Jag har nyligen fått ta reda på diagnosen och ser att mitt barns pappa uppfyller alla punkter som är karaktaristiska för diagnosen. Jag väntar barn med honom och vet att ett helvete väntas med honom gällande umgänge, boende och vårdnaden av barnet. Är det någon som har erfarenhet hur man handskas med en sån typ för att minimera friktionen men inte riskera barnets välmående?
Jag vet om någon som verkar uppfylla dessa punkter också. Har han fått diagnosen eller är det du som känner att "han har det"? Kan du ge något bra exempel på hans beteende? Min erfarenhet, trots att ingen diagnos satts, är att de är så otroligt oförutsägbara. Minsta motgång gör dem till "offer" i alla lägen och att det är alla andras fel. Inte lätt att ha dessa människor runt sig.
Jag har starka misstankar om att han har diagnosen men det går inte att bevisa nåt eftersom de som har diagnosen söker aldrig hjälp för sina problem och ännu värre kan inte se att det är något problem med dem.
Han har allvarliga brister på empati och det som väcker empati hos de flesta människor ge honom bara "kommando" att "det är jobbigt" och "fly". Han ser inte att hans beslut kan ha allvarliga konservenser för de andra runtomkring honom och känner aldrig medlidande eller ber om ursäkt för sina misstag. Även om han är högst ansvarig för ett fel beslut eller nåt han har sagt/gjort, är han tydlig med att han INTE tänker be om ursäkt och det är den andras fel.
Han har ovanligt stort behov av bekräftelse i allt han gör bra och om man missar ett tillfälle att beundra honom blir han för eller senare vansinnig! I vanliga och mycket enkla pardiskutioner om man säger vad man tycker, tycker han att man kör över honom och inte respekterar honom. Om man kommer överrens om något tillsammans säger han efter några dagar att det inte var hans beslut och han blev tvungen att acceptera det. Helt enkelt om han inte vinner i varje sammanhang så känner han sig som offer som du säger.
Folk runtomkring honom är i två kategorier: vänner eller fiender. Det finns andra punkter gällande honom också men just nu kommer jag på de sakerna. Vad är din erfarenhet?
Nej precis! De är ju säkra på att det inte är något fel på dem och de skulle, som du skriver, aldrig söka hjälp! Mina erfarenheter stämmer rätt bra med det du skriver... Det är alltid någon annans fel, de är lögner på lögner, gör och säger saker på ren impuls, ingen eftertanke eller ånger, ser ALLTID sig själv som offer i alla lägen trots att det är dennes fel! Är otroligt bra på att spela teater så att allt utåt sett ser så bra ut. Vill gärna att andra människor ska tycka synd om. Svänger i humör och blir aggressiv, gråter, eller verkar vara hur lugn och snäll som helst. Är som helt olika personer i olika lägen. Det som är värst är att hon ljuger ständigt och verkar tro sig själv!
Vad jobbigt. Jag har alltid känt att jag är så glad att jag inte fick barn med exet. Han ansåg tex att man ska brytas ner för att sen lyftas upp om det var nåt som han ansåg sig var emot honom. När jag tex försökte prata med honom. Jag kunde aldrig "vinna"
Jag hoppas du har stöd runt dig med familj eller vänner.
I mina tankar så blir det nog jobbigt och du får tyvärr då vara den som får anpassa dig gällande det mesta om du vill att det ska fungera för barnets skull sen. Det värsta är att försvara personen för att inte såra barnet. Så det kan bli enligt min erfarenhet, fast jag inte ens har barn med honom.
Förhoppningsvis så kanske pappan till ditt barn kan bli lite mjukare när barnet väl kommer.
Stor kram till dig.