Hej!
Hur gamla var ni när ni fick etta första barn?
Hur lång tid tog det innan du blev gravid, hur gick det med ekonomin?
Om ni var under 25 år gammal när ni fick ert första barn hur tog eran släkt det, och hur har ni det idag?
20 blev jag gravid 21 år när sonen föddes sambon skulle fylla 22 :) Slutade med p piller i slutet av oktober 2010 gravid i början av februari 2011.
Våra föräldrar och släktingar mm blev jätte glada :)
Ekonomiskt har vi haft de bra hela tiden :) då vi hade sparat mycket innan och vi köpte allt nytt med till sonen :) Bott i en 2a men håller på att flytta till en stor 3a :)
Jag var 16 år och sambon 21 när sonen föddes. Det var planerat och tog sig på första försöket. Våra föräldrar blev lite chockade men är idag jätte glada och har funnits med i bilden som fantastiska mor- och farföräldrar. Vi bodde i lägenhet och sambon hade fast jobb och körkort. Allt har gått jätte bra, jag läste in gymnasiet medans jag var mammaledig och vi lever som vilken Svensson familj som helst. Idag är sonen 6 år, vi bor i hus och barn nummer två beräknas anlända om tre veckor 
15 år oplanerat.
släkten skeptisk som fan och stötte bort både mig och sonen.
Ekonomin var inget bekymmer
Efter min student, var 19 och tog sig på andra försöket :) ekonomin funkar super! Lillan blir 6 veckor imorgon, helt underbart! Släkten tog det väldigt bra och blev glada
Jag var 16 när jag blev oplanerat gravid. Vi hade då varit tillsammans ca 9 månader, det tog slut också för att jag vägrade göra abort så vi had eingen kontakt under hela graviditeten. När dottern föddes däremot så hade vi kontakt, det försvann men nu sen 2år tillbaka har pappan dottern varannan helg och ibland nån vardag :)
Jag träffade en ny i maj 2009 och vi väntar nu vårt andra gemensamma barn :) Tredje totalt för mig. Släkten har tagit det bra.
Var 22 när jag blev gravid 23 när dottern föddes, killen 28. Vi hade varit ett par i tre månader vart gravid efter cirka två månader haha snabba bud, inte planerat men väldigt välkommet. Är fortfarande ihop och han har en son sen tidigare. Ekonomi inga problem fast vi inte är "rika".
22 när blev gravid och när sonen föddes, killen han bli 23 innan han kom, ekonmin var stabil och hann precis flytta till hus innan pojken kom, alla var glada åt att de skulle komma en bebis och han är världens underbaraste. han var planerad men tog tid innan ville komma :)
jag var 21 när jag blev gravid, det blev på första försöket och hon var planerad. Båda mina föräldrar, blev inte alls förvånande och makens mamma blev bara glad! Vi hade bara varit tillsammans 6mån, men vi båda var säkra på att vi ville leva med varann. Och nu väntar vi vårt tredje och har det jättebra!
Klart att det är kämpigt vissa stunder då orken tryter och man bara blir irriterad, men så är det nog för alla, med barn eller utan.
Med ekonomin gick det bra, jag fick nästan lägsta FP då jag mest studerat innan, och maken har ett rätt bra betalt jobb. Så länge man lever efter sin inkomst så går det ju!
var 18 när jag blev gravid.. 19 när jag fick dottern (helt oplanerat).. nu är jag 20 och vi väntar vårt 2a barn beräknat till februari 2013.. träffade sambon/pappan när jag var 15 år... Vi har jättebra ekonomi.. vi båda jobbar och bor i en billig lägenhet.. sparar mycket pengar.. ska förhoppningsvis köpa hus snart..
min mamma blev först jättearg när hon fick veta om min första graviditet, men när chocken lagt sig vände det och hon blev överlycklig! alla andra tog det förvånansvärt bra!
Jätte kul i läsa era "historier" jag är snart 22 år och jag i sambon ska börja försöka till hösten
Jag och sambon träffades på en fest 2006 och på dansgolvet sa det bara "klick", vi älskar båda att dansa och vi blev störtförälskade. Jag var 20 och han var 36 (visste inte att han var så gammal då, han sa att han var 30 försa kvällen 
).
Vi blev helt oskiljaktiga och jag bodde mer eller mindre hos honom trots att jag fortfarande hade kvar min egen lya. Efter ca 4 månader kommenterade sambon att jag hade fått väldigt stora bröst och då förstod jag nästan direkt att jag måste ha blivit gravid. Vilket stämde bra, var i v. 8-10 då redan.
Ingen av oss hade väl egentligen velat ha barn, vi älskade (älskar fortfarande) att festa och leva livet, men det kändes så rätt! Vi gick igenom allt flera gånger, ekonomi, värderingar, vem ska vara föräldraledig m.m. och vi har väldigt lika grundvärderingar så vi körde på Jag jobbade på en bensinmack så fick ganska bra FP.
Idag har vi en ganska nyfylld, underbar 5-åring. Vi älskar fortfarande varandra väldigt mycket, och att gå ut tillsammans och skaka rumpa när tillfälle ges! Jag läser till civilingenjör och förväntas så småningom ta över det ekonomiska ansvaret här hemma och då vet jag att sambon vill ha en bebis till som han kan vara hemma med första tiden. Han är nog mer sugen än vad jag är, men det är ju några år till innan jag är färdig och ute i arbetslivet igen.
Blev oplanerat gravid när jag var 18 och valde att behålla. Idag har jag en fantastisk son på 7½ månad och vi bor tillsammans med hans pappa. Ekonomin är inga problem då sambon jobbar och snart är det min tur. Drömmer om en till men det får vänta ett tag då mitt jobb endast är ett sommarvikariat. Släkten har tagit det bra, mest på grund av att släkten inte är så stor tror jag 
Jag var 18 när jag blev gravid hann fylla 19 innan vår dotter föddes. Hennes pappa var 21 och han fylla 22.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om att hon var planerad.
På ett sätt så ja på ett annat nej. Lång historia.
Min familj tog det bra fast mamma hade hoppats jag skulle gå ut gymnasiet innan men det gick ändå.
Hans familj var mer skeptisk. Hans syster hatar mig för hon anser att jag lurade honom till det. (hör ihop med den långa historien)
Mycket har att göra med att vi bara hade varit ett par officiellt i 3 månader när graviditetstestet visade plus.
Planerad gravid när jag var 17år och bodde ihop med pojkvännen. Ekonomin gick bra och gör ännu :) Idag är pojkvännen min Man och vi har tillsammans snart 5barn.
Familjen har inte reagerat negatvit och inte vännerna heller.
hade precis fyllt 20 när min dotter föddes. Jag och barnens pappa hade varit tillsammans 6 månader när det blev plus, och det var planerat. Han var 15 år äldre än mig och hade fast jobb som lastbilschafför. Mina föräldrar har alltid stöttat mig. Är en väldigt lång historia bakom till min önskan att skaffa barn så tidigt som jag gjorde. Idag när jag är skild från barnens pappa så ser jag tillbaka och önskar att jag hade gjort annorlunda. Älskar mina barn över allt annat, och skulle inte vilja byta bort dom mot nått, men jag önskar att mycket annat såg annorlunda ut. Pengar och stöd från familj och vänner har dock aldrig varit nått problem.
Jag var 20 när vi blev oplanerat gravida. Hade då varit tillsammans i 3 år, men just då hade vi nyss flyttat till Sverige och bodde hos mina föräldrar i väntan på jobb och lägenhet... Så det var väldigt olägligt.
Bestämde oss iaf för att behålla, och det har gått bättre än vi trodde. Vi båda har fått lägsta f-penning men vi såg det som så, att bättre det än inget! Vi var ju inte vana vid sån lyx i vårat förra land. De flesta länder har ju inte sådant.
Vi jobbade extra båda två då och då, samt bodde billigt i en etta. Fick även ganska bra bostadsbidrag samt hjälp av våra respektive familjer.
Det behöver inte kosta så mycket att ha barn. Ett exempel: jag ammade och sen körde vi baby led weaning - så dottern åt själv av vår mat från början. Behövde aldrig köpa en enda barnmatsburk. (Dessutom är detta det mest naturliga sättet att starta med fast föda enligt mig, men det är ju ett annat ämne!)
Man behöver heller ingen dyr vagn, ofta vill barnet inte ligga i vagnen så mycket ändå, så bättre att lägga de pengars på en ergonomisk bärsele eller sjal. Finns fina begagnade.
Gåstol, babygym, gåvan, miljoner leksaker osv är verkligen inget man behöver. Så låt inte ekonomin styra för mycket säger jag. Vi har ändå lyckats ha dottern hemma i 1,5 år nu och nu har maken fått ett bättre jobb så vi ska ha henne hemma länge till. Det går att få det att gå runt på lite pengar också, om "olyckan"är framme.
När vår Felicia kom till världen var jag nybliven 19åring och min fästman, nu mera man, 23år. När jag blev gravid så hade vi varit tillsammans i lite längre än ett år. Det var oplanerat, men väldigt välkomnat :) Barn hade kommit på tal ett x- antal gånger och min man sa alltid, att han gärna skulle vara ung när han fick sitt första.
När Felicia föddes hade jag ganska precis gått ut gymnasiet, min man jobbade sen flera år tillbaka. Jag fick en bra efterlevnads pension vilket gjorde att vi inte behövde ta ut någon föräldra penning fören Felicia blivit 10månader. Med min mans lön och min efterlevnads pension klarade vi oss jätte bra :)
Idag är Felicia snart 18månader :) Min man jobbar heltid som alltid gjort och jag har mitt allra första jobb :D Jobbar deltid, vilket funkar utmärkt för oss. Har jobbat där i över sex månader så prov anställningen har gått över till fast. Vi har det bra ekonomiskt och Felicia slipper vara mycket på förskola. Mitt långsiktiga mål är förstås att få jobba heltid sen.
Våra föräldrar tog graviditeten väldigt bra. Min mamma var förstås orolig och allt som hör där till men ändå väldigt stöttande. Mina stora systrar var väldigt glada :) Min äldsta ifråga satte nogrant men accepterade mitt val. Tappade dock kontakten med många utav mina dåvarande nära vänner. En valde exempelvis att ignorera mig helt när hon fått reda på att jag var gravid. Var väl inte direkt någon som väntat sig det och kom nog som en chock för många.