Misslyckad medicinsk abort...Fortfarande fullt gravid!!

Som de andra säger så är ju abortpillren till för att ta livet av fostret så om det misslyckats är riskerna enormt stora att något organ har skadats. Ett tex hjärnskadat barn är en helt annan sak än att ha friska barn så kan man förminska risken för det tycker jag man ska göra det också, för allas skull.

tycker det är sjukt hur folk kan sitta här och säga " fullfölj aborten " med mera. PRATA med en LÄKARE och få reda på vilka risker/hur stora dom är.

Jag tycker du ska behålla barnet. Tror bebisen är en livskämpe och vill leva. Det behöver inte vara något fel på barnet. Det är inte en slump att det här barnet lever. Följ ditt hjärta! 

Kram 

Det finns en anledning till att hjärtat säger nej! Behåll ditt barn. Se möjligheter och inte omöjligheter!

Har nu varit till läkare och gjort ett nytt ultraljud, "krypet" var då 7,7 cm från huvud till rumpa och hade växt precis som det skulle. Jag fick även göra ett test som ska visa eventuella kromosomförändringar. Läkarna säger att de inte kan se några fysiska defekter, det finns heller ingen dokumentation om att Mifelgyn eller cytotec (eller vad abort medicinen heter) ger några specifika skador på foster, förutom att medicinerna ska döda fostret och driva ur det från kroppen. Det är ju trots allt väldigt ovanligt att aborter misslyckas helt. Vanligt verkar vara att delar av hinnor och annat blir kvar i livmodern.

Hur som helst.... Just nu inväntar jag svar från KUB-testet, det blir lite avgörande för mitt beslut, för jag har inte bestämt mig än. Jag våndas varje dag över detta beslut och veckorna rinner iväg. Ju längre tiden går dessto svårare kommer det bli att avbryta graviditeten om "krypet" verkar vara friskt. Är "krypet" däremot inte friskt underlättar det beslutet. Ena dagen känner jag mig säker på att jag vill göra abort medan jag nästa dag vill behålla "krypet". Har pratat med kurator men det är ju ändå jag som måste avgöra vilken väg i livet jag ska välja nu. 

//Fortfarande osäker

 

Ta ditt beslut, men inte utifrån: "det var meningen att den skulle leva" för så fungerar inte världen. Jag förstår att det är svårt dock! Kram.

Inte alla skador syns så tidigt och senare blir det ju för sent för en abort.

Frågan är egentligen om du klarar av att ta ett barn till världen, oavsett om det är skadat eller inte.. Har du råd, plats, tid eller behöver du mer tid för dig själv å "leva klart" ditt eget liv. Att besluta dig för att behålla när du egentligen inte klarar av ansvaret eller vill ta den typen av ansvar är inte speciellt omtänksamt mot barnet. Även om det kanske är en mening med att behålla så kan du inte veta det nu, är du beredd att ta konsekvenserna om det INTE var någon mening utan bara otur att första aborten misslyckades?

Känner du dig inte redo för att skaffa barn nu eller kan ta hand om dig själv och ett till oskyldigt liv så genomför den kirurgiska. Det är mer elakt mot barnet att ge en jobbig uppväxt än att inte föda alls. Nästa gång kanske du är redo och får en myyycket bättre erfarenhet :)

Skulle aldrig någonsin råda dig att göra ditten eller datten. Det är något som en läkare, kurator kanske och du får avgöra inte på ett forum här på familjeliv. Det är helt galet och så får man svar från amatörer som inte är sakkunniga i den här frågan, alltså inte medicinskt kunniga. Det är livsfarligt att spekulera i sådana här saker när man inte vet allt vilka mediciner du tog etc... Gå till någon professionell!!

Förlåt, såg inte att du varit hos läkare, missade det senaste inlägget från dig. Verkligen klantigt av mig... Hoppas du landar i det som du känner för och att allt blir bra i slutänden.
Lycka till med vad du än beslutar dig för  

Fortfarande är frågan om hon är redo att ta ett liv till världen oavsett skador eller inte.

En vän var med om samma. Abort men fostret överlevde. Barnet föddes friskt och har en lillebror idag :) Hon ångrar inte att hon behöll den lilla överlevarn :p

Jag har varit med om samma situation, och det enda jag kan ge dig som råd, (som dock inte är mycket till råd) är att tänka igenom allt väldigt noga, innan du gör ditt slutgiltiga val, vilket du definitivt verkar göra.
Prata med så många som möjligt, som har någon form av erfarenhet/vetskap om detta, och tänk framförallt på vad du själv känner.
För mig vändes allt upp och ner, det var mycket känslor av skuld, dåligt samvete, glädje, ledsamhet, rädsla och framförallt ovisshet.
Jag hoppas att vad du än väljer, att du känner att du gjort "det rätta".

Lycka till, med allt vad det innebär!!
(Inboxa mg om du vill prata)

Hur går det TS, har du bestämt dig hur du ska göra?

Gjorde abort förra veckan. Känslorna har efter det varit sorg, tomhet, ånger, ilska och allt annat negativt man kan tänka sig MEN... även lugn, harmoni, ödmjukhet, säkerhet och klarhet.

Jag kan inte säga att jag ångrar aborten men det känns tomt.... tomt att inte ha "krypet" att längta efter. Men det finns andra saker att lägga fokus på istället...

Ingreppet var inte alls roligt, hade värkar i nio timmar innan fostret kom ut. Jag tittade inte hur det såg ut och det är jag glad för. Moderkakan kom däremot inte ut av sig själv, så efter ytterligare fem timmars väntan blev det OP och en skrapning för att ta ut moderkakan. Blev kvar på lassarettet till dagen efter. Sov och grät konstant i två dygn efter ingreppet, trodde inte jag skulle överleva sorgen. Nu har det gått ytterligare några dagar och de mer positiva känslorna har börjat infinna sig.

Jag har pratat och pratat om mitt val till mina vänner, inte bara till en utan till flera. Att få prata har hjälpt mig genom denna process som har varit otroligt jobbig.

Jag vill också tacka alla er som kommenterat och läst mina inlägg. Ni har också stöttat mig genom att visa att det finns fler som lyssnar och faktiskt bryr sig.

Livet går nu vidare fast utan "kryp".... men inget ont som inte har något gott med sig...... Vi ska alla fall flytta ihop efter 6 år som särbos :).

Om någon står inför valet av abort eller inte, överväg noga beslutet.

Kram och tack till alla som läst och kommenterat!!

Hej!

Jag förstår precis de känslor du beskriver efter din abort.

Jag är närmare 40 år och har två små barn, vi blev oplanerat gravida för ca 2 år sedan med den tredje.
Trots att vi också hade möjligheterna rent materiellt så hängde inte känslorna med.
Jag beslutade mig att ta abort i vecka 6, om fostret hade varit större vet jag inte om jag klarat det.

Jag brottades länge med mina känslor efter aborten, jag ältade det om och om igen...hade jag gjort rätt?

Jag är så oerhört tacksam för de två barn jag redan fått och nu när det gått ett tag så känns det bättre.
Men visst kan jag ibland sitta och drömma lite om at han/hon hade varit 1,5 år nu och fundera på utseende och hur allt hade känts. Det tror jag är helt normalt och ingår i sorgeprocessen.Men jag blir inte lika ledsen längre när jag tänker på det och skuldbelägger mig själv.

Kram på dig!

Jag gjorde en medicinsk abort för 2 v. sedan men har mått illa, haft ont i brösten och spytt så var hos läkaren idag och är fostret lever! Det är flera veckors väntetid och vet inte om jag orkar gå igenom det igen. Läkaren säger att fostret inte är skadat men är ändå orolig för jag blödde ju så ngt kom ju ut :(

Exakt samma sak hände mig jag tänker exakt som du gör det måste vara något som gud vill säga med det här barnet annars hade det gått bort när man ville göra aborten

Jag gjorde min kompis gravid och hon vill inte Göra abort vad ska jag ta mig till??+ paniken kommer hela tiden