Fick för 1,5 år sedan äntligen mitt efterlängtade barn genom ivf. Behandlingen och graviditeten var psykiskt påfrestande och jag sa hela tiden att om detta bara går vägen så är jag nöjd med ett barn. Nu börjar tankarna allt mer snurra kring att skaffa ett syskon, eftersom "alla" får bebisar. Nu undrar jag om man verkligen orkar gå igenom allt detta ännu en gång? Skulle vara skönt att höra hur det varit för andra samt byta tankar om detta.
Vi kämpade länge med barn nr ett. Många behandlingar, full IVF och med frysta ägg. Negativa test, positiva test, tjoho och sen totalt nedslagen av missfall. Nya försök, minus på stickan, minus, minus, minus. Jag var ett vrak som bara grät och grät och var på botten. Sen kom det där efterlängtade plusset. Rädslan för missfall var stor, nästan oöverkomlig men till sist föddes han vår efterlängtade son. Hel och frisk och alldeles underbar. När han var 1,5 år bestämde vi oss för att testa igen. Inga frysta kvar i frysen utan helt nytt IVF. Behandlingen var jättelätt, inga problem med sprutorna och tiden från återföringen till testdagen kändes så kort. Tidigare var det nästan den värsta tiden. Jag kände hela tiden att om det inte lyckas så gör det ingenting för jag har ju världens bästa kille där hemma redn och det kan ingen ta ifrån mig! Jag var inte orolig utan kände mig lugn och förväntansfull! Och sen bara sådär så kom plusset på första försöket och nio månader senare föddes världens finaste igen.
Jag tror inte att jag är ensam om att känna att det är mindre som står på spel andra gången och då är man inte lika orolig och mår inte lika dåligt. Jag hoppas du kommer fram till ett bra beslut för er! Lycka till!
Snöfrun: Tack för solskenshistorien. 
Det är det jag hoppas på att allt är lugnare andra gången.