Vill du/vill du inte bo ihop med någon?

Min erfarenhet av samboförhållande är att det är jag som får kompromissa och jag som måste anpassa mig så även fast jag nu är i ett bra förhållande och jag är kär kan jag inte tänka mig bo ihop. Som det är nu kan vi oftast träffas varje helg och kanske någon dag mitt i veckan, skulle vilja träffas oftare men väljer att ha det så här framför att vara tvungen att kompromissa bort mig själv.

Jag har bott själv med mina barn i knappt ett år sedan jag skilde mig från deras far. Är väldigt kluven inför tanken på att flytta ihop med någon igen. Jag träffar en man sedan några månader tillbaka, men att flytta ihop? Nej, inte bara för att det är för tidigt, utan även för att tanken på att behöva anpassa mig efter någon annan skrämmer mig. Jag vet inte heller hur det skulle kännas om någon annan skulle vilja ta del av mina barns uppfostran. Jag älskar mina barn över allt annat och kan - just därför - skälla på dem och bli arg på dem.Skulle en eventuell man som inte har samma känslor för mina barn "uppfostra" mina barn eller bli arg på dem skulle jag förmodligen bli vansinnig. Ologiskt? Självklart. Det funkar ju inte om man ska vara sambos och bara bioföräldern får lov att bestämma. Förälderns sambo måste ju också kunna skapa regler och trivas i sitt hem, men jag vet inte om jag är eller någonsin kommer bli redo för att släppa in en man i mitt liv på det planet. Mitt hem är min borg och jag sköter mitt liv efter hur jag vill ha det.Det är kanske inte så logiskt att kräva att en man helt ska anpassa sig efter mig och mina barn, jag vet att jag själv inte skulle klara av att göra det. Verkar just nu som om jag kommer att bo själv tills barnen är utflugna...  

Alla ni som är rädda att kompromissa, vad är det ni är så rädda att kompromissa om? Jag har bott sambo och aldrig upplevt det som nåt problem.

Ingen har väl skrivit att hen är rädd? Ovilja kan vara skäl nog.

Själv tycker jag att det är värt besväret eftersom jag gillar att ha sällskap, men visst hade en del saker varit mycket enklare om jag bara hade haft mig själv att ta hänsyn till!

nja, nu menade jag ju inte rädd som i att vara rädd för spindlar men just den där oviljan. Jag kan liksom inte förstå, för jag gör samma sak när jag bor med någon som när jag bor själv. Så jag undrar VAD det är man kompromissar bort. Vad är det du inte kan göra, som du kan när du bor själv, helt enkelt.

Vill jag ha en ren diskbänk så måste jag diska efter två personer eller tjata på sambon.
Vill jag skita i att diska så tjatar sambon på mig.
Mjölken jag skulle ha i morgonkaffet är plötsligt slut (fast just den saken har jag lärt min sambo att han måste hålla koll på för det är viktigt för mig).
Jag kan inte själv bestämma vad jag ska se på tv utan måste kolla så att det inte krockar med något sambon vill se.
Jag får inte alltid vara ifred när jag vill.
Det låter när jag vill att det ska vara tyst (sambon har en förkärlek för skrikig anime och sångare utan sångröst).
Jag kan inte själv bestämma hur lägenheten ska vara möblerad.
Etc.

Jag förlorar en del av makten över mitt hem helt enkelt. Jag tycker att det är värt det, men jag förstår att andra tycker annorlunda. Är det inte så viktigt för en att sova bredvid sin partner varenda natt och man dessutom har väldigt olika syn på hur hushållet ska skötas så verkar särboskap vara toppen!  

jag älskar att vara sambo (fast jag är själv nu) men nog sjutton får man kompromissa när man bor ihop om man inte är som tvillingar vilket är rät ovanligt
allt från att en tycker det är viktigt att städa 3 ggr/v medan nån annan nöjer sig med en gång varannan vecka, eller att jag inte kan lyssna på musik högt kl. 23 för min partner sover, eller att jag vill träna varje kväll men partnern kanske vill umgås. etc etc.

Sedan är det nog olika när man har barn och inte. blir ju mer kompromissande när man har barn.

ni som inte kan tänka er att bo med någon, hur ser ni på förhållandet. om ni har barn, båda eller nån av er, hur funkar det? hur ofta vill ni ses fast ni är särbos etc? vill ni vara en "familj" fast ni just inte bor ihop så ni åker på semester ihop med barnen eller så? Firar jul ihop etc?

Jag känner igen mig i ensamvarg. Har inställningen att jag inte vill bo ihop med nån förrän barnen är utflugna. Livrädd för att binda upp mig igen och släppa in nån i mitt och barnens liv. Jag har inget behov av att bygga nytt bo med någon, klarar mig bra ekonomiskt så inte heller därför behöver jag bo med någon. Nej, jag gör vad jag vill, kommer oxh går när jag vill, fostrar mins barn som jag vill. Har ingen plats för nån annan där känner jag. Har dejtat såklart sedan min separation från barnens far, men jag lämnar barnen utanför. Finns gott om tid för mig när jag inte har barnen och det får en partner respektera, likväl som att han får respektera att vi inte kommer bo ihop förrän barnen är utflugna. Jag försökte göra kärnfamilj, det sket sig, vill inte göra om det en gång till. Och vad är det för fel med att sakna varandra ibland?

nä om man har varannan vecka är det ju fullt möjligt men om man har barnen på heltid är det ju svårare...

ja, det är intressant... jag har som sagt varit sambo och ALDRIG reflekterat över att jag varit tvungen att kompromissa. Antar att jag och min partner har varit i synk, helt enkelt. Blir spännande att se hur det är i framtiden :)

Det kan ju hända att du är en väldigt lättanpassad person och att du därför helt enkelt inte irriterar dig på sådana här saker. Alla gör ju inte det, tack och lov!

Eller så kanske det var din sambo som anpassade sig helt efter dig utan att du ens märkte det? 

Har jag ett fast förhållande som ser ut att bli långvarigt vill jag gärna bo tillsammans med personen av praktiska skäl. Jag vill ha en fast punkt i tillvaron och orkar inte hålla på att flänga fram och tillbaka, inte veta från dag till dag ifall vi ska vara "hos mig eller dig" eller tjafsa om dito, bli besviken över att han inte vill sova tillsammans eller kanske inte ens träffas om jag en dag verkligen skulle behöva det och hade räknat med/hoppas innerligt på att få en stund med honom osv. Och nu när jag har barn vill jag verkligen inte vara särbo, inte under småbarnsåren i alla fall! Att kunna dela på vaknätter, att kunna lämna över och gå ut en stund för att rensa skallen när 3-årstrotsen flödar som värst, hjälpas åt med sysslorna för att inte behöva lägga alla lediga minuter på sådant osv. Det funkar säkert för andra, men för mig hade det blivit kaos om jag inte hade haft honom nära att dela allt med.

Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis måste bo med någon, är jag singel eller i korta "lekförhållanden" är det ju jätteskönt att ha sitt eget och rå om sig själv. Och hur jag resonerar om det skulle ta slut med barnets far och jag skulle träffa en ny vet jag inte, då har jag lite mer än bara sig själv att tänka på och vill troligtvis inte släppa in en ny man alldeles för lättvindigt. Men som sagt, särbo för alltid men ändå ihop med samma person tror jag inte att jag skulle palla.

Själv har jag mina barn jämt (förutom varannan helg) så det blir inte särskilt mycket tid över. Tycker man om någon vill man ju umgås ofta och att kombinera det med rädslan för att släppa in någon i livet är inte lätt. Har själv varit bonusförälder, så ag vet att det är tufft. Jag hade visserligen en god relation med mitt bonusbarn och var delaktig i vardagen på alla sätt och fattade lika enkelt beslut gällande bonusbarnet som när det gällde mina egna. på sätt och vis vet jag inte vad det är jag är så rädd för. 
Kanske har det mycket att göra med att jag faktiskt trivs bra själv och tycker om att ha full koll på allt. Att lämna ansvar till någon annan är inte lätt. 

Jag lever ensam sedan skilsmässan för fyra år sedan. I början tänkte jag att jag aldrig skulle klara av att leva ensam då jag inte gjort det tidigare. Men nu efter fyra år undrar jag om jag nånsin kan leva tillsammans med någon man igen....Det är rätt skönt att vara ensam, fastän jag såklart längtar efter att få dela mitt liv med en man också. Kanske det går bra när jag väl träffar den man jag vill leva med, men ännu har jag inte känt att jag vill ge upp min frihet för någon annan.

Vill aldrig mer bo med någon.. kanske för att jag som ung inte hann göra det. Jag tycker att de korta stunder jag prövat det varit de bästa, man har sitt eget, slipper tjaffs om skitsaker, man hinner längta.

Bodde ihop med min allra första kärlek/pojkvän när jag var 18. Med tanke på all trauma och andra svårare händelser jag varit med om. Som gjort mig starkare. Man behöver ingen när man gått igenom allt som jag gjort själv, helt på egen hand.

Har inget behov av en man/kärleksrelation eller familjeliv och aldrig varit intresserad av barn, frivilligt barnfri.
Finns ingenting överhuvudtaget som en man kan erbjuda mig. Så naturligtvis blir då svaret nej jag vill aldrig bo ihop med en man igen.  Jag klarar mig fint utan någon, vänner är inget jag har behov av heller. Litar inte på folk, allra mest män. Mitt liv är enkelt och okomplicerat. Men oj vad jag slipper en massa tjafs och annat skit. 

Min mentala hälsa är i topp. Men jag har alltid varit någon som klarat mig själv. Jag håller mig på min sida, så kan andra hålla sig på sin. Människor/nya bekantskaper gör mig inte nyfiken/intresserad , känner mig totalt mätt.  Nu ägnar jag mig åt intressen och saker jag tycker om. Mår oförskämt bra faktiskt.  

Vilseledande titel på denna trådstart. Finns ju människor som slutat dejta helt och inte är intresserade av kärlek och kärleksrelationer längre. Alltså då blir det ju inte särbo relationer heller 

Ensam/singelhushåll borde vara ett tredje alternativ.

Som signaturen "Gina". Känner folk i min omgivning som gett upp kärlek helt, mest kvinnor dock. 

Jag gav upp alla bakskorvar till män strax efter 40. De bra männen är upptagna och jag är trött på män som lovar i början men sen bara skiter i allt de sagt och lovat. När de inte heller hjälps åt i hemmet eller med barnen, då inser man att man klarar sig bäst på egen hand.

 Haha, jag kan trösta sig med att det där med att "alla upptagna män" är dom bästa. Är ren skröna. Då skulle inte så många kvinnor blir utbrända, som tar hand om hushåll och barn. Däremot finns det mycket latmaskar till män som kvinnor lever med. Många vågar tyvärr inte säga något, och finner sig i situationen.  Där kan du skatta sig lycklig, som inte lever så.

En annan läskig/ sjuk information om just upptagna män, gifta. En majoritet av dom värsta serievåldtäktsmännen i Sverige, har just varit gifta/upptagna män med barn. En nyligen var småbarnsfar.

Finns mycket kvinnor som ser emellan fingrarna för att dessa stödjer dom ekonomiskt. Så att dom är upptagna betyder inte automatiskt att dom är bättre. En del skyddar dessa män med. Sett det flertalet ggr. Oftast kvinnor som själva har dåligt självförtroende. Eller blivit så psykiskt nedbruten i relationen. 

Jag är skild med vuxna barn. Jag vill inte bo ihop med någon igen, eller jag har väldigt svårt att tänka mig det i alla fall. Jag är så nöjd med att få vara ifred, att inte behöva anpassa mig efter någon annan.

Sedan finns även problemet med att man kan riskera sin bostad om man delar den med någon annan. Jag menar: bara en kan ju bo kvar, om det blir separation. Det kanske blir han, av någon anledning. Och vart ska jag ta vägen då? Jag kommer aldrig mer att släppa rättigheten till mitt förstahandskontrakt. 

Denna min rädsla grundar sig i att min exman faktiskt hotade att ta ifrån mig lägenheten när vi separerade. Han hotade med att se till att han fick ensam vårdnad om barnen, för då skulle han få lägenheten på köpet.

Sedan lugnade allting ner sig, och vi bytte vår lägenhet mot två mindre lägenher, och hade barnen varannan vecka i alla år. Men oron jag kände då sitter i, för kraven från hyresvärdarna är så höga idag, det är inte säkert att min inkomst skulle räcka ens fast jag inte har några betalningsanmärkningar eller hyresskulder.