22 år med tio år äldre flickvän som har barn. Hjälp.
Jag är 22 år gammal och har sedan sommaren varit ihop med en tjej som är tio år äldre och har ett barn i treårsåldern som hon har halva tiden.
Jag tycker om henne väldigt mycket men vi lever helt olika liv med flera mils avstånd eftersom jag studerar i Uppsala och hon bor och jobbar strax utanför Stockholm. Det är sällan vi hinner ses, men eftersom jag kommer från Stockholm brukar jag ofta åka dit över helger och självklart lov även om resvägen tar uppemot två timmar.
Hittills har det känts värt att lägga mycket ned till på att upprätthålla vårt förhållande men det har skett på bekostnad av mitt "studentliv" i Uppsala. Jag har därför känt att jag inte riktigt passar in eftersom jag har pendlat mycket och velat stanna hos henne hellre än att åka tillbaka. Men sedan i vintras har denna livsstil känns allt tuffare och börjat ta mycket energi eftersom det är svårt att kombinera dessa dubbelliv.
Trots att jag verkligen tycker om henne, har jag därför försökt rationellt försökt styra mina tankar genom säga att det här inte fungerar längre, vilket resulterat i att vi inte har kommunicerat över huvud taget under de senaste tre veckorna. Man kan säga att jag har valt att göra slut utan att egentligen vara säker på vad jag vill, och det är här jag behöver lite hjälp på traven för att väga för och nackdelar.
Om jag befinner mig i ett seriöst förhållande vill jag åtminstone i framtiden ha möjligheten att bo tillsammans. Jag till och med längtar efter dela ett hem med någon och vi är båda övertygade om att vi skulle passa bra tillsammans. Men här finns det mycket som skrämmer mig i och med våra skillnader! Framförallt har jag svårt att se mig själv i rollen som en förebild för hennes barn och ser inte en framtid som en "familj". Jag är ju själv osäker på min egen identitet och mina värderingar ibland och jag föreställer mig att karriär, spontana beslut och möjligheten till nya vänner kommer att bli försummade om jag satsar på en fortsatt relation med henne. Kort sagt anser jag mig själv som för ung, men det tycker inte hon! Det är med andra ord enbart jag som tvivlar på ålder. När det gäller barnet tycker hon heller inte att jag har några problem i rollen som "förebild" utan hon är snarare imponerad över mycket av det jag gör.
I det långa loppet kommer hon dessutom vara väl gammal när jag själv är redo att skaffa barn runt trettioårsåldern (det omvända fallet brukar ju däremot inte vara ett problem). Så pessimisten i mig frågar vad är poängen med att fortsätta något som ändå är dömt att misslyckas förr eller senare? Optimisten i mig säger däremot att man ska leva i nuet. Men båda dessa sidor är i ständig konflikt med varandra och jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare och hitta styrka i mitt beslut. Just nu känns det som att allt jag har gjort är att såra hennes känslor och satt mig själv i en situation där jag är mer förvirrad än någonsin. Hur ska jag hantera dessa sidor hos mig själv för att komma tillrätta med mitt liv just nu?
