Aborter av barn med Down syndrom?

Om någon frågat mig för 6 år sedan hade jag nog svarat ja pga av okunskap och rädsla. Så jag förstår dom som svarar ja vet man inget om barn med funktionshinder kanske aldrig kommit någon nära så klart man väljer bort det man inte känner till och kanske tom är rädd för, tror jag.
Jag har nu en pojke på snart sex år som ska börja förskoleklass till hösten i vanlig klass. Han har som tur inte haft några fysiska komplikationer som tyvärr många med DS föds med, han har bättre immunförsvar en sin lillebror utan DS. Och han har följt kurvan på BVC som vilket annat barn som hällts. Han är också just utträd och han uppnår lätt en normalbegåvning. När jag höll honom tre dagar gammal sa läkaren till mig att mitt barn var multi handikappat kommer aldrig kunna gå,springa och tala sent och dåligt( han pratar jätte bra idag )kommer säkert ha massor med fysiska åkommor. DOM HADE SÅ FEL!! Men självklart visste jag inte bättre och trodde på idioten och sörjde över allt min finaste kille skulle behöva gå genom.
Hur som hällts skulle någon fråga mig idag skulle jag säga nej till abort för jag är inte rädd längre och jag känner till olika diagnoser idag på ett annat sätt.
Men jag tycker ingen får kasta skit på de som väljer tvärtom.!
Jag är glad jag aldrig tog ett test och även det har fallit många tårar och jag har fått kämpa på olika sätt med min lille kille så är jag så tacksam att han valde just mig för så känner jag, jag vart utvald, jag kanske behövde förändra mina värderingar och mitt synsätt vad vet jag. Idag tittar jag bara på han och känner värme och lite oro som säkert alla föräldrar gör för sina barn:) 

Eller så väljer man bort det för att man inte vill ha ett barn med DS. 

Vad du väljer är ju upp till dig

Jag skulle aldrig orka med ett barn med DS. Jag skulle aldrig fixa att ha ett barn med utvecklingsstörning. Jag tycker det är äckligt med folk som dreglar, räcker att bara tänka på det så mår jag illa. Jag vill ge de barn jag redan har all den tid de kan få, allt de behöver. Jag vill inte utsätta dem för att belastas med ansvaret för ett utvecklingsstört syskon som de kommer få dras med resten av deras liv. Jag har aldrig ens brytt mig om såna personer, alltid valt att inte "se" dem. Jag vill inte springa hos sjukvården med mitt barn resten av mitt liv. Jag vill inte vara bunden resten av mitt liv bara för att jag fått barn med utvecklingsstörning. Jag vill inte att mitt liv ska bli förstört bara för att jag får ett barn med DS. Jag vill inte sluta arbeta, jag vill inte gå ned i arbetstid bara för att jag fått barn med DS. Jag gillar inte att belasta samhället med alla kostnader det skulle innebära att få ett barn med DS. -och tänk den ORO jag skulle få dras med resten av mitt liv! HUR ska det barnet isf klara sig när jag dör? Jag har ett tufft liv; ensamstående morsa med tre barn, heltidsarbete, villa och allt som hör till, hur skulle jag ens hinna med ett barn med särskilda behov?

Det ovan var jag för 13 år sedan.

Nedan är i dag.

Jag har fyra barn, en av var sort kan man säga. Inget av dem är den andra lik, alla har de på sina sätt "särskilda behov", från den med mkt hög IQ till den på motsatta sidan av kurvan. den mest krävande har varit den med hög IQ, faktiskt.. Att få tjafsa med skolan om att mitt barn BEHÖVER stöd fast det kan allt! Att försöka få dem att inse att bara för att man redan kan en sak betyder det inte att eleven ska sitta still och vänta på att resten av klassen ska "komma ikapp" mitt barn, tvärtom ska även DET barnet få jobba på, i sin takt.

Ett av barnen har ADHD, ett annat ADD, ett är ganska så normalstört och ett har DS (usch och fy, jag fick ett "sånt" barn, jag som faktiskt blev erbjuden FVP före men valde bort det.. hade iaf inte gjort abort så..) 

Har det sistnämnda barnet då förstört både mitt och syskonens liv? Knappast! Han har berikat det mer än någon kunde tro att man kan, han har fått faktiskt en hel skola att bli bra, en skola där alla får vara med, där alla är välkomna.  

Jag som jobbade med samma arbete i många år, trivdes ypperligt och inte kunde tänka mig byta fick upp ögonen, det finns annat här i livet än det arbete jag hade; jag sa upp mig och sökte ett annat, mkt bättre och, visade det sig; mycket roligare, det hade jag inte tordats göra om jag inte hade fått mitt barn med DS, feg som jag är. (jag har aldrig gillat förändringar..)

Syskonens liv har knappast blivit förstörda, lillebror är för dem som vilket syskon som helst. De får den tid de behöver och vill ha av mig, ibland mer än de vill..  Vem vet, de kanske flyttar till andra sidan jorden senare i livet, då kommer de inte ens finnas i närheten av lillebror och det står dem helt fritt (fast jag hoppas ju de kommer bosätta sig lite närmare så jag har möjlighet att träffa de barnbarn jag förhoppningsvis får om sisådär en 5-15 år)

Springa hos sjukvården? Ja, det har jag gjort med lillebror men även med ett av de andra barnen som faktiskt legat på sjukhus betydligt mer än lillebror. Bara i fjol blev det 2+3 veckor på sjukhus för det barnet... Lillebror har inte haft en natt på sjukhus de senaste 8 åren. 

Lillebror kommer flytta hemifrån precis som hans syskon oavsett vad jag tycker..  Det kommer bli betydligt tuffare för mig att släppa det där sista barnet hemifrån än det var när #1 flyttade i fjol, då kommer jag ju bli ensam kvar hemma, men det är mitt problem

Jag är inte särskilt mkt mer orolig för hur lillebror ska klara sig i livet jämfört med hans syskon, de kommer nog få det värre, de kommer inte få lön om de inte arbetar, det kommer lillebror få. De kommer inte få en bostad utan slit. Det får lillebror. Osv.. OCH! Ja, det belastar samhället men vad gör det? Vi har råd med det, vi har tid att ta hand om dem i samhället som kommer behöva lite extra, låt oss då göra det. Vi har plats för alla sorter.

Visst har det varit lite oro för hur han ska få det men det ÄR faktiskt så det är att vara förälder, jag trodde knappast att jag skulle behöva finnas där så mkt för mina barn när de flyttat hemifrån men jo, det måste jag.. precis som min mor faktiskt hjälpte mig en hel del, men det var sånt man aldrig tänkte på -då

Han har fått mig att coola ned mig en hel del, jag går inte miste om något i dag som vi gjorde för 13 år sedan, tvärtom. Däremot tar vi det i lugnare takt och får allt gjort, vi hinner uppleva istället för att bara springa förbi allt.

Tänk om jag vetat för 13 år sedan hur enkelt livet faktiskt kan bli, även med ett barn med DS =) 

Hade jag aldrig fått barnet med DS så skulle jag levat kvar i det jag skrev i början och det hade i så fall också varit ok för mig.. för det hade ju varit min verklighet, jag hade inte vetat om något annat, det gör man inte förrän man verkligen lever i det. 

Om jag nu med facit i hand fick veta i dag att även barnet jag väntar har DS, nu när jag vet vad det kan innebära? (lillebror har fått en hel del av allt det som "kan" inträffa när man har DS så jag har lite på fötterna..) Ja, då skulle jag låta undersöka det så mkt det går, har det fler fler/nedsättningar/annat? Vad kommer det behöva hjälp med? Vilka insatser kommer behövas? Därefter skulle jag lägga upp en strategi för hur vi ska hjälpa det barnet att bli en självständig individ som trivs med sitt liv, precis som jag vill göra med alla mina barn. Abort är för mig helt uteslutet, man kan leva ett gott liv även med DS så låt oss då göra det bästa av situationen.

lillebror är i dag en underbar 12½åring som kommer börja i åk 7 till hösten, i samma grundskola som hans syskon gått i.   -och han dreglar inte, förresten (det klarar jag fortfarande inte av.. *skäms* men jag har lärt mig att inte titta rakt på just den som råkar dregla)

Skulle inte göra testet. För det spelar ingen roll vad det visar. Det är mitt barn som växer där inne!

så skulle jag också ha kunnat skriva -om jag någon gång kunde författa mig kort

Jag skulle gjort abort. Så tidigt och så fort som möjligt. Att göra abort kan inte på några som helst vilkors vis jämföras med att neka någon sin existens. Alla barn har rätt att födas friska, om så är möjligt. Detta är en stor del i den sanna, verkliga och djupa meningen med människors lika värde och rätten till att få en så bra utgångspunkt som möjligt i livets början och således vidare i det fortsatta livet. /Pentra

Jag skulle gjort abort. Så tidigt och så fort som möjligt. Att göra abort kan inte på några som helst vilkors vis jämföras med att neka någon sin existens. Alla barn har rätt att födas friska, om så är möjligt. Detta är en stor del i den sanna, verkliga och djupa meningen med människors lika värde och rätten till att få en så bra utgångspunkt som möjligt i livets början och således vidare i det fortsatta livet. /Pentra