Jag tycker det skulle vara intressant att veta från föräldrar som har fått sina barn lvu:ade varför de blivit av med sina barn och även vad ni tycker om det. Var beslutet helt fel och ogrundat eller kan ni innerst inne erkänna att faktiskt var det bästa för ert barn?
Även vänner till folk som varit med om det kan svara om det är trovärdig info men helst inget "min kompis har en kompis som har en syrra som....", ja ni fattar.
Dom jag känner till som varit lvuade, har föräldrarna varit hoppfulla och tacksamma för att socialen hjälper dom att reda ut problemen innan det går helt överstyr.(har juh redan gått bra långt när man får lvu, men de fallen jag känner till kunde det gått ännu värre, om det inte hade stoppats)
Blivit lvu för eget beteende, inte miljö.
Dom jag känner till som varit lvuade, har föräldrarna varit hoppfulla och tacksamma för att socialen hjälper dom att reda ut problemen innan det går helt överstyr.(har juh redan gått bra långt när man får lvu, men de fallen jag känner till kunde det gått ännu värre, om det inte hade stoppats)
Blivit lvu för eget beteende, inte miljö.
Jag har en kompis som tog droger. Barnet blev inte misskött utan han kom
På dagis hel och ren och mätt i magen. Hon va på aktiviteter med honom och pojken var en frisk glad krabat.
Hon är idag jätte tacksam för all hjälp. Nu när hon är drogfri insåg hon hur illa de kunde gått.
Haft kontakt med familjebehandlare i en tidigare kommun under 3 års tid (ung förälder, komplicerat förhållande med sonens pappa) vilka inte haft någonting att anmärka på mig som förälder.
Soc i nya kommunen träffade mig och sonen 1 gång tillsammans och hämtade honom sen,,,, och uppgav att jag inte älskade honom pga min psykiska ohälsa, trots att psykiatrin säger att jag är frisk.
Sonen omhändertogs akut 4½ år gammal. Lillasyster lämnades kvar hemma med mig. Hon bor fortfarande med mig idag, 2 år senare. Vårdnaden om sonen tog dom ifrån mig.
Grundlöst, vi är normala - bra med normala - bra barn. Vi väntar på domslut.