Hjälp, MIn sambo är borta!

Låter som en sån där sak jag skulle kunna ha gjort och sen blivit jätte sur på den som vart orolig. Jag är hopplös!  Ja men vadå det var ju trevligt att sitta där och tänka. 

Hade du som förälder (till sex barn?) stuckit iväg och varit borta i 9 timmar utan att höra av dig, efter att du sagt att du bara skulle ta en promenad? Det låter inget vidare. 

hade min man försvunnit sådär så hade jag fortfarande stått och gapat på honom.

Absolut. Jag hade blivit vansinnig. Min sambo har gjort en liknande grej en gång men det var polisens fel!!! Min sambo har ett par gothbyxor som han älskade. Vi bodde på olika orter förut och han var hemma hos mig och skulle ta tåget hem för att jobba dagen efter. Han åkte för att ta sista tåget. Satte sig på tåget och kom ihåg att hans busskort var tomt så han klev av för att köpa en tågbiljett. Men den närmsta automaten var ur funktion, så han gick bort till de som stod längre bort, dessa var också ur funktion. Han började prata lite med två trevliga medelålders damer. Då kom det fram två personer som röt åt honom: DU dig vill vi prata med. Min sambo som avskyr bråk sa nej och försökte gå därifrån. Då slängde sig de där två otrevliga personerna över honom och brottade ner honom, visade en polisbricka så snabbt att min sambo knappt hann se den och fortsatte ryta åt honom. Min sambo hade då fått panik. Under tiden kom det några vakter och skulle hjälpa de där två civilklädda poliserna som skrämt min sambo så att han var fullständigt livrädd, man är ju inte alltid sig själv när man är livrädd, min sambo trodde att han blev kidnappad. Han bad förbipasserande om hjälp men ingen vågade ens säga något, en av de civilklädda poliserna höll fast min sambos huvud och tittade honom i ögonen och vrålade att han hade tagit ecstasy pga hur pupillerna såg ut. Kärringen tänkte inte på att i ren panik får man oftast ett adrenalinpåslag som gör liknande saker med pupillerna och min sambo dricker inte ens alkohol och har aldrig ens tänkt tanken på att ens titta åt en drog. De drog buntband runt handlederna och fotlederna på honom. Det tog flera månader innan min sambo hade full rörelse i sina tummar igen. Och när de hade släpat in honom i en polisbil och kört iväg med honom och tvingat av honom ett urinprov och slängt in honom i en cell och de gick igenom hans ryggsäck som naturligtvis inte innehöll något knark eftersom han var på väg hem. Poliserna förstörde hans bärbara dator och hans ena övningspoi, de förnedrade honom och falskanklagade honom för att vara narkoman, han förlorade flera tusen i inkomst dagen efter (röd dag med ob) eftersom han ju hade missat sista tåget hem och han skulle börja jobba kl.6 men kunde inte vara hemma förrän kl.12, han har inte vågat använda sina gothbyxor sedan dess. Det finns ju en risk att polisen återigen har fått något tips om ett fånigt raveparty. Det var därför dem högg honom. Min sambo hade sina älskade gothbyxor på sig på tågstationen när polisen fått ett rykte om att det skulle vara en ravefest. Detta har gjort att vårat förtroende för poliser har fått en rejäl knäck. Innan kände jag mig trygg när det kom poliser men sedan dess är jag rädd för dem. Det var 5 år sedan detta hände. Jag blir fortfarande osäker runt poliser men blir inte lika rädd längre. Hans gothbyxor ligger i garderoben orörda. Den bärbara datorn är inte bärbar längre eftersom gångjärnen till skärmen är trasiga pga polisens hårda hantering av den.
Det är en fruktansvärd rädsla man får när någon man älskar ska vara hemma en särskild tid och höra av sig men man inte hör något alls och man försöker ringa och det inte går att komma fram på telefonen och han svarade inte på hemtelefonen heller.
Polisen talade inte om var han var utan när dem hade gjort tester, både snabbtester som skulle bevisa att han var drogpåverkad den kvällen samt tester som skulle bevisa vilka droger han hade i kroppen och snabbtestet visade negativt slängde dem bara ut honom. Han var i en främmande stad och hade ingen aning om hur han skulle ta sig tillbaka till tågstationen. Han ringde mig och var helt förstörd, batteriet i mobilen hade bara en plupp kvar, jag hade ju inte heller någon aning om var han var så han fick försöka beskriva var han var och jag fick leta efter adressen på nätet. Han var i Mölndal i ett industriområde och skulle in till tågstationen inne i Göteborg. Han fick gå flera kilometer med en jättetung ryggsäck och han var rejält chockad, omskakad och rädd. Till slut kom han till en busshållplats och väntade på en buss. Som tur var så var det en väldigt förstående busschaufför så han lät min sambo åka med trots att han inte hade några pengar varken kontant eller på busskortet. Jag är evigt tacksam denna busschaufför.

Du och din man gör som ni vill i ert förhållande, men jag tror inte att man kväver sin partner om man säger att man ska säga till ifall man behöver egentid. Om en mamma hade gjort samma sak och stuckit till skogs i nio timmar hade det snabbt blivit fullt polispådrag och ansetts vara totalt onormalt beteende, men bara för att det nu handlade om en man så ska han inte "kvävas" i förhållandet,genom att behöva göra något så "jobbigt" som att tänka på att höra av sig till sin familj...eller att svara i mobilen?

Nä, jag hade inte klarat av ett förhållande där en man plötsligt försvinner i nio timmar, egentid vågar man stå för att man behöver. Man ska inte måste "rymma" för att känna att man kan sitta i godan ro och läsa en bok

Tycker faktiskt att det tillhör normal hänsyn att man inte bara går upp i rök. Hade jag varit ts hade jag blivit fasansfullt orolig.

Har varit i en liknande sits en gång när min pappa gick av på fel busshållplats ute på landet. Det var före mobilernas tid och han var för generad för att knacka på hos någon och be om att få låna telefonen. När han äntligen dök upp hos mamma - efter många timmar - hade jag suttit och ringt varenda sjukhus han rimligen kunde ha kommit in till, polisen, lokaltrafiken ... jag var säker på att han måste ligga död någonstans, varför skulle han annars bara försvinna?

Jag var totalt knäckt av oro - mamma också - bara för att han inte kunde förmå sig att störa folk på kvällen ...

Nej, det är inte ok att bara försvinna. Helt enkelt. 

Vilken tur att han kom hem igen. Jag har aldrig varit med om det du beskriver. Däremot så fick jag ett samtal från min lillebrors jobb för ett par månader sen. Han hade inte kommit in på jobbet som han brukar. Han äger dessutom stället. Han bor ca 130 mil ifrån mig...

Efter många samtal runt för att försöka hitta honom och hitta någon som kan jobba i hans ställe så ringde jag slutligen polisen. Jag misstänkte själv att han låg hemma i sin lgh och sov men när man vet att han varit ut kvällen innan så blir iaf jag orolig att något hänt honom.

Jag förstår absolut din oro. Mina tankar snurrad och jag tänkte att han hade blivit drogad, mördad osv.. Man blir helt utom sig när sånt händer.

I mitt fall fick jag till slut tag i min brors ex flickvän som var snäll och åkte dit. HOn lyckades ta sig in i trapphuset och ringde sen på hans dörr tills han slutligen öppnade. Hennes ord om mötet var skrämmande. Han hade stått där och sett ut som ett lik. Helt borta och det var tydligen svårt att nå honom. Han förstod inte alls att han hade försovit sig och att han glömt att komma in på jobbet. Så han har med största sannolikhet blivit drogad kvällen innan men det hela gick ju bra iaf.

Polisen fick också tag i honom per telefon.

Skönt att han är hemma igen!! :) men väldigt dumt gjort av honom!

Uppdatera trådstarten så folk här på FL inte tror han fortfarande är borta.

Har bara läst TS inlägg, jag förstår dig fullt och fast!
Min man älskar att jaga stormar för att se om han kan få blixar på bild... ok, bra hobby men en kväll frågade han om det var ok att han gav sig av till ett utkiksställe kankse en mil bort och visst var det okay ....
7 timmar senare höll jag på att gå upp i limningen!
Jag läste TT, kollade alla tidningar, ringde sjukhusen och målade upp hela världens skräcksenario....
Det visade sig att han hade fått ett samtal från jobbet om ett brådskande fel och först när han höll på med jobbet 30 minuter efter att han åkt hemifrån insåg han att han inte kan varken mitt mobilnummer eller numret hem i huvudet och hans mobil är helt förbjuden på jobbet..... han fick verkligen ingen chans att höra av s ig på 8 timmar.... efter det har jag fått numret till hans jobb, vilket jag aldrig tidigare kommit på att det kan vara bra att ha :)
Har dock aldrig behövt utnytja det, numera har han en lap på väggen på jobbet med nummer till mig, hem, min mamma och min syster för säkerhetsskull *ler*

Ibland blir det bara fel!

Jag har också behövt tänka ibland, tagit kompledigt för att använda förmiddagen till att reda ut något med mig själv och sedan insett att det rätt som det är är läggdags.... och det har inte heller varit katastrofala saker, har bara gått upp i mig själv helt enkelt!

Hoppas att du och gubben kan lägga detta bakom er, tror INTE att han kommer att göra om det :)

*kramis*            

Vaddå, han gick ut och satte sig på en stubbe i skogen i 9 timmar utan att höra av sig?

Det låter ju helt normalt, inte alls weird.