Familjehemsplacerad

Jag är 18 år och har varit familjehemsplacerad. Jag tänkte berätta min historia!

Jag var nyss fyllda 14, alltså inte alltför länge sedan det hände. Jag blev placerad på självklara grunder. Jag var en tonåring som mådde så fruktansvärt dåligt och var bara deprimerad, in och ut på psyket flera gånger, bråk med familjen. Ja, mitt liv var ett helvete så jag böna och bad till socialen att få komma till en fosterfamilj eller ett behandlingshem. Jag kämpade som en blådåre och jag satt o sa att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick komma hemifrån. Mamma sa att hon inte orkade mer.

Så kom dagen, jag skulle hälsa på den där familjen jag skulle bo hos. Mamma reagera först och främst på att dom inte alls verkade intresserade av att veta vem jag var och jag märkte hur dom ljög för mig rakt upp i ansiktet. Ja, dom ljög alla rakt upp i ansiktet. Dom sa att denna familjen gör massa roliga saker ihop t.ex handlar tillsammans osv. Det lät väldigt trovärdigt. Sen skulle dom ta mig ut på en åktur för att se omgivningen. Vi sätter oss i bilen och åker (UTAN BÄLTE) och mitt i våran diskussion säger jag att jag har planerat att hälsa på en kompis i vinter. Då ljuger dom rakt upp i ansiktet på mig och säger att "du får åka dit i vinter". Självklart fattade jag att dom ljög och dagen efter rymde jag till den här kompisen. 2 dagar senare skulle jag flytta dit.

So far, so good. Jag blev hämtad av polis 20 mil hemifrån. Färden var inte den bästa heller då poliserna körd mig 10 mil fel. Menmen, kommer till den där familjen och är vid det här laget LVU:ad. Första natten var jag förvirrad, hade ett superlitet rum där endast en säng fick plats, trots att jag hade blivit lovad att få det största rummet.

Allt började sen. Jag fick gå upp halv 5 på morgonen för att följa med pappan till jobbet 10-20 mil därifrån. Varje jävla morgon. Kunde dom inte ha varit hemma med mig? Jag ska tillägga att hon som hade valt detta familjehem till mig  var god vän med den här familjen. Och pappan i familjen renoverade hennes lght osv och hade med mig dit. Dessutom brukade familjen träffa dom här människorna och grilla och jaga tillsammans. Får det gå till så? Jag hade ingen att prata med och bönade och bad om att få en psykolog. Då fick jag höra att jag skulle prata med fosterföräldrarna om jag mådde dåligt.

Jag fick inte äta 5 gånger om dagen. Jag fick som max äta frukost, lunch och middag. Mellanmål var helt uteslutet och den dagen jag tog ett mellanmål fick jag en utskällning av pappan som sa "barnen kan bli feta". Men hallå, man ska ha mellanmål!! Allt slutade med att jag gömde mat i mitt rum och mitt ex som var/är min bästa vän kom dit med saker jag kunde äta. Det resulterade i en viktuppgång på 10kg minst. Men han fick inte sova där för jag kunde ju bli gravid. Jag kan väl bli gravid vilken tid på dygnet som helst?! En gång körde dom på en hare och skrattade hysteriskt. Jag ringde senare och berättade det för henne. BIG MISSTAKE. Det slutade med att dom tog ifrån mig mina två mobiler i en vecka. Kan ju säga att det var kvinnan som hade placerat mig där som bestämde det. Sen tog dom plötsligt min dator och snart skulle dom ta min tv. Jag fick inte duscha efter 18.00 på kvällen.  En kväll skulle jag få se mitt favoritprogram, men en minut innan kommer mamman i familjen och säger att hon ska ha tvn. Jag blev så ledsen att jag gick upp på mitt rum och skar sönder armarna. Kan säga att det var skönt som fan!!!
Jag gick ovanligt nog med långärmat hela dagarna långa. Från uppstigning till sänggående. Just för att INGEN skulle se mina armar. Mamma upptäckte det när jag var hem på perm en gång och hon ringde till dom som placerade mig och gav dom en fet utskällning och undra hur det kunde ske när jag inte hade hållt på så innan. BIG MISSTAKE AGAIN. Blev hotad att jag inte skulle få komma hem till min familj. Tack vare soc fick jag iallafall komma hem på perm. Jag slutade skära mig på armarna men började på magen, brösten och strax nedanför magen, för där skulle ju ingen kolla. Jag blev en gång bestraffad med att inte få äta för att jag inte hade hjälp dom o fixa fint på gården.
Dom hade tre hundar varav två av dom bodde i en hundgård ute. Good so far, men dessa hundar var alldeles jättegoa (och sjuka, döda nu) och grejen var att dom aldrig fick komma ut o röra på benen. Dom bodde i stort sätt där inne 24/7 förutom när soc var på besök. En gång ringde jag till soc och då fick jag skit för det. Men soc sa att alla andra hade fel, jag får ringa när jag vill! Det fanns en pojke på boendet. 11 år och autistisk. Han fick inte äta mellanmål för han kunde ju bli tjock, trots att han redan var överviktig. Föräldrarna + de boende brukade mobba honom vid matbordet. En gång blev jag så fruktansvärt arg att jag gick därifrån. Och en gång blev hans syster 8 år, utskälld för att hon var ledsen över en liten sak, men som är stor för barn i den åldern.

Jag kan inte skriva allt men om ni undrar något så är det bara fråga. Skrev dagbok nästintill varje dag, lyckades bli 9 A4 långt utan mellanslag mellan varje inlägg. Och då är det flesta grejer om när dom misshandlat oss psykiskt. Hur fick jag komma hem då? Jo, när mamma fick reda på att jag hade skadat mig själv löpte hon amok på socialkontoret och ifrågasatte varför sånt här fick hända. Mamma fick även skit av familjen. Till slut blev valet mellan att omplacera mig eller låta mig flytta hem. Och dagen jag skulle flytta hem så sa pappan i familjen "om du bor kvar här får du en moppe". Det gick jag inte på, min familj är mycket mer värd än en moppe. När mamma fick höra om erbjudandet blev hon rasande. Allt slutade väl och det blev en tripp upp till socialkontoret för både mamma och mig och berätta om dom 8 månaderna jag bodde där.  

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-05-26 02:52
Min familj var aldrig det stora problemet för min placering. Det var jag som inte fungerade och det var jag som stod på mina bara knän och bad om att få komma iväg.