och många klarar inte att sova över hos kompisar heller.

Han tvingas somna själv hos sin pappa och hans sambo men är ledsen och orolig varje gång och får ångest när sänggåendet närmar sig.

Han blir alltså mycket rädd när mörkret sänker sig och han ser skuggor och ljud överallt. Det hjälper inte ens att jag ligger i rummet bredvid med tänd lampa. Jag vill att han ska vilja lära sig själv. Att ta det pö om pö. Han vågade tidigare inte gå upp på övervåningen ensam eller ner till nedervåningen ensam. Det klarar han nu sedan  någon månad själv.

Jag tror absolut det går över med samarbete och att tala om det.

Mvh
Sofie

Nä detta låter inte ok. Ta kontakt med BUP och prata med dom.

BUP har ett jättebra program för dylika bekymmer: Cool Kids. Kan varmt rekommenderas. 

Hoppas att det löser sig för grabben! 

Så min dotter som är tolv år som sover bredvid mig ibland är utvecklings efter? TREVLIGT ATT VETA!

Min snart 12 åriga son vill gärna sova i vår säng om han får. Han är rädd, får ångest och svårt att somna om han ska sova i säng.

Vi har löst det genom att hans pappa sitter på golvet i hans rum och kikar på sin telefon tills sonen somnat, ca 5-10 minuter tar det.

Minns själv hur det var när man var liten och livrädd. Låg alldeles stel under täcket och skulle försöka sova, minns att jag tänkte att den dagen jag har barn ska de inte behöva vara rädda.

Hej, detta låter väldigt allvarligt, kanske ligger någon typ av oro och ångestproblematik bakom. Jag tror att ni måste vända er till en barnpsykolog för att få hjälp. Det blir ju också mycket svårare för er I detta fall när sonen bor växelvis för ni måste då samarbeta med mamman och bade pappan, mamman och sonen måste tillsammans träffa psykologen och reda ut detta. Sen måste du ju också vara införstådd I det hela.
Jättetufft för er alla, men det när nog bättre att ta tag I detta nu när han ändå bara är 12 år och fortfarande ett barn än att få ännu store problem om några år!!