Ni med barn med adhd - Är de självdiagnostiserade eller har de genomgått en utredning?

Hmmmm.......svårt att säga? Det beror ju på om även skolan etc också kan anpassa? Eller om det skulle kunna bli ännu bättre för barnet med diagnos och det stöd man kan få då?

Vi har tre barn. Mellankillen har en diagnos inom autismspektrum samt även en ADHD-liknande problematik. För oss står det helt klart att även storasyster har en neuropsykiatrisk problematik och vi har haft BUP-kontakt för henne förut samt blivit erbjudna utrending med trolig diagnos asperger och ev ADHD. Men hon växte till sig så att säga och det går bra i skolan, med kompisar etc nu. Vi avstod utredning. Men hon har helt klart varit mycket hjälpt av det tänk vi nu har med tanke på vårt mellanbarn. 

Så länge barnet inte behöver extra stöd och hjälp utanför familjen så behöver man ju inte ha det påpapper, men behövs någon gång resurs, man vill söka vårdbidrag eller ha hjälp från habiliteringen och dyl krävs det att det finns ett papper.
 

Tänker också att om barnet tex får problem i skolan med tex inlärningen och föräldrarna inte hittar egna verktyg så tar det ju ett tag att få till en utrednung om det skulle behövas.   

Självklart är de utredda och diagnostiserade av läkare/psykolog!
Skulle aldrig falla mig in, och förstår inte varför någon annan heller skulle använda sig av att självdiagnostisera. Om man tror att det det finns belägg för att det behövs en utredning får man väl kallade det för misstänkt ADHD eller liknande problematik eller nåt sånt.
 
Menar du att de som du får höra om personer med ADHD har självdiagnostiserat? Att de har läst på nätet och tyckt att det stämmer, gått till läkaren och sagt att de vill ha Conserta? Om det är så som mentaliteten ute i samhället och oförstående mot de med ADHD skulle vara en "hitte-på-diagnos" så förklarar det ju en del! 

I väntan på diagnosen så gör man ju allt som man kan för att försöka nå fram och underlätta vardagen för sitt barn med problematik. Man försöker med olika lösningar, läser böcker och kollar på nätet. Man kämpar sig blå för att försöka förmå en dräglig vardag. Om man hittar den gyllene koden så visst då kanske det inte behövs någon diagnos. I det skedet i livet men det är viktigt att alltid hålla sig uppdaterad om hur barnet mår. Kraven ökar hela tiden i skolan ju äldre man blir och det är viktigt att följa barnets välmående så inte kraven blir för stora och en stress och press uppstår. En person med ADHD liknande problematik och ingen eller lite förståelse av sina medmänniskor skapar stor, mycket stor stress och psykiska problem. 
Om man inte är medveten om sina begränsningar kan det hända att man försöker leva upp till samma tempo som de andra har som inte har koncentrationssvårigheter, stresskänslig, struktur osv...
De med ADHD, främst de som inte har fått diagnos förrän i vuxen ålder säger ofta att de upplever sig som UFO:n, att de inte vet varför de är på denna planet, varför kan alla andra men inte jag? Man tror att man är mindre värd, okunnig, dum, obildad osv... 

OK, om ni inte vill ha en diagnos (varför en del inte vill har jag inte lyckats förstå men jag respekterar din åsikt) men tänk på att ALDRIG släppa gardet, var uppmärksam på om era insatser räcket till.