Blir helt slut av att umgås med mina vänner med barn...
För det första vill jag säga att alla mammor(pappor också givetvis) gör ett hästjobb med sina barn och jag beundrar de som är ensamstående med småbarn eller bara gör det mesta jobbet utan sina män, ni är helt otroliga.
Men jag känner mig som en surtant och kanske är det fel på mig som känner som jag gör när jag påstår att det är såå jobbigt ibland att träffa mina vänner med barn i samma ålder , då det blir kaos och ingen som helst ordning.
Jag ´har en 3-åring som trotsar ganska duktigt och jag känner mig ganska misslyckad ibland ska gudarna veta och tålamodet är inte långt alla gånger. Men överlag tycker jag att min son sköter sig hyvsat och jag försöker lära honom hyvs, empati osv.
Tyvärr känner jag kanske inte alla gånger att mina vänner gör detsamma. För det första har jag nog aldrig träffat någon som varit konsekvent med sina barn,som är otroligt viktigt. För att ta ett exempel som händer ganska ofta: om min son går fram till ett annat barn och tar en sak som barnet har i handen vill jag tydligt påpeka att man tar inte något som någon annan leker med. Sen ser jag till att min son lämnar tillbaka saken och leker med något annat,OAVSETT om min son blir arg och skriker, vilket är en narurlig reaktion. Men jag tycker det händer för ofta att andra ser förbi detta. Man säger till en gång: nej, lämna tillbaka den. Sen protesterar barnet såklart och skriker och man säger till en gång till men sen slutar det ändå med att barnet som tog saken går därfifrån med den..suck!
Jag har jättesvårt att säga till andras barn och tycker det är så jobbigt att jag helst håller tyst fast jag blir då frustrerad ibland. Andra exempel är att man låter sina barn gå från matbordet fast andra fortfarande äter och man själv inte rört maten. Att man hoppar upp och ned på stolen och inte vill sitta stilla. Min son är ofta kinkig med maten men han måste sitta kvar till vi andra är klara och åtminstonde smaka på maten. Sen är det för mig helt otänkbart att man ska kasta med maten och leka med den, men det förekommer också alltför ofta:/
Sen vet inte jag hur ni andra tycker men när jag är borta med min son och blir bjuden på något så får han äta det som bjuds och tycker han inte om så får han helt enkelt vara utan. Men jag har flera gånger upplevt att när vi satt oss ned och ska äta så har kompisarnas barn beklagat sig öve maten och så ska jag resa på mig och ge barnet något annat, istället för att lära barnet att man äter det som finns, speciellt när man är bortbjuden!
Sen tycker jag inte det är ok att man säger dumma dig och du får inte röra mina saker till sina kompisar och att man gevetvis inte knuffas! Ändå, händer sånt här alltför ofta. Missförstå mig inte, jag vet att barn är såhär och dom går igenom saker och ibland får man välja sina strider. Jag bara känner att det är vi som föräldrar som måste bromsa och visa på vad som är ok och inte. Inte bara fnissa lite och låta allt gå förbi. Jag har en son som är omöjlig ibland, och han gör också mycket fel och man måste vara på honom hela tiden. Jag är långt ifrån perfekt och likaså mitt barn! Jag tycker mycket om mina väner och deras barn, men känner ofta en stor frustration.
Är det någon som förstår vad jag menar eller kommer jag bara få skit för detta? Jag vill inte döma någon.