Alvi skrev 2012-04-20 21:39:29 följande:
Jag tänker på första förlossningen nu, hur upplevde du den och hur påläst var du?
Jag vill påstå att jag ser ett samband mellan hur påläst man är och hur man upplever smärtan och allt som har med förlossningen att göra.
Tycker i allmänhet att det känns som att de som upplevde förlossningen som läskig, skrämmande och smärtsam, inte var så pålästa. Och tvärtom, har man haft en bra upplevelse utan några "trauman", då har man i högre grad vetat vad man hade att vänta.
Observera att detta GIVETVIS är i normalfallen. Meeeen detta är FL så antagligen kommer jag få minst 10 inlägg från folk med oundvikliga katastrofsnitt som VISST var pålästa... Men försök att rösta på sista alternativet då.
Jag tvekade om jag skulle rösta på bra förlossning var påläst eller jobbig förlossning var påläst. Jag tryckte hade en bra förlossning var påläst.
Min förlossning höll på i fyra dygn. Det var jobbigt. Jag var väldigt smärtpåverkad när vi kom in till förlossningen, men kunde slappna av mellan värkarna. Men jag tappade bort mig i andningen hela tiden, kunde inte använda lustgasen, snällare smärtmediciner hjälpte inte, pyrets hjärtljud gick lite som en berg och dalbana så hen var noga övervakad av förlossningsläkare, värkarna stannade av när jag fick ryggbedövning så de var tvungna att sätta värkstimulerande dropp och dra på rätt ordentligt, när jag fick krystvärkar precis när jag hade läst mellan raderna att om pyret inte kom ut snart skulle det bli sugklocka eller akutsnitt så tryckte jag på för kung och fosterland och då kom hon ner ordentligt och började sin färd ut ur mig. Jag hade fungerande krystvärkar i 5min innan hon kom ut. Jag sprack jättemycket, fick därmed sy mycket och hade ont i såret ett bra tag efteråt och hade stygn som satt lösa men inte tillräckligt lösa för att trilla bort, dessa satt och skavde så varje steg var en pina i nästan två månader efteråt.
Det jag är extra stolt över mig själv kring förlossningen utöver att jag fick ut pyret och slapp både sugklocka och snitt, var det att jag brukar vanligtvis vara en sådan där som ska vara superduktig jämt och ständigt, men jag bestämde redan tidigt i graviditeten att om den gick bra och jag fick behålla pyret till förlossningen så skulle jag INTE vara så förbannat duktig. Jag visste att det skulle göra ont, jag skulle öva profylax men jag visste ju inte hur det onda kändes, hur jag skulle hantera smärtan, hur jag skulle komma ihåg att andas osv och att blev det för jobbigt skulle jag fråga efter ryggbedövning. Jag behövde aldrig fråga. Personalen såg hur jag kämpade och hur trött jag började bli efter att inte ha fått sova ordentligt på fyra dygn så de frågade själva om jag ville ha ryggbedövning och jag kom ihåg då att jag inte skulle vara så förbaskat duktig, att om det var för jobbigt säga ja tack och det gjorde jag. Jag hade sådan tur att bedövningen tog skitbra på mig. Jag kunde sova i fyra timmar så jag fick tillbaka lite energi och styrka, Sedan när det var dags att krysta så kände jag pyrets väg ut ur mig, jag kände tryck ifrån livmodern när jag hade värkar så jag visste när jag skulle trycka på, jag kände allting UTOM smärta, så den tog verkligen perfekt på mig.
Så det var både jobbigt och bra. Det jobbigaste var ändå när jag satt och tittade på pyrets hjärtmonitor och hens hjärtljud helt plötsligt gick ner till hälften emellanåt. Det bästa var när jag hade fått ryggbedövning och jag tittade på styrkan på mina värkar på monitorn och insåg att när jag fick bedövningen så låg vägkarna på runt 85-89. Nu låg den på 180 och jag var SÅ glad över att jag inte kände den smärtan för jag hade inte klarat av den.
Jag jobbar inom vården och har stått med vid flera förlossningar och under utbildningen fått vara med och förlösa. 
