Till alla föräldrar med barn som är mobbare!!!

Du kanske borde tala med flickornas föräldrar.

Men vet föräldrarna om vad flickorna säger till din dotter. Man kan mana och be, men likväl så kan ens ögonstenar bete sig mot allt vad man har lärt dom.
Vi har haft sådana episoder hemma också, inte mobbing, men vårt barn har betett sig illa och tanken var nog inte att göra någon ledsen, utan det bara blev så. Självklart är det inget som vi blundat för när det uppstår.

Sedan är det viktigt att när man ser sådant så skall man agera direkt.

Men du, du skriver att du vet att de aldrig skulle retas eller vara dum mot någon annan. Jag skulle nog säga att det är mer regel än undantag att barn retas, att de är dumma ibland mot andra. Nu menar jag inte att din dotter har gjort något fel i den här sitsen. Men att tro att ens eget barn aldrig skulle göra något dumt, då är man väldigt naiv.

När barnen sammanförs i klassen, då börjar man undersöka hur det sociala samspelet fungerar och det sker på alla sätt, man skrattar ihop, men tetas och retas, men är snäll mot varandra, man är dum mot varandra.           

Det var ju min första åtgärd. Men vissa blundar för sina barns beteende och på så vis händer ingenting

Nej jag är inte naiv, de är 7 och 9 år gammal och har fått lära sig vad som är rätt och fel och de kan dessutom dra egna slutsater av evntuella dåliga beteenden. Och hade de varit oföskämda så hade jag varit den första att få veta. Redan första gången när de va runt ett år och skulle prova att sno åt sig kompisens eller varandras leksaker så visade vi och förklarade hur de skulle göra ist för att ingen ska bli ledsen. Och det funkade. Det går att uppfosra barn och ifall det är mer en regel än ett undantag att va elak. Och då menar jag utstuderat elaka så som att mobba någon för deras apperence ja då är det nåt som e galet. Det är nämligen ren djävulskap som kommer ifrån två ouppfostrade barn. Punkt slut.

Nu behöver de inte alls vara ouppfostrade, men ha föräldrar som inte vill inse att deras små söta änglar även har en annan sida.

En av de som till och från var elakast mot mig var en mycket väluppfostrad ung dam (dessutom var hennes pappa och min pappa affärsbekanta så vi träffades i andra sammanhang och då var hon alltid snortrevlig så länge hennes föräldrar var i närheten, ja, vi har pratat sedan dess och hon minns väl hur hon var, ja, vi har släppt det)  Hon visste mycket väl vad som gällde eller inte gällde. Det vet nog de där små damerna också. För hade de varit ouppfostrade så hade gjort det oavsett om det var en vuxen med eller inte. De väluppfostrade små varelserna som beter sig så är troligen ögontjänare. 

Och visst, barn kan vara riktiga elaka och ha massor av djävulskap för sig, ibland för att de vill vara elaka, ibland för det inte vet bättre (ja, de är inte vuxna ännu)   

Att vara väluppfostrad inbegriper att inte vara ögontjänare och ett väluppfostrat barn mobbas och retas inte, inte heller ett barn som är trygg i sig själv och får en massa kärlek mobbas inte heller. Om någon mobbas är nåt fel, alltså inte ett dugg normalt. Och majoriteten av de barn jag känner tex de i förskoleklassen är jättetrevliga ungar som alltid är snälla och hjälpsamma. Det gäller att inte normalisera dåligt beteende, det är samma sak som att acceptera det vilket är totalt fel.

Mobbning kan förstöra ett barns självkänsla totalt, är det något vi ska förutsätta att det kommer hända??? Tror inte det. Barn är inte elaka av naturen, de lär sig att interaktera med andra genom att se på de vuxnas exempel. Varför sätts tex extra insatser såsom friendsföreläsningar in på schemat om mobbning e nåt man kan o ska typ räkna med????

Jag har inte samma bild som du har. Mobbing är inte OK, så jag försvarar det inte. Men jag har själv varit med om en situation som kunde lett till mobbing, om vi inte hade ingripit alla vuxna som fanns omkring (dvs lärare och föräldrar)

Det var när mitt eget barn var ungefär 9 år, vi var nyinflyttade och första veckan gick bra, andra veckan hände något (drar inga detaljer, men ett av barnen ljög om mitt barn och mitt barn blev utfrusen).
Jag checkade av med en förälder jag fått lite kontakt med vad som hade hänt och sedan inom ett par dagar hade man samlat den gruppen, pratat tillsammans och enskilt med varje barn. De hade sagt en dum sak, men kunde inte bryta det själva, det var för mycket. 
Sedan blev de jättebra vänner och egentligen var ingen elak, dum eller så, utan det var en dum sak som ledde till något större och var på väg att utvecklas till en mobbingsituation.

Kan tillägga att det sedan blev en väldigt bra fungerande klass, men det var väldigt nära att det gick väldigt snett.  

Man skall inte normalisera det, men samtidigt inse att det är barn det rör sig om, i olika mognadsgrader och de gör dumma saker ibland och en liten sak, kan bli mycket större. Barnen behöver självklart vägledning och hjälp med att bryta sådant.
       

Men ditt exempel nu har inga likheter med den sits vi har. Det är alltså två flickor som notoriskt och hänsynslöst mobbar vår tjej för en navel som inte ser ut som alla andras. Jag kan inte själv få stopp på det. Och min unge ska inte behöva byta klass för att deras föräldrar lixom normaliserar det typ som " de är ju ungar, de gör så" " de kollar av o testar varann" " de slutar om er tjej visar att hon inte bryr sig" och såvidare. När eran sit uppstod tog ni alla tag i det direkt, och det har jag oxå efterlyst. På det sättet lär sig barn vad som är rätt o fel. Och liknande sit uppstår inte.

Det finns en stor skillnad, det var inga vuxna som accepterade detta i mitt exempel, men hade föräldrarna och lärarna betett sig som de verkar göra i det din dotter råkar ut för, så hade det mycket väl kunnat uppstå.

Det jag menar det är att man får räkna med att barn beter sig illa, men det är vuxenvärldens skyldighet (föräldrar, lärare etc) att leda barnen tillbaka på rätt spår. Det hände inte när din dotter drabbades, men det hände när mitt barn drabbades.

Ja, det kan uppstå många sådana situationer igen, men förhoppningsvis så blir barnen mer och mer medvetna om att det är fel det de gör och att det finns en vuxenvärld som inte accepterar detta   

TS, Usch, jag förstår din förtvivlan... Trots att din dotter har fått med sig bra värderingar så finns de alltid de som förstör... mobbar och kastar skit, säkerligen pga oförstånd, avundsjuka och dålig självkänsla...
Jag blir lika arg varje gång ett barn far illa pga det, starka barn som blir mobbade eller hånade pga avundsjuka. Och det finns ju även i vuxen ålder. Varför är så många avundsjuka och mår bra av att trycka ner andra? Är det inte rätt patetiskt egentligen..? Och väldigt onödigt...