Hur lägga fram 'kritik' ang uppfostran + det här med att få tid?

Du kan fråga din sambo om det finns någon plats för dig i din sambos liv, för du upplever att din sambo och hans barn utgör en enhet där du endast får finnas med som ett femte hjul.. Du kan också säga på ett neutralt sätt att det känns som ni endast har ett förhållande på kvällen när barnen lagt sig. Gällande barnens sätt att avbryta er när ni pratar kan du säga att du inte vill bli avbryten bara för barnen vill något, och att det är rimligt att du ska kunna prata ifred med din sambo.

Om din sambo svarar att det inte är på detta sätt, svara att det är så det känns, och fråga sedan om ni tillsammans kan hitta lösningar på dessa problem. Jag skulle inte i detta läge gå in och aktivt påpeka barnens uppfostran och beteende, utan bara säga att för egen del vill jag kunna sätta egna gränser mot barnens beteende. Det vill säga, jag vill inte bli avbryten i samtal, med undantag för nödfall, med resultatet att personen jag pratar slutar prata med mig och istället vänder sig till personen som avbröt samtalet. Så i detta fall tycker jag man som bonusföräldrar kan kräva av sin sambo att om denne inte säger till sina barn i en sådan situation ska man själv få göra det.  

Va lustigt, skrev precis själv en tråd även om saker och ting inte ser precis lika ut så finns det ändå en hel del likheter.. barnens åldrar tex...

Jag har ju själv barn som blir påverkat av min killes curlande av sina barn. Visst han kommer inte till undsättning så fort de ropar på honom eller känner dåligt samvete om han inte varit med dem på en stund.

Däremot så blir de curlade med pengar, saker och att få som de vill i många lägen... han ger dem mkt kärlek och närhet oxå men det ser jag ju inga problem med eftersom jag får min dos oxå så att säga...

De har oxå intressen de gör tillsammans och som kanske inte jag alltid tycker är så kul men jag och min dotter hänger ju på ändå mellan gångerna, däremot verkar min kille tycka att det är nödvändigt att man jämt ska göra extravaganta saker som kostar pengar i tid och otid och det känner jag varken att jag har råd med eller att barnen ska lära sig att man måste till lekland och badhus var och varannan helg och därmed inte bara det äta och fika och det kostar en hel del för en familj på fem som vi är nu...

Min man/kille verkar tro att man inte ska bekymra barn med saker som ekonomi, jag å andra sidan tycker det är självklart att lära barn att pengar inte bara växer på träd utan att man faktiskt måste tjäna ihop dem och jobba rätt hårt för dem på ett eller annat sätt åtminstone som vuxen vilket i sig gör att barnen inte alltid kan ta för givet att de ska få pengar till allt eller få dyra saker osv...

Sen är det det här med egentiden och partiden, där har vi det mkt lika... känner oxå att vi har partid när vi ska lägga oss och sova - barnen är runt oss hela tiden (vi har alla på heltid) och man får aldrig tillfälle att diskutera privat eller få en längre stund till sex osv... det är så frustrerande.

I övrigt ser jag fram emot svaren du får eftersom jag nog kan ha nytta av en del jag oxå, tycker det Fanny b skrev va intressant och bra men puffar för fler svar!

Olikheten är ju att de har en biomamma som de är hos vv, så jag antar att du inte behöver/får ta uppfostringsansvaret, till skillnad från mig som inte riktigt vet eller hittat balansen till hur mkt jag får lägga mig i och hur mkt jag ska engagera mig och ta ansvar - i synnerhet eftersom jag har ett eget barn och vi kanske kommer skaffa ett gemensamt framöver så känns det viktigt att vi som vuxna har en enad front mot barnen vilket vi inte alltid har idag...

Jag la tråden i känsliga rummet med, folk tycks vara mer svarsbenägna när de kan få vara anonyma, så för de som vill finns det både mer svar från mig och mer diskussion där.

Ska läsa de här och svara om en liten stund med =)

Här ligger tråden i känsliga rummet: www.familjeliv.se/Forum-4-118/m64488756.html

Tack för bra svar.

Den diskussionen togs för ett par månader sedan. Pojkvännen (vi är inte sambos) tyckte då att jag ju hade en självklar plats. Efter att ha förklarat och gett lite faktiska exempel på gånger när det verkligen inte känts så för mig insåg han att han hade tagit mig för given (enligt honom själv) och skämdes sa han. Att han verkligen skulle tänka på det och att jag skulle känna mig fri att TA plats om jag kände mig utanför.

Fast det fungerar ju inte så i praktiken, finns mer exempel på det i tråden i känsliga rummet. Men jag 'får' liksom inte påverka ens när jag försöker. Inte av elakhet som det känns, utan av 'nonchalans' och att han inte riktigt hör/ser mig ändå. Vilket lätt resulterar i att jag blir överkörd utan att det ens märks, och det blir samma gamla hjulspår.

Samma sak med avbryta,  barnen får inte avbryta vuxna. Meen.. han känner sig usel som pappa om han inte ger barnen full uppmärksamhet hela tiden. Så barnen får avbryta honom, vilket ju blir att de får avbryta oss (han och mig). Blir lite samma sak med bara egentid när de sover, att han känner sig som en dålig pappa om han inte ger dem 100% av tiden. Vi kan sitta och prata och barnen INTE kommer och stör, men efter en kort stund får han dåligt samvete för att han inte är och bygger lego med dem till exempel. För de sa ju för 30 min sedan att de ville han skulle vara med, och han sa att han skulle om en stund. Och så har det gått en jättelång stund (...) och han har ändå inte kommit.

Så problemet är verkligen pappan och inte barnen. Visst kräver barnen enormt med uppmärksamhet för de är vana få det, men även när de inte kräver så känner pappan att han måste ge dem 110%.

Han säger ifrån om barnen avbryter mig i andra lägen, t ex sitter vi vid matbordet och jag berättar något och ett barn avbryter så säger han oftast att "Nu pratar Alexiandra, nu får du vänta". Barnen är för övrigt ytterst bra emot mig när det handlar om bara mig. Respektfulla, trevliga och så vidare. Skulle de komma och jag och pappan pratar så de väntar tills JAG pratat klart, men avbryter sen pappa. Det innebär ju dock hela samtalet avbryts, och det blir omöjligt föra en dialog. Jag skulle säkert kunna köra en ganska lång monolog utan att barnen avbröt MIG dock.

Jag skulle inte dra mig för att säga till något av barnen om de avbröt mig alltså, men det är i princip aldrig ett problem. På samma vis som de inte skulle använda sånt språk mot mig som de kan använda mot pappa (och jag skulle aldrig acceptera det heller, men de har inte ens provat).

Pappan vet att oavsett hur HAN väljer att göra så kräver JAG att barnen behandlar MIG på ett sådant vis jag anser är okej. Han säger sig också vara helt okej med det. Men som sagt, det är verkligen inte barnen som är problemet här egentligen, och jag tycker relationen mellan mig och barnen är väldigt god med den äldste och god med den yngste. (Den yngre är lite mer reserverad och har behövt mer tid).

Häromdagen när det var den eländes hockeymatchen så ville ju barnen se den, och pappa. Jag mådde lite halvdåligt så jag la mig en stund istället (hockey intresserar mig inte). Tog väl tio minuter så kom en knatte och la sig med mig uppe i sängen och pratade osv. Sen kom nästa. Så pappa fick kolla själv på hockeyn, för jag hade 'snott' båda barnen som låg uppe i sängen med mig och babblade, berättade, visade, spelade spel med mig osv ;) Båda barnen var VÄLDIGT noga med att först fråga mig om de störde, om de fick ditt, kunde datt osv. Jag har dock ALDRIG behövt 'be' dem om det, de har gjort det automatiskt.

Så det är relationen barnen - pappa som problemen är i, och det är pappan som måste ta tag i det. Jag kan inte göra något i det, men själva problemet drabbar ju tyvärr mig i väldigt hög grad ändå. Just för jag kan inte prata med pappan om de avbryter honom och får det hela tiden, eller han blir stressad för han inte ägnat sig åt dem på 30 minuter.

Häromdagen när jag kom var det tyst i huset och inga barn i sikte. Gick 10 minuter och jag frågade skämtsamt pappan (som lagade mat) om "han slagit ihjäl barnen?" just för det var så 'tyst och lungt'. Han svarade med nåt skämt tillbaka att 'nä jag hyrde ut dem på blocket så jag skulle få lite lugn och ro' - MEN bara mitt skämt och hans skämtsvar påminde ju honom om att han inte ägnat sig åt dem på säkert 30 minuter, varvid han var tvungen kolla till dem..  (De var på sina rum och gjorde nåt, fullt nöjda)

Du kanske kan fråga barnen vad de gjort med mamman under veckan. På sätt visar du både intresse och får reda på vad de gillar.

Tvivlar på att hon också spelar TV-spel m.m. Isf vore det ju olyckligt...

  Eftersom din sambo verkar förstå vad du menar och håller med men har svårt att ta in det i vardagen så kan du fortsätta prata om det. Du kan också säga att om han tillåter dina barn att avbryta honom när han pratar med dig så innebär det i princip att han omedvetet låter barnen avbryta dina samtal med honom. Barnen verkar ju vara rätt så självständiga, då de lämnade pappan för att söka upp dig efter ha sett på TV ett tag och det faktum att de själva kan leka på sina rum visar ju också att de kan roa sig själva och då troligen har ett behov av att få leka ifred.

Det verkar som din sambo ägnar sig mycket åt sina barn, och om det innebär utflykter där  målen är att barnen ska ha roligt eller om han skjutsar dem till träningar etc kan du säga till honom att på detta sätt blir det tydligt för barnen att de har en närvarande och engagerad pappa. Genom detta finns då inget behov för honom att ständigt söka upp sina barn inomhus för att bekräfta att han finns där för honom.

En lösning kan vara att om han tex ägnar en förmiddag på helgen åt sina barn kan han ägna eftermiddagen åt dig. Med detta menar jag inte att barnen ska uteslutas medvetet utan att aktivteterna på eftermiddagen inte är barnanpassade.  Barnen kan få leka i fred på sina rum och när de vill prata med sin pappa eller dig så kommer de bara och göra det.

Problemet är som sagt inte framförallt barnen. Utan pappan. Jag har ju vad gäller saker föreslagit smågrejer, t ex pingis (som jag VET barnen tycker om), baka semlor osv.

Men jag behöver ju pappans hjälp för att genomföra det så att säga.

Ofta har vi sagt vi ska tillsammans bestämma dagens aktivitet. Men så har han redan lovat barnen köra fyrhjuling t ex. Då är de ju inte direkt sugna på annat.

Semlebaket var min ide och jag förankrade den hos honom och han tyckte det var bra. Men sen blev det aldrig för han lovat barnen annat.

Någon gång när jag föreslog pingis ville barnen spela tvspel. Där hade jag önskat pappa gick in, och tyckte att nu gör vi annat än tvspel. Men det blev inte så..
Det är väl det som är problemet, han glider in i gamla hjulaspår. Och han gillar ju barnens aktiviteter så han märker inte att det gått 5 h.

För pappan ÄR oftast med på mina förslag. Jag kan ta upp med honom att "jag tänkte vi kunde xxx imorgon" så tycker han "ja, vad roligt och vilken bra ide!"
Men han genomför det inte om barnen knorrar. När han då säger att "barn, idag ska vi göra xxx" och barnen av en eller annan anledning tycker att de inte vill det/har lust med det, då släpps det liksom.

Men för att få barnen prova nya saker och ge saker chansen så de kan hitta nya favoriter så måste ju pappan pusha dem ur komfortzonen lite. Att idag provar ni något nytt, eller idag gör vi det här jag VET ni tycker är roligt även om ni ställt in er på TVspel idag med. (Som pingisexemplet. Hade de bara kommit över tröskeln och iväg på pingis hade de haft jättekul.)

Jag har försökt. Jag vill ju absolut inte att barnen ska uteslutas, för mig skulle det vara okej att ha barnen med hela dagen om vi bara kunde göra saker ALLA (även jag..) tycker är roligt. Eller om vi kunde prata medan barnen kör fyrhjuling, då skulle jag lätt kunna sitta och titta på det.

Men han verkar inte förstå behovet eller klara av att inte hela tiden finnas där för barnen 100% såfort de vill det. Han får brutalt dåligt samvete då som sagt =/

Ajdå TS,
Då ser jag problemet i ett annat ljus.

Ett nedskrivet veckoschema på saker ni kan hiita på kanske skulle underlätta? Då hänger inte aktiviteterna löst i luften. Att du och din man pratar kvällen innan om att nu ska "detta bli gjort". Planera in tid och allt. Det fungerar på min killle, vilken är riktigt svår att hitta på saker med annars. Han är mycket för att fastna i TV-spel t.ex. Kallas lättja

Tråden inte aktuell längre :(

Vad har hänt???

Det undrar jag med faktiskt. Men han valde att avsluta relationen häromdagen, utan att egentligen ge någon anledning.

Det känns kasst, givetvis allrahelst utan anledning och när han bara för några dagar sen talade om hur lycklig han var och hur bra det kändes. Men oavsett vad som ligger bakom, så är det ju som det är. Och ingen ide att fundera på hur vi ska skapa mer tid tillsammans eller curling eller icke curling av barn.. =/

Jag saknar redan nu även barnen massor dock, baksidan med att träffa någon med barn inser jag.. Han har ju valt ur mig ur sitt liv, men barnen som jag i förra veckan lovade att jag skulle åka till djurparken med. Som jag sa "ses snart igen" till. Men det blir inget av varken det ena eller det andra, och jag får inte ens en chans att förklara varför. Det känns - rejält.

Va ledsen jag blir för din skull!

Kanske när allt lagt sig så inser du att det kanske var bäst det som skedde eftersom han inte verkade vilja/ vara redo för att satsa på en relation... men det jobbiga är ju som du beskriver att man inte bara förlorar mannen utan även del i barnens liv som man ju vänjer sig vid och börjar tycka om... att inte har någon rätt eller del i att ens förklara varför ni inte ska ses mer :( det gör ont i mig... för din skull!

Önskar dig all lycka till i framtiden och förhoppningsvis när sorgen och allt lagt sig så kanske du lärt dig något av det inför kommande förhållanden? Eller så gör man inte det, inte så lätt att vara realist och förälskad samtidigt ;) Trust me, I know! :)

Det känns dessvärre inte bättre än i alla fall. Det blev dessutom salt i såren när han väldigt snabbt skaffade en ny som han är jättekär i, introducerade för barnen väldigt snabbt osv. Jag är redan fullt ut ersatt och han i en ny, seriös relation med någon annan.