Vad är era värsta erfarenheter av socialtjänsten?

Du blev alltså placerad på behandlingshem med dottern- och efter det så var LVU fortfarande på tal? Det talar ju för att det inte bara var din socialsekreterare som tyckte något var konstigt eftersom jag antar att det inte var hon som arbetade på hemmet?

Jag håller med om att att du blev oerhört dåligt bemött av socialsekreteraren, men hellre att saker och ting kollas upp en gång för mycket eller hur?

Jag har aldrig sagt att alla föräldrar med aspbergers syndrom är dåliga föräldrar. Jag sa att jag tror att de generellt är i behov av mer stöd och hjälp än föräldrar utan syndrom.

Jag har aldrig sagt att alla med syndrom är likadana och ska inte vara föräldrar? VAR skrev jag det?

Du behöver inte tycka synd om mig.

Om du kunde sluta läsa in saker som jag inte skrivit skulle du sett att jag aldrig sagt "DU sa såhär!!"

Och ja, det är otroligt naivt att höja socialen till skyarna och tro att dom är ofelbara.

Nej, det fanns inga giltiga skäl till deras utredning, vilket senare kom fram vid LVU mötet när cheferna läste igenom utredningen och såg att anteckningarna mer än en gång sa emot sig själva.

Vi blev flyttade in på ett behandlingshem, ja - för att socialen sagt att "Ni behöver bara vara där i ett par veckor, så att vi hinner göra i ordning lägenheten vi har till er med möbler osv."
Det blev aldrig något med någon lägenhet - fick senare veta att det aldrig funnits någon. Dom ljög helt enkelt för att sätta oss där.

Socialen sa mig (och vittnen) rätt upp i ansiktet att dom ville sätta dit mig "bara för att dom kunde".

Dom skrev även i sin utredning att dagis och bvc gjort orosanmälan men tog sen tillbaka det när både dagis och bvc sa ifrån att socialen inte ens ringt dom för att fråga vad DOM tyckte om mig som förälder.
Dom hade inte gjort någon orosanmälan och detta stod också i rapporten. Men i början stod det tvärtom.

Det var två rejäla klantarslen helt enkelt som inte var det minsta kapabla att göra sitt jobb och som dessutom agerade oerhört oprofessionellt.
Jag gick dit för att få hjälp att hitta ett boende.
Jag tog inte för givet att jag skulle få men många i min omgivning var precis som du, med attityden "Socialen är bäst! Dom är Guds änglar på jorden! Dom hjälper dig!"
Så jag gick dit för att få hjälp.
Dom läste i mina papper och frågade "Så du har extrem ADHD?"
"Eh.. nej, jag har Asperger, inte ADHD."
"Men du tar droger?"
"Nej, jag har inte det behovet. Jag fungerar normalt i alla fall."
"Men du är ju så aggressiv nu, du MÅSTE ha adhd?"
Då hade jag suttit lugn och tyst hela mötet och lyssnat på vad dom sa.
Står inte någonstans i min utredning att jag på något sätt är aggressiv eller saknar empati.

Ändå tyckte socialen att "Så måste det ju vara för ALLA med syndrom är likadana! Så det så!"

Så då började dom en utredning.

Jag har vittnen, rapporter, BEVIS på att socialen inte hade minsta susning än sin egen okunskap att gå på när dom bestämde sig för att attackera mig och min dotter.

Det är som att säga "Homosexuella kan inte ta hand om barn! Dom borde inte få HA barn ens!!"
Homosexuell är något man föds som också - varför skulle det vara en anledning till dåligt föräldraskap?

Upprepar två saker som folk inte vill låta gå fram:

Människor UTAN syndrom har gjort HEMSKA saker mot sina barn - VAD tänker ni skylla på DÄR?

Och som nummer två, din lilla anonyma stackare - få lite kött på benen innan du går runt och tycker att socialen är så otroligt underbara människor och kan inte göra fel.

Jag är tacksam för soc i min kommun!
När en tonåring i min närhet for mycket, mycket illa var jag så inskränkt att jag trodde mer på föräldrarnas förklaringar än på tonåringen. 
Tack och lov vände sig "barnet" självt till soc (med hjälp av fantastiska jämnåriga vänner) och soc ingrep så fort det bara gick.  
Tonåringen önskade sig en placering i min familj och efter snabb utredning och mycket stöd var vi familjehem i drygt sex år. :)

Tack soc att ni lyssnade när vi andra inte förstod hur det lilla det var för "barnet"! 

värsta är nog att jag flera gånger ringt soc på min svärmor som missbrukar när sin 10 åriga son, hotar att ta livet framför han och mycket mycket mer. hon sköter hemmet exemplariskt och dricker bara i perioder och sonen bor kvar och förfaller mer och mer.. ingen har hjälpt!

Min värsta erfarenhet med soc är när jag själv tar kontakt med dem för att mina barns pappa misshandlade mig, jag ville ja hjälp och stöd att gå ifrån honom och sen klara vardagen själv med 1 mycket små barn (nyfödd och 1 åring)

Soc gjorde en utredning och kom fram till att barnens pappa är en fin person som borde ha umgänge med barnen hemma hos mig för barnens bästa - varje helg. De sa att han hade berättat att han var ledsen för att han hade misshandlat mig och därför var det "ok" nu.

Detta gick ju tillslut till rättegång där han blev dömd för misshandeln och familjerätten blandades in och bedömde att han är okapabek att ta hand om barnen själv och fick därför övervakat umgänge hos familjerätten. Soc hävdade fortfarande stenhårt att han inte kan ha varit så hemsk mot mig eftersom de tyckte att han va en så rar person. Mig och andra sidan klankade dom ner på och sa att jag har svårt att hantera barnen mm.

Som tur är så var ju inte soc ord värda mycket i det stora hela när man gått igenom alla processer med familjerätt och tingstätt mm. 

Har inga personliga erfarenheter av soc men min vän vars mor tog livet av sig när vännen min var 17 år gammal fick noll och ingen hjälp av dom. Pappan är död sen hon var två, har inga släktingar i livet. Hon blev s.a.s satt på bar backe, 800 fick hon av socakuten när de förstod att hon har diabetes och behöver äta. Och då var hon ändå 17 och i laglig mening fortfarande ett barn. Det gör mig fortfarande arg.

Jag skrev i bägge mina inlägg att det är beklagligt att din socialsekreterare behandlade dig som hon gjorde - och ingenstans att de aldrig kan göra fel. Självklart begår de misstag, de är människor precis som du och jag.

Enligt din blogg kommer det fram flera saker som socialen oroade sig för ang. ditt barn.
 
Och som alltid finns det två sidor av myntet, och nu har du berättat om din. 

Jag har berättat min och även vittnens sida, ja.

Det är faktiskt den rätta. Jag är såpass självmedveten att om jag på något sätt vetat att mitt barn mår dåligt hos mig, hade jag anmält mig själv för längesen.

Ja, jag har en blogg som jag skriver i och i den står det INGENTING negativt om mig som förälder, det står ingenting som inte är sant och du är väldigt patetisk som försöker få det att låta som att det står en massa hemska saker på den.
Jag VÅGAR också visa vem jag är, medan du, lilla människa måste gömma dig bakom denna oändligt irriterande Anonym, som en liten fegis.

Ingen poäng i att lyssna på individer som gömmer sig bakom Anonym, deras åsikter är inget värda för dom vågar inte ens stå för dom.
Väck med dig, lilla vän - dina "åsikter" är inte värda gruset på marken ens, då du inte ens kan stå för dom utan Anonyms hjälp.

Jag menar självklart inte att anklaga dig, utan i ditt fall tror jag faktiskt att de begick misstag - kolla bara hur din socsek. behandlade dig. Det begicks ju allvarliga misstag från deras sida.

Men jag tror ofta att man bara får höra föräldrarnas sida av myntet om du förstår hur jag menar. 

Okejdå - du har övertalat mig. Alla soc-människor är onda människor som hatar barn & hatar föräldrar. Det bästa de vet är att ta barn från föräldrarna utan minsta anledning. Avskaffa hela grejen! För i verkligheten far INGA barn illa!

Förlåt mig om jag tycker det låter otroligt att du hamnade hos SOC och sedan behandlingshem och SEDAN fick gå på ett möte om LVU utan att något har funnits att oroa sig för.

Men något gott kom ju ur detta iaf- du har slutat bli arg på ditt barn när hon råkar ha sönder saker. Det är iaf värt något :) 

*hånskratt*
Du är helt galant när du inbillar dig att det står saker ingen skrivit.

Och DU har fortfarande inte gjort klart VAD du menar med arg.
Tror du att jag blev grön och slet av mig alla kläder och gick bärsärkagång mot mitt barn?

När jag blir arg kan jag höja rösten någon oktav och jag har vanligtvis en väldigt mjuk och lugn röst.
Jag gapar inte och skriker, såvida hon inte gjort något alldeles livsfarligt (tex som att springa rätt ut i trafiken) och jag är så panikslagen att hysterin hinner före lugnet och jag gapar just för att mitt mammhjärta är panikslaget och livrädd.

"Fy, så får du INTE göra!!" är det allra värsta jag sagt till min dotter.

Utom den gången hon faktiskt sprang ut på en parkering, rakt mot en mötande bil och jag kastade mig mot utgången dit hon sprang och skrek "Idiotungeeeeeeeeee!!" mitt i hoppet, utan att tänka på vad jag sa - paniken styrde.

Clearly, she survived - så alla hysteriska på fl har DET klart för sig.

Det sjukaste avslaget vi fick på ekonomiskt bistånd var när vi ansökte om 80kr/månad för kostnad för diskmaskin. Jag har adhd och fick av arbetsterapeuten och psykologen råd att skaffa diskmaskin för att underlätta den biten. Just diska är något jag gillar men det kräver så mycket av mig, är många moment och just att göra en sak och sen vänta tills disken torkat eller torka den och ställa in blev förmycket när jag dessutom hamnade i depression. Jag fick massa intyg och ansökte men fick avslag med motiveringen att jag skulle ta ett moment och sen paus och sen göra nästa moment så skulle det gå. Precis den saken som är svår när man har koncentratonssvårigheter.

Ett år senare så fick jag ett rörelsehinder, jag mådde då bättre i min adhd men handläggaren då sa själv att de skulle betala hyra av diskmaskin för att jag inte då orkade stå upp och diska i 10min. Helt plötsligt behövdes inga intyg för när jag hade ett fysiskt funktionshinder så gick det bra att få diskmaskin.

Det sjuka i allt är att jag skulle kunna ta paus och vila och sen diska något glas igen och vila osv. med rörelsehindret men det föreslog de inte, däremot när jag åberopade adhdn och inte skulle klara av att göra det med paus så fick vi avslag. Sen var det bra att jag fick diskmaskin ändå eftersom mitt rörelseinder gjorde att diska ett glas tog lång tid och sen krävde vila, så behovet fanns, men när det var synligt så fattade de.

I mitt fall så anmälde exet mig till soc. Utredning sattes igång och soc pratade med mig, med exet, barnens farmor (som aldrig befunnit sig i mitt hem) och de två äldsta barnen. De vägrade prata med mina föräldrar som faktiskt är i mitt hem minst en gång i veckan och som därför är hur det faktiskt är hemma hos mig. De ville inte heller prata med min yngsta dotter (då 9 år) som på ett mycket bra sätt kunde berätta hur det var hos mig - att allt var bra. De två äldre ville inte säga något alls egentligen eftersom de inte ville hamna i konflikt med sin pappa.
Soc ordnade så att jag fick prata med en extra socarbetare (som var helt underbar!) eftersom exet under äktenskapet och efteråt misshandlat mig psykiskt (och inom äktenskapet även fysiskt).
När sen utredningen slog fast att allt var ok i mitt hem så skrev soc ändå att pappan skulle ta barnen om han misstänkte något liknande igen. Detta TROTS att utredningen slagit fast att allt hade varit och var ok hemma hos mig. Att jag blivit misshandlad (och att det påverkade det sätt jag bemötte honom - jag lägger tex alltid på telefonluren när han börjar svära, skrik och kalla mig vid fula namn) skrevs i utredningen som att jag hade fått tala med en terapeut men att det inte skulle beröra utredningen. Det anser jag fick mig att framstå som psykiskt instabil, vilket inte är fallet.
 
När jag ringde för att prata med soc om att det stod så där i utredningen så medgav dom att

1. det var fel att det stod att pappan kunde ta barnen nästa gång som han tyckte att jag inte tog hand om dom på rätt sätt
2. att dom gjort fel som inte tagit hänsyn till att jag blivit misshandlad och fortfarande trakasserades av exet (bland annat genom tre polisanmälningar - alla anmälningar lades ner eftersom anklagelserna befanns ogrundade)
3. de borde ha pratat även med det yngsta barnet   
4. de borde ha pratat även med mina föräldrar 

Trots detta så vägrade dom ändra i utredningen. Svaret jag fick var att "Jamen du fick ju behålla barnen."  Att det i utredningen verkar som att jag är psykiskt instabil och att exets syn på saken (genom att den fick en väldig ensidig belysning) framstår som fullt plausibel eftersom de skrev att exet skulle ta barnen nästa gång han misstänkte något liknande, det spelade inte dom någon roll. Allt detta trots att man enligt soc själva ska ta särskild hänsyn till förhållandena när det har förekommit misshandel i hemmet.

Tack vare en jättebra kvinna på kvinnojouren så fick soc åtminstone en reprimand, men utredningen står kvar som den gör ändå.  

Jag kan säga att jag länge blivit förnedrad på soc. Det har ställt diagnoser på mig diagnoser som jag aldrig i hela mitt liv har haft. Det har gett mig avslag i åratal .. det har påpekat slit till mig i största allmänhet blä. De är vidriga.

När jag 19 år gammal fick söka bistånd eftersom jag inte kunde få a-kassa innan jag fyllde 20. Fick avslag eftersom jag använt 60 kr för mycket på tre månader.
I brevet skrev socialsekreteraren att jag gärna får söka nästa månad igen om jag inte hade fått lön från några av mina jobb. Vilka jobb???
En polare (som gick till en annan soc-sekreterare) fick en tvåa betald...
Jag bet ihop och levde på noll och ingenting, drog på mig en massa skulder men klarade mig utan soc.

Jag hade också oroat mig. Kan du inte ens försörja dig själv så...