Hur hanterar man att ha allt ansvar ensam?

Försök hitta en gläjde i sådant som måste göras. Spela en bra skiva när du ska städa eller diska. Försök få dina barn att hjälpa till efter deras förmåga. Kanske kan de lämna den vikta tvätten i garderoben eller tilloch med vara med och vika? Göra mycket uteaktiviteter och njut. 
 

Tack för att du tog dig tid att svara! Jo att låta dom hjälpa till är ju en jättebra idé, min dotter har utvecklats rekordsnabbt det sista och jag behöver bli bättre på att se henne som stor nu. I vanliga fall är vi ute mycket, men idag var det väldigt blåsigt och ena barnet var snuvigt. Men att inte gå ut med dem gör verkligen allt mycket jobbigare. Nu sover dom i alla fall, skönt det. Tar tag i stöket nu.

Jag är ensam och jag njuter av det. Jag bestämde mig att jag skulle gilla allt i livet för det är så kort. Så när jag diskar tänker jag på hur god middagen var. Och jag spelar ofta trevlig musik. Det funkar mycket bra för mig :) Hoppas att du känner dig mindre stressad över vardagen eller hur man säger.

Åh, du beskriver helt och hållet hur jag känner det ibland. Kladdfingrar överallt, mitt i prick! Men, så känns det tack och lov bara i de allra allra mörkaste stunderna någon enstaka stund per dag på sin höjd. Finns det något i ditt liv som kan förbättra tillvaron?

Det framgår inte hur gamla barnen är, men jag misstänker att de är minst 2-4 år. Kanske funkar det ändå att testa att göra tvärtemot. Jag har fått berättat för mig om en sexåring som las sig ner på golvet och skrek i affären för att han inte fick godis. Mamman gjorde likadant och sedan dess gjorde han inte om det.

Sedan får man nog inse att det är en utopi att ha ett fint hem när man har småbarn. Min dotter är som en liten orkan. Om jag ens hinner plocka upp och dammsuga ser det likadant ut efter några minuter ...

Nä, dags att få några timmars sömn innan klockan är sex och tösen vaknar igen och kräver frukost.

Jag har bara en liten vilding som redan susar fram som en virlvelvind, kletar kiwi överallt, saker flyger hit och dit. "Egentid" som används till disk, tvätt,städ och sånt som man skulle vilja kunna göra undertiden man hade "normaltid".. 
Men sen de där GULD stunderna med skratt och bus och lek..

Gör som jag. SLOPA "MÅSTE BARA", du måste faktiskt inte dammsuga idag. Och nog finns det väl några till kläder i garderoben? Du kan ju låta dem blanda pastasallad åt er, eller duka fint, kanske sätta servetter i glasen så det ser extra fint ut? Eller låta dem diska? Lite diskmedel och plasttallrikar och glas roar lätt småbarn...

Det är inte lätt att ge råd, min är fortfarade ganska liten och trotsar inte så mycket än, det kommer väl....

Men skit i röran, se en tvserie du gillar och lägg dig tidigare än vanligt, SOV UT en natt så känns det bättre nästa dag..

 

Jag har varit ensam med barnen i 1 år nu och i början var det kaos tills jag kände ungefär samma som du. Jag orkade inte mer. Jag bestämde mig för att få ordentliga rutiner, sätta ner foten och verkligen förklara.
Barnen förstod snabbt trots att de är små och de är hur duktiga som helst nu. Visst bråkar de ibland, visst smutsar de ner etc.

ajg tror dock allt handlar om hur man själv mår. De dagar jag är trött och ha dålig ork så har jag NOLL tålamod medan jag när jag mår bra har hur mkt tålamod som helst och fixar utan problem att vara själv med barnen.

sänk din standard och dina krav! Vad gör det om det är lite skitigt? Vad gör det om leksaker står lite här och var?
I början kanske du måste fokusera på att få ihop vardagen och sedan kan du göra saker utöver det. 

Jag förstår att det är svårt, min son är nio månader och är inte där än, men han blev ganska sjuk på förlossningen och de första tre dagarna önskadse jag inget annat än att höra honom gråta, det gjorde han inte, för att han orkade inte av all morfin och medicin droppar som var kopplat till hans lilla kroppen. Nu när han nio och otroligt snällt barn och frisk TACKAR GUD FÖR DET! Jag är ensam med honom och hans pappa är inte med alls. Ibland när han gnäller kan jag bli frusturerad speciellt på morgonen, då jag är ganska ljudkänlig person och har alltid varit det,  men precis när jag blir irriterad av hans gnällande tänker jag på de dagar då jag önskade att jag skulle höra mitt barns gråtande röst som alla andra mammor när de föder sina barn. Med det sagt menar jag att se det som är viktigast, dina barn är friska de leker, kladdar, skriker och har sig, hellre det en att ha ett sjukt barn som inte gör ngt av dessa du klagar på. Jag är själv sjuksköterska och har sett många svår sjuka barn, där deras föräldrar önskar all det du klagar på. Missförstå mig inte jag förstår att det kan bli väldigt jobbig för dig också, men försök att se det som är bra. Dina barn är friska
Varm kram till DIG <3 

Ja, det är väl helt enkelt det det handlar om. Situationen är som den är, barnen kladdar och gnäller och har sig, liksom att de är ljuvliga och underbara andra stunder. Skillnaden är om man själv lyckas uppleva situationen som i grunden positiv, eller i grunden negativ. Och det handlar ju inte om barnen i sig, utan hur man själv mår. Kan man hitta energi i vardagen, ihop med barnen eller någon annanstans ifrån, då står man ut även med de jobbigaste stunderna. Har man inte möjlighet till det, så blir allt tungt.