Inga tillsägelser hjälper?!!

Sluta skälla och förmana och börja fråga hur han tänker istället.
När han står där med isblocket i famnen: "Hur tänker du nu?" "Vad tror du kommer hända om du kastar det mot rutan?" "Tycker du att det är en bra idé?"
När han sparkar på dina skor: "Varför gör du på det viset?" "Jag blir ledsen när du sparkar på mig på det viset"
Försök få honom att själv reflektera över de här situationerna. Kanske har han en alldeles logisk egen anledning till varför han gör på detta sätt?
Att skälla och försöka förklara varför något är fel blir ju inte så fruktsamt om den man pratar med inte lyssnar och tar in det man säger.

Att han flinar behöver ju inte betyda att han inte bryr sig utan kan bero på att han skäms också.

Tack för all input. Jag ska testa lite mer med att fråga hur han tänker. Ibland när jag har frågat "varför  gjorde du så" brukar han oftast inte kunna ge ett svar. Men om jag frågar specifikt efter hur han tänker just i ögonblicket när han bråkar så kanske han kan ge ett svar. Det är ju värt att prova. Tillsägelser och skäll funkar ju i alla fall inte. Bra tips.

Jag har också funderat på om flinet faktiskt handlar om att han skäms och inte riktigt vet hur han ska bete sig. Kanske är det så. Jag måste jobba på att inte bli så provocerad av hans flin.

Jag tror att det ibland i alla fall handlar om att testa gränser och gränssättning får han ju. Oftast håller jag mig lugn, förklarar och försöker vara tydlig. Vi har också asperger i familjen så det är så vi har försökt sätta gränser. Vi använder aldrig straff. Men det har ju inte givit några resultat på vår sexåring känns det som. Aspiekillen är till och med mer empatisk än sexåringen och brukar tex. trösta när någon är ledsen (vilket sexåringen aldrig gör) . På senare tid har jag inte orkat vara tydlig och lugn och pedagogisk. Det känns så meningslöst när det ändå inte hjälper. Jag är så trött på att i princip behöva punktmarkera vår sexåring. Jag trodde att det var sådant man gjorde med två-treåringar. När ska det gå över liksom?

Tack guldtrollsmamman, det kändes faktiskt lugnande att höra . Kanske punktparkering är nödvändigt i perioder för endel barn. Visst, han är bara sex år. Han har fortfarande tid på sig att lära sig saker. Det finns ändå en positiv sak om sonens beteende. Han är öppen med sina "dåliga beteenden" och försöker inte smyga med eller ljuga om det han har gjort (eller så har han inte kommit så långt i utvecklingen att han lärt sig ljuga ännu). Hans grannkompis som också beter sig illa brukar bli straffad och denne har snabbt lärt sig att försöka dölja det han har gjort. Så jag tror i alla fall att jag fortsätter att undvika straff, trots att min egen uppfostringsmetod känns tämligen verkningslös i dagsläget. Förhoppningsvis blir väl slutprodukten bra .

Ja, Jesper Juul har jag läst men inte just Konsten att säga nej. Jag ska se om den finns på biblan.

Håller med om att de tidigare råden och skulle vilja lägga till ett råd: Praktiska konsekvenser för agerande. 

Jag anser att alla barn ska få se tydliga och praktiska konsekvenser av sitt handlande, oberoende av om det har gjort det med flit eller om det var en olycka.

Säg att han kastar is på fönstret så att det går sönder eller han sparkar boll och den går genom en ruta helt av misstag kan en eller flera lämpliga konsekvenser vara: 

* Hålla sopsäcken medan du plockar upp glasbitarna (han hjälper till att "laga" det som gått sönder)
* Vika tvätt åt dig medan du fixar glasbitarna (du får extra arbete, därför får han extra arbete)
* Han får följa med till glasmästaren när det nya fönstret ska beställas (hjälper till att lösa problemet)
* En symbolisk summa som är kännbar för honom men inte orimlig (ett nytt fönster kostar pengar, han får bidra eftersom ni har en ekonomisk utgift)
* Och ALLTID Be om ursäkt till de som drabbats. (han tar ansvar inför grannen om det var deras fönster som drabbades). 

Andra lämpliga konsekvenser för handlande kan vara:

* Torka upp det man spillt. (Även om det inte blir perfekt, det är principen som är det viktiga).
* Rengöra väggen efter att man ritat på den (återställa det man gjort fel). 
* Laga (eventuellt med hjälp om det behövs) något som man haft sönder
* Handla frön och så nya blommor om man tömt rabatten (även om det var med all kärlek som blommorna plockades). 
* Baka kakor till syster efter att ha sagt något elakt till henne (visa i handling att man tycker om sin syster). 
* Lägga kläderna i tvättmaskinen och tvätta dem om han tog av sig förklädet när han målade med fingerfärg (givetvis med din hjälp - men så han ser att det blev extra, onödigt arbetet). 

Den övergripande principen är alltså inte att straffa - utan att göra honom delaktig av de konsekvenser som hans handlande faktiskt får, oberoende av om det var med flit eller inte.  

Jag har skrivit ganska många inlägg gällande mina tankar kring detta i denna tråden: 
www.familjeliv.se/Forum-3-25/m64305818.html 

Men ni som har så många kloka råd... hur tycker ni att de istället borde gjort när sexåringen sparkade mot skorna? Rent konkret?

Man har ju tyvärr inte tillgång till obegränsat med tid (eller tålamod heller för den delen) och den sexåring jag tampas med emellanåt går det inte att ta några diskussioner med när han "är lite busig" som han själv uttrycker det. Jag hade gjort precis som ts i det fallet.

När det kastades isblock kan jag bara hålla med om att man borde gått ut och brutit tidigare. Här utvisas barnen till studsmattan som avledande manöver, pratar gör vi senare när det lugnat ner sig.

"Min" sexåring skrattar och flinar dessutom också men det ser jag inte som trots utan som ren osäkerhet. Jag kan själv skratta i situationer, eller le, när det egentligen skulle gråtas eller vara ytterst allvarligt. För vissa slår det helt enkelt över som någon form av försvarsreaktion så att man slipper visa sina svaga sidor, tror jag.

Vår son fortsätter att bråka, men vi går in tidigare och bryter. Jag är helt slut efter denna påskhelg. I fredags skallade ungen mig då han blev arg för att det var för lite godis i påskägget. Där han vi inte punktmarkera i tid. Jag vet inte om normala barn verkligen beter sig såhär? Idag var vi på utflykt hela dagen och det gick väl hyfsat bra fram tills hemfärden. På bussen hem började sexåringen bråka och lyssnade inte på tillsägelser. Vi fick kommentarer från folket som satt bredvid för de troddde väl inte sina ögon. De undrade om det var dolda kameran som de var utsatta för. Vi talade om för sonen han han skulle få lämna bussen om han inte slutade att bråka. Han fortsatte slåss utan att bry sig och sambon tog med sig sonen ut ur bussen. Där på busshållplatsen såg jag sedan hur sonen bröt ihop när han såg bussen åka sin väg med mig och brodern i. Först då gav han sig och sambon och sonen kunde sedan lugnt hoppa på nästa buss. Såhär ser våra flesta dagar ut. Finns det fler som har det så här? Vi ska i alla fall få tid hos barnpsykologen via bvc. Det känns bra. Vi har blivit erbjudna COPE utbildning också. Såg även på kommunens hemsida att de har vägledande samspel som föräldrakurs.