Fantiserar om tjejer men har sambo och barn!

Hej, jag förstår precis hur du känner fast jag är i en omvänd situation. Jag är lesbisk och lever med en kvinna (är själv kvinna). vi har fått två fantastiska barn via donerad sperma. Men nu börjar jag fantisera mer och mer om sex med män. Jag vet inte om jag skulle vilja ha ett förhållande med en man, men jag är besatt av tanken på att jag vill prova sex med en man.

hej ts,

tänk på att om du "provar" , så är tjejen du gör det med en försökskanin. Så säg till henne vad det är fråga om. Och var medveten om att det kan vara så att du kanske kommer att behöva ompröva ditt hittillsvarande liv efteråt. tex vilja skiljas. 

Jag har själv "bytt sida" i vuxen ålder och det var något av det vettigaste jag gjort. Hade dock turen att inte ha man och barn innan.

 Personligen tror jag inte att man egentligen måste testa sex med en av samma kön för att veta hur det står till, men det är ju ett så tydligt kvitto på att det som försiggår i ens inre inte bara är spökerier. 

Hej,
jag är i samma sits som du, men har kommit lite längre i mina tankar då jag har bestämt mig för att lämna min sambo med allt vad det innebär när man har barn tillsammans. Jag ser ett genomgående mönster i mina förhållanden med killar där jag tröttnat på sex efter ett tag, och sällan varit initiativtagare. Jag levde aldrig ut mina "fantasier" i unga år - jag vågade inte och visste inte vart jag skulle vända mig - och jag känner nu att jag missat något. Jag tror precis som bekantingen att man egentligen kanske vet utan att behöva prova. Eller jag vet att det är så för mig i alla fall. Men jag förstår så väl din förvirring!

Jag är sambo med en man sedan 13 år, skild efter ett 14 år långt äktenskap och har två barn. Jag är 48 år och mina vänner skulle nog anse mig vara en kvinna med stor aptit på män. Tills nu. Jag har träffat en kvinna som jag har blivit helt och totalt förälskad i. Vi har gått i samma klass i över ett år och från första dagen blev jag knäsvag när hon tittade på mig. Hon är 11 år yngre än jag, bisexuell. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. 
Jag pendlar mellan en slags lycka över att inse att kärlek och attraktion går över könsgränserna och en stark oro över vad det här är. Det känns stort att uppleva det här på nåt sätt. Min sambo och jag har diskuterat separation i över ett år efter många år av problem. Alkoholöverkonsumtion, arbetslöshet, depression osv. Vi är dock fortfarande goda vänner och får bita mig i tungan för att inte berätta för honom om vad jag upplever just nu.
Tjejen jag har träffat ringer varandra och smsar flera gånger varje dag och känner en enorm längtan efter varandra. Jag vill inget hellre än att sova tillsammans med henne trots att jag ärligt talat är lite nervös. 

Jag är helt förvirrad. Är jag bisexuell? Spelar det ngn roll förresten? Jag vill berätta för hela världen om detta stora  jag är med om, men kanske är det bara en tillfällig sinnesförvirring.  

#4 Jag är i exakt samma situation som dig! Det är inte en tillfällig sinnesförvirring, du har upptäckt att det finns mer än heteronormen. Jag vill gärna veta mer om vad du går igenom?

#5 Hur gör man för att "prata vidare" utanför tråden?

# 6, Jag vet inte? Men det vore väldigt intressant.

#8 Precis så är det, jag blir helt skräckslagen av att lämna det heterosexuella livet. Men samtidigt så är det så mer rätt med en kvinna. Eller snarare den kvinnan jag träffat. Jag mår så otroligt bra när jag är med henne och jag kan slappna av totalt och vara mig själv. Jag älskar henne på alla plan. Jag har älskat min man också, men med henne är det annorlunda. Första tiden levde jag i total chock och var helt upp och ner. Jag berättade också omedelbart för min man om mina känslor och han vet om allt. Han har accepterat det och har nog förstått mycket längre än mig hur min läggning varit. 

Anonym(Bi/Gay?) Jag lever fortfarande med min man, men att ha gått från mycket ilska så är vi nu goda vänner. Bara vänner. Vi har inte haft ett fungerande sexliv på många år pga mig. Jag har testat hormoner och allt möjligt för jag har trott att jag blivit helt frigid. Jag har inte haft någon som helst sexlust.

Jag vet inte om jag är bi, men som det känns nu så är det helt otänkbart att vara med en man igen. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag har nog haft känslor för andra kvinnor och även lite fantasier. Men inte så mycket så jag har anat att jag är bi/homo. Men när jag träffade henne första gången för 1,5 år sen så blev jag jätteförälskad och vi inledde ett förhållande för ett år sen. 

Med henne känns jag komplett. Den känslan har jag aldrig känt med en man. Det som är jobbigt är ju att leva ut det här öppet, dels för att vi är kvinnor, men det är också en stor åldersskillnad. Ålderskillnaden har nästan varit värre än att hon är en hon. 

Till "Jag med...":
Återigen känner jag igen mig i det du skriver. Fram tills att jag blev förälskad i henne trodde jag att jag nästan var asexuell, de gånger jag tvingat mig till sex har jag fått låtsas att det är en tjej jag har i sängen.

Jag funderar på det här med hur man vågar visa att man är intresserad av någon av samma kön. Jag har ju ingen aning om vad kvinnan som jag är kär i har för läggning eller känslor. Hur vågade du visa dina känslor? Visste du vad hon hade för läggning? Eller gjorde du bara en vild chansning?

I mitt fall är det olämpligt att jag inleder något med den här tjejen pga arbetssituationen, men samtidigt kan jag tänka mig att byta jobb om det vore så att hon har känslor för mig och vi skulle fungera som ett par.

Det är så mycket frågetecken, osäkerhet och oro. Jag vänder och vrider på allt så att jag håller på att bli galen.
 

Jag visste inte vad hon hade för läggning. Men jag kände det. Det började med att hon gav mig sitt telefonnummer, då vi är nära arbetskamrater. Sen började vi sms.a och vi började chatta. Sen bjöd hon hem mig och på den vägen är det. Och man vänder verkligen och vrider på allt. Jag var nog nästintill psykotisk under några månader. Jag var galet kär och chockad! Men det känns så rätt. Det finns inget som är konstigt utan det känns som om jag väntat på detta hela livet.

Det låter underbart! Jag jobbar i samma arbetslag som hon som jag är kär i, det känns inte som att det är så klokt att ge sig in i en kärleksrelation med en så nära arbetskamrat. Men samtidigt kan jag inte sluta tänka på att hon och jag kanske är helt rätt för varandra.

Ytterligare ett problem är att hon nog aldrig skulle ta initiativ även om hon vore intresserad, och själv är jag livrädd för att visa vad jag känner utifall att hon inte skulle vara kär i mig. Kan ju bli lite knepig stämning på jobbet då.

Är ni kvar som arbetskamrater? Hur funkar det i så fall?

Ursäkta att jag bombarderar dig med frågor. Svårt att låta bli när jag fått kontakt med någon som verkar ha gått igenom samma sak

Vi är kvar som arbetskamrater. Dock börjar kollegorna fråga lite varför vi träffas så mycket. Men vi gör liksom inget på jobbet utan där arbetar vi. Vi jobbar mycket med siffror och olika statisk. Just nu har vi en liten fnurra på tråden så det är jobbigt :( Jag är ganska skadad känslomässigt i mitt äktenskap så jag är inte den lättaste att vara med. Jag har väldigt lätt att stänga av mina känslor och stänga henne ute så fort det blir lite jobbigt. 

Kan du inte fråga din kollega om ni ska fika ihop eller nåt sånt? Eller börja motionspromenera? Liksom sånt som man frågar sina "vanliga" kvinnliga vänner. Det är för övrigt en annan sak, varför har jag aldrig haft några känslor för nån av mina kvinnliga kompisar? Om jag är homo, borde jag inte haft det då? 

Jag har haft fördomen att alla lesbiska blir kära i alla kvinnor, men när jag tänker efter så blir ju inte alla hetero kvinnor kära i alla män. Vissa blir man bara inte förälskad i, medan andra kan man bli så oerhört kär i utan att riktigt förstå varför. Jag har en kompis som jag är attraherad av men som jag aldrig skulle vilja ha en relation med. I övrigt är jag varken förälskad i eller attraherad av mina kompisar.

Jag har också haft fördomarna att lesbiska har ett manhaftigt utseende/beteende och att man måste engagera sig i homofrågan och vara promiskuös. Eftersom jag ser väldigt kvinnlig ut och bara vill fortsätta vara mig själv och leva mitt liv i skymundan så har jag tänkt att jag inte passar i homovärlden. Jag vill inte förknippas med homovärlden.
Kan jag inte bara fortsätta vara mig själv och leva det liv jag vill leva och älska den jag vill älska? Måste jag få med mig ett helt paket av fördomar, åsikter och frågor?

Jag har provat att få med henne på några olika saker men det har aldrig passat henne, sen har jag inte vågat fråga mer för jag är rädd att hon ska tycka att jag är för påstridig. Hon tar ju inga initiativ så jag vet inte om hon vill umgås med mig. Vi bor ganska långt ifrån varandra så det ställer också till det lite.

Jag är väldigt feminin och går ofta i kjol och spetsblusar. Hon jag är med är dock pojkaktig, men inte manlig.

Jag har pojkvän, men flera gånger i veckan kan jag fantisera om tjejer! Och det är klart jag saknar närheten av en tjej någon gång.
Kanske du kan få leva ut detta, med din sambos godkännande? Det är super viktigt att prata om detta, särskilt om du verkligen känner att du bara måste få leva ut det, med eller utan honom. Så länge han accepterar det är det ju inga problem.

Det är i alla fall helt normalt tror jag. Det betyder ju inte att du inte älskar honom.

Hej där!

Någon som vill leka lite? :)