ADHD - "Ett konstant spring i själen"
Dagligen stöter jag på personer med förutfattade meningar kring ADHD. "stökiga, bråkiga ungar som inte kan sitta still" eller "narkomaner och struliga personer".
Jag anser mig inte tillhöra någon av de kategorierna. Betyder det då att min diagnos är fel? Nej. Det betyder att samhällets syn på diagnosen är väldigt väldigt skev.
Jag tänkte skriva ner hur ADHD yttrar sig hos mig. För liksom allt annat finns det olika besvär, olika symtom och olika grader hos olika personer.
All överskottsenergi som tidigare syntes lång väg har nu, i vuxen ålder, krypit sig in under skinnet på mig. Det är svårt för andra att ta del och se den nu för tiden. Men den finns där, och att ha den inombords är mycket svårare än att kunna "leva" ut den genom att springa några varv runt huset, eller snurra som en galning till musik på radion.
All energi har omvandlats till rastlöshet, ångest och en ständig känsla av att vilja ha spänning. Så fort något blir tråkigt så försöker jag hela tiden hitta nya sätt, nya vägar att få lite spänning i vardagen. Ett ständigt sökande efter något som ger en "kick".
Jag känner mig aldrig någonsin helt lugn inombords. Ibland misstänker jag att en hel myrfarm har byggt en stack i min kropp, så mycket som det kryper och "rör" sig där inne!
Många med ADHD hamnar snett i livet. En stor del av oss tar till spriten eller tyngre droger. Ämnena i drogen ger "kicken" som jag beskriver ovan. Jag har haft tur ändå. Tobak, alkohol och droger har aldrig satt klorna om mig. Däremot har jag skapat beroenden i form av andra saker istället. Beroende problematiken har funnits i mitt liv länge, och kan liksom en kameleont ändra skepnad efter behov. Jag byter "beroende" då och då, men själva behovet av ett beroende finns alltid kvar i bakgrunden.
Nu när jag fått medicin mot min ADHD har detta behov minskat radikalt, men jag tänker ändå på mig själv som en "nykter aloholist" som när som helst kan slinta tillbaka..
Liksom skolåren har arbetslivet varit minst sagt tufft för mig. Jag klarar helt enkelt inte av att behålla ett jobb. Och mitt funktionshinder gör att jag inte kan fungera som er andra, att bara "ge sig fan" på att klara det. Jag har en kemisk obalans i hjärnan som gör att jag fungerar annorlunda än er. Jag är inte lat. Jag har bara inte samma förutsättningar som andra.
Det är inte bara rastlösheten och ångesten som är jobbig. Utan även det faktum att jag ligger så otroligt mycket efter rent utbildningsmässigt än er "andra". Jag är inte allmänbildad, och viktiga saker som ni bär med er från skolåldern har jag inte med i min ryggsäck.
Jag försökte plugga upp betygen för ett tag sedan. Men klarade fortfarande inte av att ta in all information som behövdes, under långa teoretiska lektioner.
Lägg även till att jag har svårt med tider, svårt att få viktiga saker gjorda, svårt att komma ihåg saker och ting, svårt att organisera, planera och utföra, svårt i kontakten med människor, svårt att lyssna aktivt i samtal....
Somliga tror att mediciner löser alla problem. Riktigt så är det inte. Concerta som jag äter dagligen förbättrar aktiviteten i hjärnan och förbättrar koncentrationen och minskar impulsivt beteende.
Det är allt. Concerta är alltså inget svar på alla mina problem. Jag önskar det fanns en tablett jag kunde ta för att bli som er andra, men det finns inte.
Jag känner mig många gånger malplacerad i vårat samhälle. Jag klarar inte av de krav som ställs på människorna som lever här. Jag önskar det fanns en plats där jag (och alla andra med neuropsykiska funktionshinder) fick leva efter vår egna förmåga.
och hans smeknamn blev "Svampen") är överaktiv, är heeelt ogenerad när det gäller att hålla belastningsregistret rent, gör saker på impuls och tycker det är ok att låna en cykel (tex. om det är varm och han inte orkar gå), och han är väldigt farig. Jag har träffat honom en gång och han stirrade på mig likt en kille stirrar när han får syn på två stora bröst om sommaren!>.< Han ville låna pengar och det var ett KONSTANT tjatande om detta
