Dina känslor, hur gör du?

Jag är ensamstående och jag visar mycket av mina känslor öppet precis som min 2 åriga son gör när han blir arg och ledsen. Jag ser inget fel att visa att man inte mår bra vid alla tillfällen. Så länge man inte skadar sitt barn fysiskt eller utsätter sitt barn för beskyllningar ska det vara okej. Lika mycket som att visa hur mycket man älskar sitt barn och när man är glad. Alla känslor ingår ju i livet.

Jag är inte ensamstående men visar mina känslor, självklart lägger jag inte ansvaret på barnet men att visa känslor är viktigt! Blir det för mycket så sätter jag mig ner och förklarar för sonen att mamma var ledsen/arg och vad det berodde på. Även om han snart är 2 år så tycker jag att han verkar förstå mycket och blir lugnare när jag har förklarat. Det är viktigt att visa barn att känslor är ok, att det kan bli fel men att det inte heller är hela världen. Så länge som barnet förstår att det ALDRIG är dennes fel eller ansvar att se till att mamma/pappa mår bra. 

Vissa känslor kan man visa, men inte alla. Man måste inte alltid visa det heller utan att man kan tala om att nu blev jag ledsen när du sa så.

En 6 åring förstår ju ganska mycket, har själv en 6 åring som går upp o ner i humör och känslor =) Jobbig ålder det där =)  

Mina killar var 6 år förra hösten och det var en riktigt jobbig tid, jag gick på bup pga en av barnen. 
Han sa härom dagen "minns du när vi satt alla i köket och grät". Och jo, det minns jag. Jag satt på köksgolvet och grät då allt kändes uppgivet och jag helt enkelt inte orkade mer. Båda mina barn kom och satte sig i knät på mig, och grät dom också. Det här var ju inget jag planerade men jag blir ibland ledsen och ibland arg, och det visar jag för barnen.
Sen tror jag inte att speciellt många ensamstående blir utbrända eller har sådana symptom då vi inte har möjlighet till att bara ligga kvar i sängen i flera dar.

Tror att jag började fundera för jag bor granne med en kärnfamilj (precis flyttat) och det är ganska lyhört, dom verkar helt normala och trevliga. Men nyss hörde jag hur mamman i familjen storgrät i säkert en timme, det har förmodligen hänt något sorgligt och då tänker jag att så kan ju inte jag bete mig ensam med en sexåring, hur ledsen jag än är ... visst kan jag fälla en tår och berätta vad som är sorgligt ...men det stora tårfallet får jag ju liksom spara på tills jag är ensam. Eller är det bara jag som har svårt för det, likadant med ilska visst kan jag vara arg över något som hänt i min vardag men det vill jag ju inte ska drabba honom så då skärper jag mig. Jag menar att det är ju en sak om han och jag är arga eller ledsna på varandra och hur vi hanterar det. Det känns som en annan sak med sådant som drabbar mig som vuxen, krångel med jobb, relationer, sjukdomar. Jag vill ju inte att han ska gå runt ensam här hemma och ha ont i magen för att mamma ligger och gråter

Självklart behöver man inte visa alla känslor, men om jag gör illa mig så visar jag att det gjorde ont, om jag är glad så visar jag det, om jag blir arg så visar jag det (med måtta såklart, självklart beror det också på vad som utlöste känslan). Ett barn är ett barn och behöver inte ta alla känslor men det är viktigt att de får lära sig att hantera de känslor som kan dyka upp och inte lära sig att känslor är något som ska döljas och hanteras i ensamhet. 

Angående de andra känslorna TS som du känner att du inte kan få utlopp för, kan du inte testa att skriva dagbok? Det hjälper otroligt mycket att bara få ner tankarna i ord, de blir lättare att hantera och inte lika överväldigande. Du får struktur och ordning på dem och kan se på dem med andra ögon. Oftast ter sig problem mindre när du har fått ut dem på papper. Lösningar hittas lättare.  

Jag har också en sexåring och förstår nog inte helt vad du menar med flippade. Jag blir galet arg ibland, även ledsen och glad och visar detta för min dotter men det betyder ju för den delen inte att jag slänger saker omkring mig. Jag tror helt enkelt att känslor hör till livet och att det inte är nyttigt om hon skulle tro att jag bara går runt och är "trygg" hela tiden. Sådana är inte folk på riktigt så varför uppfostra barn till att tro det?

Mår man däremot riktigt dåligt hoppas jag att man har hjälp med barnet så att det inte bara går  och ser en nedstämd förälder.

Jo men jag har inga problem egentligen med mina känslor, jag kan gråta när han sover eller ringa vänner och älta sent på kvällen. Det jag saknar eller undrar över är den där vardags dynamiken som finns i en större familj, tycker att det blir så beroende av mig, jag kan inte visa så mycket "drama" för det finns ingen annan vuxen som går in och tar ansvar. Kanske svårt att förklara utan att ge exempel. Men t.ex så dog min pappas faster när jag var typ 10 år, han älskade henne jättemycket men jag hade ingen stark relation till henne, när han fick dödsbudet så gick han omkring på nedervåningen och stortjöt, ylade av sorg och även om jag var ledsen så kände jag mig trygg med hans sorg för att mamma var där och tröstade honom. Kanske lite väl dramatiskt exempel men ändå ....

Och nej, barn ska inte behöva trösta sina föräldrar. Då är det verkligen dags att hitta någon att prata med, eller som någon ovan skrev, skriva av sig!

Nej självklart ska ett barn inte trösta sin förälder, jag har ju motsatt problem ... Frågan var ställd som hur gör ni som är helt ensamma med era barn .. Jag tror att man som ensamstående med barn kanske tenderar att vara för stark att vissa känslor kanske släpps ut mer i familjer där man är fler för det är ok att pappa är sur och trött för att mamma är glad. Att det inte gör så mycket att Kalle skriker och springer in på sitt rum för att mamma och pappa sitter lungt kvar och äter med Kajsa och Nils ...

Du verkar otroligt konflikträdd eller vad man ska kalla det. Att en springer iväg och är arg är ingen fara och inget man måste skydda de andra ifrån. Samma sak med sorg över ett dödsfall. Det är ok att gråta ut sin sorg utan att något stöd just där och då, så länge som man förklarar för barnet sen varför man var ledsen och att det inte var dennes fel. Din son behöver ingen annan vuxen där när du har starka känslor, det han behöver är att du berättar för honom sen vad som hände och varför det blev så. 

Ok "oväntatgravid" att en springer i väg och är arg är ingen fara precis som jag skrev. Det jag talar om som du tar upp i samma sväng är starka känsloutbrott, har du själv haft det inför ett barn du varit ensam med? Har du storgråtit inför ett halvstort ensamt barn i en timme och sen efteråt förklarat vad det handlar om? Om jag skulle sätta mig och storgråta inför mitt barn så skulle jag omgående förklara vad det rörde sig om så att han slipper sitta där själv i en timme och undra varför mamma gråter. Jag tycker också att det är skillnad, skulle faktiskt lättare kunna tänka mig att gråta öppet inför en tvååring eftersom dom är så öppna och inte har några ideer om hur världen ska vara. När man är sex år tror jag att man har en komplexare världsbild och förmodligen mer benägen att ta på sig ansvar för hur andra mår än en tvååring (och bättre minne) Jag pratar absolut med min son om saker som gör mig ledsen och visar det, jag tror bara att man snabbare "skärper sig" när man är ensam med ett barn, om jag kommer hem och är ledsen och besviken över något på jobbet, så kanske jag säger något om det ... men sen finns det inget utrymme att låta det drabba honom resten av kvällen, jag kan inte sitta tyst en hel måltid och vara trött och ledsen om han och jag hade levt i en annan familje konstellation hade det kanske inte märkts så mycket att jag var lite tyst och sliten. Men när det bara är han och jag så sätter ju våra resp. humör en väldigt tydlig ton hemma. Det kanske är ont om mammor (eller pappor) som är ensamstående med ett barn?