Gravid o arg - hur hanterar man en 2åring?

förlåt om det inte har ngra stycken, jag skriver från mobilen.

Du kanske ska testa med taktiken att ge honom en valmöjlighet (vilket det egentligen inte är) och för allt i världen, FÖRBERED BARNET så mycket du bara kan!

Tex efter frukost: Snart ska vi klä på oss och gå till dagis, efter vi borstat tänderna ska vi ta på oss kläderna. Etc.

Sedan säger du, Nu är det snart dags att åka. Så vi måste klä på oss kläderna NU. Ska du ta på dig kläderna NU eller ska jag ta på dig kläderna. Du får förmodligen svaret att han vill göra det själv. Ge kläderna, stå brevid och stötta honom om det är några dragkedjor etc som behöver stängas. Så fort han börjar göra något annat än att klä på sig så börjar du helt sonika att klä på honom. Säger kanske okej, då klär mamma på dig.

Du behöver inte bli arg, bara klä på honom och få det gjort. Tillslut kommer han förstå att det inte är lönt att ta upp det ärendet igen.

Går det inte så låt honom gå utan kläder till dagis en dag, ha med dig kläder för han kommer märka rätt fort att det är kallt ute.

hej!
jag gör alltid så, pratar om vad vi ska göra sen osv. "efter frukosten ska vi klä på oss och sen ska vi gå till dagis. vad kan man göra på dagis?" så pratar vi om att man kan leka med tåget, leka i sandlådan och med alla kompisar, frågar vad de heter, så rabblar han upp namnen på kompisarna.

när han nästan är klar upprepar jag: " snart har vi ätit klart, då ska vi sätta på kläderna och skorna, jackan, kepsen och gå till dagis." och han är totalt införstådd med detta.

ja han får 2 alternativ. den eller den?
Vad gör man när han säger "inga kläder" och springer iväg?

ja jag säger "antingen klär du på dig eller så klär mamma på dig" och är det en bra dag går han med på att klä på sig men ibland vill han inte alls och springer o gömmer sig under bordet.
till slut trappas det upp till ovan scenario...
inga fler med trotsiga 2-åringar?? kombinera med gravid morsa med kort stubin?

ps har provat det med, att gå utan kläder. han har flera ggr gått dit i t-shirt o barfota t.o.m! (tar ca 1 min att promenera dit)

Ta inte diskussionen utan klä på honom själv innan du hinner bli arg.

Min 2-åring är likadan men jag gör det bara helt enkelt. Lägger kläderna på soffan, hämtar barnet och klär på. Samma med tandborstning, blöjbyte, mediciner osv. Hos oss finns inte utrymme för diskussion när det gäller sådana saker.

Känner igen mig! När jag var höggravid var dottern också 2,5 år och protesterade i stort sett alla situationer. Just lämning och hämtning var extra svettigt. Jag var otroligt sliten och trött vilket medförde en extremt kort stubin. Tror hon kände att det var en förändring på gång, att jag var annorlunda. Första månaderna efter lillebror var likadana. Alla hormoner bubblade i mig så det rann över, ofta. Usch, vad dåligt samvete jag hade....
Jag försökte göra det så enkelt som möjligt för mig. La fram kläder, använde "mutor" i nödlägen. Tex när du satt dig i vagnen kan du få lite torkad frukt. Sen andas, andas... Och försöka göra kul saker tillsammans så att det inre bara blir tjat, tjat.

men han är ju så stark! jag har inte kraften att hålla fast honom och samtidigt få på kläderna.. och när/om jag får på dem och han sliter sig loss, drar han av sig dem direkt. Man kan ju inte låta bli att bli galen.

som narie24 säger: andas....

Säger du sådär till ditt lilla barn? Som förmodligen är i trotsåldern och väldigt förvirrad över varför du beter dig annorlunda och saker i livet håller på att drastiskt förändras i form av ett kommande syskon. Saker man inte förstår i den åldern.

Oj vad jzag känner igen mej.. Har också en 2,5 åring och är gravid i v 36.. Vi har hamnat i en ohållbar situation här med.. Jag är illsk som ett bi och han testar varje sekund... Han slår mej med diverse olika saker, gärna i magen blir jag ledsen och börjar grinakommer han efter en stund och ger mej en kram och säger förlåt, efter 0,1 sekund tar han nåfot annat, kastar eller slår på mej, dunkar i väggar kastar saker på spegeln, river ut alla leksaker och kastar en efter en på mej, kommer och försöker, "fjäska" gapar skriker och åter igen .... Slåss... Ja har med fått psykbryt och vrålat som en galen kärring. Ingen reaktion de heller.. Ibland undrar jag helt ärligt om det är något fel eftersom hann inte förstår att de gör ont och mamma blir ledsen.. Inget bra svar kanske med su är långt ifrån ensam! Styrke kram till dej

säger vad till mitt barn?
ja alla kan inte vara 100% pedagogiska 24 timmar om dygnet!
Som tur är så verkar trotsen komma i perioder om ca 1-2 veckor. Nu har han varit snäll som ett lamm i ca en vecka. Och mamsi har blivit snällare också. ;)

Rekommenderar varmt:
Jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete
Ingegerd Gavelin: Att möta sitt barn - och sig själv

Jag brukar tänka så här. Som förälder har jag absolut makt över mina små barn - har en 3-åring och en 4-åring. Det finns ingen som helst anledning för mig att bli arg på dem för att de inte delar min uppfattning eller tycker att jag har fel eller vill göra på ett annat sätt än mig. Både jag och de vet ju att det är jag som i slutändan kommer att bestämma och de är ju i sin fulla rätt att inte dela min åsikt. De är totalt underkastade min vilja, ett maktförhållande som jag i möjligaste mån inte vill missbruka. Och ja, jag blir arg titt som tätt då jag önskar att jag inte blivit det - oftast för att jag själv är stressad eller ur balans......och då försöker jag jobba med just det, mig själv.