Hjälp, vi har inte sex längre - hur hittar vi tillbaka till lusten?

Puffar...

När jag läser dina tankar så frågar jag mig: Hur är er känslomässiga relation? Vågar ni "mötas"? vågar du visa dina rädslor och dina känslor för din man?
Vågar du t.ex. säga "Jag känner mig arg på att du slänger dina byxor i badkaret." ?
Eller vågar du säga "Jag känner mig lönnfet. Jag känner mig inte sexuellt attraktiv. Det gör mig ledsen." ?

Det jag tänker är att ni håller på att glida isär känslomässigt. Du går och bunkar upp irritation och känner dig osexig och tjock. Din man gömmer sig i arbete. Det är inte konstigt att ni inte har ett sexliv om ni inte har en relation där ni är nära varandra (och då menar jag inte fysiskt).

Jag känner igen mig i vissa saker du skriver.  T.ex. jag och min flickvän hade ett distansförhållande länge. NÄr vi väl flyttade ihop så funkade inte sexet särskilt bra. Jag lever just nu i ett förhållande utan sex med min flickvän. Vi har problem med sexet. Men vi pratar om det hela tiden. Vi gråter tillsammans. Vi pratar. Vi går också i terapi tillsammans. Jag vet inte om detta kommer leda till att vi börjar ha sex igen. Jag hoppas verkligen det.

En teori som jag själv har kring distansförhållande är att i ett distansförhållande så blir de få tillfällen då man träffas så intensiva att det inte är några problem att ha sex. All längtan och åtrå och fantasier om hur det ska bli när man väl träffas gör att det är jättelätt att ha sex när man väl gör det. Det finns så stora spänningar och förväntningar. Detta kanaliseras till bland annat sex.
Inget fel med det i sig.
Problemet med distansförhållande för min och min flickväns del är att eftersom vi träffades så sällan så vågade vi inte prata om våra innersta känslor. Om våra rädslor. Det kanske låter klyschigt men så var det verkligen. När jag väl träffade min flickvän så ville jag till varje pris undvika att vi bråkade, eller, värst av allt, att det kändes "trist". Detta ledde till att jag inte sa vad jag kände om jag kände någon jobbig känsla eller om jag kände irritation mot min flickvän. Istället låste jag in det och svalde det. Detta ledde till att vi känslomässigt distanserade oss från varandra. Det skedde långsamt och osynligt.
När vi väl flyttade ihop så hade vi kvar samma problem. Vi pratade inte om våra känslor. Jo, vi pratade men bara till en viss nivå.
Jag hoppas verkligen att du och din man kan prata tillsammans. Och att du kan uttrycka dina rädslor och säga som du känner. Jag är övertygad om att ni kommer hitta tillbaks till ert sexliv om ni hittar tillbaks till en närhet i känslorna mellan er.
Kramar

När jag läser dina tankar så frågar jag mig: Hur är er känslomässiga relation? Vågar ni "mötas"? vågar du visa dina rädslor och dina känslor för din man?
Vågar du t.ex. säga "Jag känner mig arg på att du slänger dina byxor i badkaret." ?
Eller vågar du säga "Jag känner mig lönnfet. Jag känner mig inte sexuellt attraktiv. Det gör mig ledsen." ?

Det jag tänker är att ni håller på att glida isär känslomässigt. Du går och bunkar upp irritation och känner dig osexig och tjock. Din man gömmer sig i arbete. Det är inte konstigt att ni inte har ett sexliv om ni inte har en relation där ni är nära varandra (och då menar jag inte fysiskt).

Jag känner igen mig i vissa saker du skriver.  T.ex. jag och min flickvän hade ett distansförhållande länge. NÄr vi väl flyttade ihop så funkade inte sexet särskilt bra. Jag lever just nu i ett förhållande utan sex med min flickvän. Vi har problem med sexet. Men vi pratar om det hela tiden. Vi gråter tillsammans. Vi pratar. Vi går också i terapi tillsammans. Jag vet inte om detta kommer leda till att vi börjar ha sex igen. Jag hoppas verkligen det.

En teori som jag själv har kring distansförhållande är att i ett distansförhållande så blir de få tillfällen då man träffas så intensiva att det inte är några problem att ha sex. All längtan och åtrå och fantasier om hur det ska bli när man väl träffas gör att det är jättelätt att ha sex när man väl gör det. Det finns så stora spänningar och förväntningar. Detta kanaliseras till bland annat sex.
Inget fel med det i sig.
Problemet med distansförhållande för min och min flickväns del är att eftersom vi träffades så sällan så vågade vi inte prata om våra innersta känslor. Om våra rädslor. Det kanske låter klyschigt men så var det verkligen. När jag väl träffade min flickvän så ville jag till varje pris undvika att vi bråkade, eller, värst av allt, att det kändes "trist". Detta ledde till att jag inte sa vad jag kände om jag kände någon jobbig känsla eller om jag kände irritation mot min flickvän. Istället låste jag in det och svalde det. Detta ledde till att vi känslomässigt distanserade oss från varandra. Det skedde långsamt och osynligt.
När vi väl flyttade ihop så hade vi kvar samma problem. Vi pratade inte om våra känslor. Jo, vi pratade men bara till en viss nivå.
Jag hoppas verkligen att du och din man kan prata tillsammans. Och att du kan uttrycka dina rädslor och säga som du känner. Jag är övertygad om att ni kommer hitta tillbaks till ert sexliv om ni hittar tillbaks till en närhet i känslorna mellan er.
Kramar