Äntligen! Ensamstående rätt till insemination i Sverige!

Man kan vända på argumentationen och fråga sig om det vore bättre att Bambi2 skaffade barn med en man som sedan lämnade henne och barnet. Med alla de psykologiska effekter det får för barnet om varför pappa inte finns där och om det är barnet som gjort något fel, är oälskat eller inte duger?

Om ett barn kommer till genom donation så är det i allra högsta grad önskat och älskat från första stund och från långt innan det blev till. Att det inte finns en pappa närvarande blir då något självklart och naturligt från första stund. Det var inte ett barn som blev övergivet, det är inte oönskat av donatorn och alla inblandade är med på att det blir ett barn.

Kommer man till genom donatorinsemination i Sverige så har man rätt att få veta vem som är den biologiska pappan när man blivit myndig. Donatorn är väl införstådd i det och man får räkna med att det flera år senare kan höra av sig en tonåring som undrar över vem man är.

Varför skulle en ensamstående förälder ge barnet en sämre uppväxt?

menar du allvar? skulle jag ha särat för någon tidigare när jag längtade efter barn vid 25? hellre ensam med barn än ett dåligt eller t.o.m. destruktivt förhållande.

Vidhåller att om man sätter sitt eget behov av att få barn framför barnets rätt att åtminstone teoretiskt ha två föräldrar är man en stor egoist, och det är inget som ska uppmuntras av lagstiftningen.

CMM - Du börjar lyckligvis bli allt mer ensam om din uppfattning. Om du inte hade märkt det är singelskapet inte en unik situation, utan väldigt utbrett, fr.a. i de större städerna. Ensamstående mammor är ett faktum och det är bättre att försöka göra den situationen så bra för alla inblandade som möjligt. Även i Danmark kan man numer välja öppen donator som singel, vilket innebär att barnet kan få veta sitt ursprung vid 18 års ålder.
Det ligger mycket i det "spermadonator" skriver. Det skulle kunna finnas mer att säga om frågan men CMM, jag gillar inte den ton du har, det inbjuder inte till en frukbar diskussion.

Åh, någon som håller med mig om det jag skriver. Jag förstår din inställning och jag är personligen en förkämpe för den traditionella kärnfamiljen, som jag anser är en eftersträvansvärd norm som man bör värna om. Nu är det troligen så att de flesta som är i den situation Bambi2 är i faktiskt försökt. Det finns tusentals kvinnor som försökt sig på ett förhållande för att de hoppats på barn. Vissa har blivit bedragna av mannen andra har fått veta alldeles för sent att den man de älskar inte vill ha några barn. Så då står de där utan barn och åren går. Och då väljer många av dem att skaffa barn på egen hand istället för att förbli barnlösa och det kan jag mycket väl förstå.

Att singelkvinnor med hyfsad inkomst som kan ge ett barn allt det barnet behöver skaffar barn på egen hand tycker jag trots allt ändå är bättre än att det alkoholmissbrukande paret som lever på socialbidrag får ännu ett barn, ur väldigt många synvinklar.

Fast jag håller inte med dig om allt "Spermadonator".
Jag tror inte att det för med så mycket bra att förorda normer i några sammanhang. Varför ska man försöka få andra människor att leva sitt liv på ett visst sätt? Påtvinga människor sådant som de själva inte skulle ha valt? Normen leder nog till mer skam eller känslor av misslyckande hos människor, än något bra. Jag tror inte att normer kommer få människor att få sina förhållanden att fungera bättre men det kan däremot leda till att man håller fast i ett förhållande man inte mår bra av. Detta innebär inte att vi "normlösa singlar" inte, en vacker dag, skulle kunna träffa någon som vi passar bra med och håller ihop med hela livet, men då är det ju för att jag har träffat rätt person, inte för att jag vill passa in i normen.

Det gör nog ingen och det måste du inte göra.Nej jag vet att många resonerar som du, det är tabu att lyfta fram normer som något positivt och vi får ständigt lära oss att normer är fult, fel och fördomsfullt, tyvärr. Man kan nästan tala om normfobi. Jag förstår inte vad det skulle vara för fel med att ha förhållanden, samhällen, livsstilar, beteenden eller attityder som är eftersträvansvärda och föredömliga. För mig är det föredömligt med trohet, tvåsamhet, en mamma och en pappa med endast gemensamma barn, för mig är det en eftersträvansvärd norm.

Sedan kan inte alla leva upp till normen, alla kanske inte ens vill leva upp till normen. Det behöver inte vara fel, det gör inte de människorna mindre värda och det är ingenting som ska eller måste fördömas. Och det kanske är där skon egentligen klämmer, att vi lever i ett konsensussamhälle där alla förväntas tycka och tänka likadant som alla andra. Det är vissa värderingar, livsstilar, vissa moden och viss musik som alla förväntas konsumera. Och i konsensussamhällen vill man gärna knyta människors människovärde till deras förmåga att leva upp till konsesussamhällets ideal. Och då skrämmer normer, i synnerhet normer som anses gammaldags och inte tillräckligt trendiga och moderna.

Som jag förstått det så ska man inte ge upphov till för många barn varken som ägg- eller spermadonator. Risken är att barnen träffas och inleder relationer som vuxna och det blir inavel.
Annars är jag för att hjälpa både barnlösa heteropar, homopar och singlar. De allra flesta har ett gott nätverk med både manliga och kvinnliga förebilder åt barnet så det ser jag inte som det stora problemet.

Tänk att få slippa pina sig igenom en vårdnadstvist där barnen blir lidande...

Jag tycker inte att diskussionen bör handla huruvida ensamstående är lika bra föräldrar som två personer. Diskussionen bör handla om hur mycket och vilken typ av gratis hjälp vi ska kunna begära att få av samhället.

I danmark kostar det pengar. En kompromiss?

Tillåt det; men låt det bekostas själva? 

Jag upplever inte på något sätt att kärnfamiljsnormen skulle vara tabu! Tvärtom är den så allmänrådande att det anses som att det är lite synd om dem som inte "lever upp till" normen. Jag tror egentligen att människor lider mer av dessa normer så länge de till varje pris vill passa in i den, trots att de kanske mår dåligt i ett förhållande. Visst kan jag hålla med om att många kanske ger upp för lätt när förhållandet kärvar men har man verkligen försökt att lappa ihop något, så är det nog bäst för alla att faktiskt släppa taget och ge alla inblandade möjligheten att bli lyckliga.
Återigen: Jag tror inte att några normer i världen kan få ett olyckligt par att må bättre ihop! Och de flesta singlar vill också leva i en kärleksfull relation men det är för kärlekens skulle då och inte för normens skulle. Detsamma skulle kunna gälla att få barn; det är också en norm, fr.a. för kvinnor. Ur ett rent biologiskt perspektiv vore det bättre om kvinnor fogade sig i denna norm innan 30 och inte väntade till nära 40! Men du kan lita på att de kvinnor som vill ha barn, trots att de inte faller inom normen, verkligen känner sig mogna för det och gör det för att de känner att de har så mycket att ge.

Håller med. Det är därför det vore bra om man kunde använda den vilja som ändå finns att donera på ett så kontrollerat sätt som möjligt.

Om man donerar privat så har man koll på vilka man donerat till och var och i vilka fall det blivit barn, vilket kan underlätta och göra att man undviker sådana situationer. Sedan får halvsyskon i Sverige uppenbarligen inleda relationer med varandra om de söker tillstånd först, det är bara släkt i rakt upp/nedstigande led samt helsyskon som det är förbjudet att inleda relationer med.

Om det är ens målsättning när man avlar fram barn bör man nog inte skaffa några överhuvudtaget utan försöka få hjälp själv först och främst.

Spermadonator: att halvsyskon får bilda familj kanske är okej men nog inte något många hade velat. Däremot tar jag helt tillbaka alla tveksamheter om de som donerar spermier håller kontakten med sin avkomma och avstyr eventuella olyckor i framtiden.

Måste fråga, varför får man som par inte använda sig av donator på privat klinik, utan hänvisas då till Danmark eller landstinget? Vad är skillnaden? Byråkratihästen Sverige?