Husdjur till barn med autism?

Min 5 åriga son har autism och vi har både en hund och två katter..... funkar hyfsat... vi får dock passa honom hela tiden för han vill gosa för mycket och blir lätt hårdhänt....

Vet inte riktigt vad autism innebär när det gäller att vara i närheten av djur. Men min dotter har en hamster och hon är 6 år. Det fungerar bra hon tar hand om den och ser till att den har mat och vatten. Men det som är viktigt att komma ihåg är att det alltid är de vuxna i familjen som ska ha ansvaret. Och att ansvaret finns där så länge som djuret lever. För mig var det ett stort beslut att köpa en hamster, kan tyckas konstigt men jag var rädd för att inte klara av den extra börda som det innebär. Städning är liksom inte min starka sida. Och det var den biten jag var rädd för att misslyckas med. Men jag kan säga att det har gått över all förväntan. Visst man måste hålla ett öga på barnen lite extra för ibland vänds hamstern upp och ner vilket den inte tycker om. Men det var nog det bästa vi har gjort för våran dotter. Hon mår verkligen bra av ansvaret och av att vara så nära sin hamster. Men nu är min tjej fruktansvärt omtänksam mot allt och alla. Men jag vet många av mina kompisars barn där barnen är rent av elak mot djuren. OCh då blir det jobbigare för de måste passa både djuren och barnen så otroligt mycket mera. Så det beror mycket på hur barnet är. Men nu är ju hamstern en del av familjen, tyvärr börjar den bli gammal så snart utlyser vi landssorg här.

det finns många berättelser om personer med autism som ansett att hunden varit deras bästa vän under uppväxten. I usa finns det tom utbildade autism-dogs. Vilken dröm! (kommer massor om du googlar). Min son är 7 och har autism. Hund funkar inte eftersom vi bor i lägenhet i stan, med jobb osv. Hans syster har tidigare haft hamstrar. Det funkade på så sätt att han inte var särskilt intresserad av dem, men de var för sköra för att att skulel få hantera dem mer än hålla i handen sittande brevid oss.

Nu skaffade vi katt i julas! Underbart, tycker jag och dottern. Sonen tycker det är lite kul. Jag valde rasen Ragdoll för jag tror att det är viktigt med en ras som kan trivas i lägenhet. De är också oftast extremt snälla och sociala, så även denna. I början blev han väldigt glad av katten. Sen tror jag tyvärr han uppfattar det lite som om dels systern lagt beslag på den, dels att han fått lite dåligt självförtroende eftersom vi fått gripa in och hjälpa till när han bär den uppochner,är allt för intresserad av baktassarna och liknande. MEN - och ett stort MEN - jag tror att det är första gången jag sett honom spontant dela med sig av något. Han och katten delar ett stort intresse för snören. När sonen sitter med ett snöre kommer katten och sätter sig brevid och tittar: han sträcker ofta fram snöret eller leksaken till katten, och tar sen tillbaka. Ett första steg till lite interaktion där. Påminner mig om att vi måste fokusera lite mer på att han ska få till en bra relation till katten. Han tycker också det är lite kul att hålla i kopplet ute och pillar fint på katten när den ligger brevid honom i soffan. Jag var rädd att katten skulle undvika honom eftersom han har så mycket ljud och en del plötsliga rörerlser för sig, och visst springer han iväg ibland om sonen kommer som ett ånglok, men det har funkat bra. Men hade jag bara skaffat katt för sonens skull hade jag nog varit besviken. Eller jobbat på det bättre...

Många får ut mycket av att umgås med hästar, min son red länge och kommer börja göra det igen.

Vi har katter, första katten tyckte han mycket om men sedan skaffade vi en till när sonen var 3 år ungefär, och dessa är OSKILJAKTIGA.

Trots att sonen ibland är lite hårdhänt och kan hitta på icke kattvänliga lekar så hänger katten på honom jämt, ute som inne, de går skogspromenader ute varje dag, leker ut med div leksaker sonen gör och de sover alltid i samma säng, katten sitter med när han spelar piano och knycker hans pusselbitar när de pusslar.

Upplever också att just denna katten och sonen har ett speciellt band, nu senast försvann vårt nyaste tillskott men sonen brydde sig inte däremot kan han gråta vid tanken på att hans katt kanske skall dö en dag, en reaktion vi inte sett på något annat, katten brukar förövrigt kallas "Min bästa vän" eller "Min pälsige bror" av sonen.

Så för vår del har det varit positivt med katten, det enda är katten (som säkerligen uppfyller hela alfabetet själv) är en ganska högljudd och klantig typ som gärna förstör sonens fokus emellanåt. Tex kommer in när sonen skall klä sig och så är fokus borta, eller när vi äter och då försvinner fokus från maten osv.

Men i det stora hela har det varit väldigt positivt, men för sonens del har det handlat om bara just DENNA katten , våra andra bryr han sig inte så mycket om, eller andras katter.

Jag har ingen erfarenhet av autism men just som andra skriver i tråden så är nog katt ett bra djur. Om det är rätt katt! Kanske kan ni få tag på någon som är lite äldre, som man vet är kelen, tillgiven och går att lita på? Vi hade två katter men den ena fick flytta då han inte gick ihop med våra två-åringar ,det gick inte att lita på honom riktigt i deras sällskap. Den vi har kvar nu, vår "gammelkatt" är helt underbar med barnen. Fast dom är på honom lite väl mycket ibland så ska han vara där dom är. Han kan ligga mitt i rummet och sova även om dom röjer runt omkring honom. Han är verkligen ett flockdjur och ska vara där vi är. Barnen kan leka med honom och även om dom som sagt blir lite hårdhänta om vi inte är där, så gör han ingenting på dom.

Vår son med autism mår väldigt bra med djur. Han blir väldigt öppen och kommunikativ. Han är försiktig och gör inte djuren illa.

Vi ska bland annat av denna anledning nu flytta ut på landet.

Min son skulle vilja ha en hund men jag är inte upplagd för det ansvaret. Dessutom så är barnens pappa allergisk men även han skulle vilja ha ett djur, helst katt.
Det är en ny katt på vår tomt idag, sambon var fort ut och klappa och kela, jag fick tala om med ganska sträng röst att, Nej, även om den hänger här på vår tomt är den kanske inte herrelös och du behöver INTE locka in den. Sambon är över 40 år och borde inte bete sig som ett barn som vill ha. 
Men jag tror nog att vi kommer bli med katt om något år, sambon är verkligen kelsjuk med de katter som han hittar

Sonen är 10 år och har ADHD och Atypisk Autism, tror han ganska tidigt hade klarat av ett husdjur, är nog värre med de andra barnen. Speciellt lillkillen, han hade nog fått många rivmärken innan han hade lärt sig hur man för sig runt en katt.  

En del ger rådet "Desto mindre barn, desto större hund" (detta gäller inte bara hundar)  och jag tror det här rådet passar bra på barn med funktionshinder som autism också.

Desto mindre ett djur är, det större chans att djuret råkar bli skadat (barnen bär på djuret och hanterar det), och desto mindre djuret är, desto söttre risk att djuret kommer känna sig tränkt och stressat och bita ifrån om barnet hanterar det på fel sätt.

Så överväger du hund så skulle jag inte titta på minsta chihuahuaorna, utan snarare än hundras som är för stor för att barnen ska kunna bära och hantera den hur som helst. Däremot behöver man kanske inte skaffa största mastiffen på 90 kilo, bara något som är för stort för att bli behandlat som en leksak.

Att ha valp är också väldigt tungt ibland, så ett alternativ skulle vara att skaffa en vuxen hund. Jag skulle höra av mig till uppfödare om de raser jag är intresserad av om det har någon äldre men trygg hund för omplacering. Dock får man vara försiktig med omplaceringshundar, så att man verkligen får en från en trygg bakgrund, och inte ett traumatiserat eller missskött hund, i den här situationen. 

Här hade det funkat med vilket djur som helst tror jag. Min son med autism är totalt ointresserad av djur Har varit sen han var liten. Kommer ihåg när vi tittade i pekböcker och det kom bilder med djur, han kunde inte vända blad snabbt nog
Vi har katt men för sonen existerar den inte, han skiter i den fullkomligt.
Det enda han gillar med djur är att mata typ getter och sånt, men det är nog inte djuret i sig utan att den där brödbiten faktiskt försvinner
Ja och så gillar han kattens mat också, den delar de broderligt på    

Tack för alla bra tips! :) 

Hund och katt är tyvärr uteslutet, hund eftersom han är rädd för hundar och katt har vi (som för det mesta är ute), i början var han jättesnäll mot katten, men det senaste halvåret har han börjat jaga och skämma katten och det är ju inte så bra :/  Detta trots att vi hela tiden uppmanar honom att vara snäll mot katten och säger ifrån när han inte är det.
Som en del av er skriver så är kanske inte ett litet djur så bra eftersom de är lite mer ömtåliga och eftersom han jagar katten så är det nog inte en så bra idé.

Vi har varit inne på antingen ett marsvin eller ett akvarium. Just nu lutar det åt ett akvarium. Vi har ett större akvarium som han är väldigt intresserad av och kan stå och titta på länge och hjälper till och ger fiskarna mat. Han har heller inte gjort något för att skämma fiskarna eller knacka på glaset eller liknande.  

Temple Grandin, autistisk autrismaktiviteist och  amerikansk forskare inom husdjursvetenskap, talar mycket om att hästar och andra betande djur har mycket att ge personer med autismspektrumstörningat.

http://www.pal-o-mine.org/blog/bid/76308/Autistic-Individuals-and-Horses-Some-Insight-from-Temple-Grandin

http://www.grandin.com/references/thinking.animals.html