Rätt bitter och ensam
Jag bor ensam med min snart 8 månader gamla dotter.
Vi flyttade från hennes pappa i slutet på januari.
Jag lämnade hon eftersom jag inte orkade ta hand om 2 "barn", jag tyckte det räckte med min dotter.
Hade jag vetat att han skulle skita i allt skulle jag aldrig skaffat barn med honom, jag ångrar inte min dotter, hon är det bästa som finns, men ja, ni förstår.
Under graviditeten ändrade han beteende. Från att vara hjälpsam och kärleksfull så blev han en soffliggare och vägrade ta i mig. Jag fick ta hand om allt. Hemmet, vår sjuka nyopererade hund, ta hand om och ta hand om avlivningen av 2 gamla och sjuka katter. Att bära ved med en gigantisk mage är inte så himla skoj...
Men det som gjorde mest ont är att jag alltid fick gå själv på alla barnmorskebesök, det blev ett par stycken eftersom jag hade äggvita i urinen. 1 enda kunde han väl följt med på?
När det blev dags för ultraljudet var jag supernervös att något skulle vara fel och ville inte åka själv. Då råkade han vara förkyld och orkade inte åka. Jag fick tjata i 1 timme och började tillslut gråta.
Fasan över att ligga där själv när barnmorskan säger att det är fel på bebisen skrämde mig något otroligt.
Det va som tur va inget fel på bebben min :)
Efter förlossningen tog han inte hand om henne. Det fortsatte som vanligt med soffliggandet.
Jag hade en lång och svår förlossning. Jag förlorade mycket blod och fick en inflammation. Blev klippt. Dottern hade kolik och mjölkproteinallergi. Mjölken sinade.
Jag hade verkligen behövt hans hjälp.
Jag fick tillslut nog och flyttade hem till min syster tills jag fick en lägenhet. Under 3 veckor träffade han sin dotter 20 min. Han frågade inte ens efter henne. Jag har aldrig förbjudit honom att träffa sin dotter, tvärtom har jag tjatat och tjatat och åter tjatat på att han ska träffa henne, för att det ska kunna ha en relation.
Han har själv sagt att han är dålig på relationer. Om man vet om det, kan man inte försöka göra något åt det?
Nu har jag slutat fråga när han ska träffa sin dotter, efter att han glömt bort att träffa henne ett par gånger.
Jag förstår inte, han ville så gärna ha barn och familj. Det var något han såg fram emot, sa han.
Jag klarar mig fint ensam med min dotter. Visst det är omständigt och allt tar längre tid, men jag skulle aldrig i livet vilja vara utan henne.
MEN jag är ledsen och bitter över att familjeillusionen bara försvann.
Jag flyttade till en mindre stad där jag bara känner min syster. Henne kan jag ju inte hänga i trasorna hela tiden...
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-05-01 21:28
Jag lämnade honom ska det ju vara...