tonåringar som sover med föräldrarna

Näpp, jag har jobbat på BUH med barn med beteende störningar och haft många samtal om hur det ser ut hemma i vardagen och det var ytterst sällan som detta har var aktuellt ens för dessa barn (med ytterst sällan menar jag ca 1 patient, men barnet var yngre).

Inte direkt attraktivt. Och om de nu flyttar ihop måste det lösas innan. Och han ska absolut inte säga ex: Sara flyttar ju in nu och hon har sagt att ni måste sova i era egna sängar. Då kommer de att se henne och hennes barn som roten till allt ont. Haha. Vet faktiskt några som gör det. Min bonusdotter har några tjejkompisar som sussar bredvid mamma. De ligger och håller om varandra på natten.... De går ut sjuan nu, förutom två som slutar åttan. 
 

Antar att mamman är ensamtående. Kan nog anta en del annat om den mammans behov av tröst och trygghet från sina barn, men avstår ;)

Ja, men det blir ju fel. För ett barn ska inte behöva vara ett substitut för en partner. Jag avstår också kan jag säga. Har två bonusar, en som är tonåring och en på god väg. De är ju stora. Sonen fyller åtta och jag tycker att han är för stor för att dela säng. Inte skulle jag kasta ut dem från sängen om de kom in och var ledsna och visar ett starkt behov av att sova med oss, men absolut inte regelbundet. De delar ju i praktiken säng. 

Om de är noprmalt fungerande tonåringar borde det väl gå att prata med dem om saken och lösa det ganska enkelt? 

Tror tyvärr det är vanligare än man önskar att barn får ta på sig rollen som stöd, tröst och trygghet för sina föräldrar efter en skilsmässa.
Jag ser det på smärtsamt nära håll. Min bonus berättade häromdagen att hon och hennes bästa kompis (grannbarnet) nästan alltid leker hemma hos bonus "för att mamma inte ska behöva vara ensam...."

Jag vet inte hur ovanligt det är. Som jag skrev tidigare så sov jag i min mammas säng då jag var tonåring och enda anledningen att jag slutade var att hon skaffade sambo. Återigen så löser sig sånt här av sig självt. Min vän och granne sov även hon med sin mamma ända upp i tonåren. Våra mammor har inte påverkats av varandra, utan det har hänt på två olika spontana sätt. Så "mycket ovanligt" vet jag inte om det behöver vara.

Det tror jag med, det är inte barnets behov man bemöter i detta, det är en närhetstörstande förälder som ser till att sina behov blir tillfredställda och kanske tom skyller det på barnen. Tråkig att behöva bära mammas eller pappas behov som en börda när man försöker växa upp. Undrar vilka samvetskval dessa barn har gentemot sin föräldrar och hur deras frigörelse ser ut.

Men då kanske man inte ska flytta ihop. Det finns väl ingen poäng med att flytta ihop om ts ändå får sova i gästrummet för att pappan föredrar att sova med sina tonårssöner istället. Och nej, sönerna är tydligen normala och utan särskilda behov. För de flesta skulle ett sådant familjearrangemang te sig lite märkligt.

Tror du är inne på helt rätt spår. Det värsta är att detta är så outtalat och undermedvetet att det är väldigt svårt att peka på. Har också en bonusdotter som agerar stand-in som partner åt sin mamma. Hon har också i alla år burit sin mammas välmående på sina axlar. Jag tror verkligen inte att detta är någonting som mamman kräver eller förväntar sig av henne (kanske hon inte ens ser det?) men ändå har det varit väldigt tydligt, speciellt för mig som "utomstående". Bonusdottern har även delat säng med sin mamma i perioder, men anledningen till det känner jag inte till, kanske hänger det ihop?

Jag är snart 30 och kan fortfarande sova hemma hos mamma. Känner en trygghet av hennes närhet och det känner även hon.  Om hon inte ville att jag skulle sova hos henne, så skulle jag absolut inte göra det.  Men vi vill båda sova nära varann, tycker det är mysigt och ligga och prata, och sedan känna hur man somnar tillsammans med någon.  

Hon har ingen man och vi båda är singlar.  

Min pappa reste mycket och då brukade jag som tonåring sova i hans säng, tyckte det var mysigt att ligga och prata med mamma innan vi somnade.
Men hade hon varit singel och träffat en kille så hade jag självklart lämnat över sängplatsen åt honom, jag hade inte fortsatt att ligga i mitten eller nåt sånt. Då hade jag känt mig som om jag trampade in på ett område där jag inte hade att göra.

Att någon gång mysa som du med din mamma anser inte jag alls likvärdigt med att kontinuerligt samsova.

Nä, jag hade sas växt ifrån att vilja samsova, jag trivdes i min egen säng.

Se där. Så du slaggade bredvid morsan. Hur hade du skrivit om det var en pojke som sussade bredvid mamma och myste? Men tydligen var det mysigt i mammas, 

Min särbo/ kille har två tonårssöner. Dom delar rum och tycker inte det är så kul. Dessutom så har dom taskiga billiga ribb-sängar. Deras pappa (alltså min särbo) har en stor 180 säng som är mjuk och skön. Killen som blir 14 i sommar sover gärna inne hos honom fortfarande, istället för att sova hos sin storebrorsa.
Fel eller rätt?
Barn tar det dom behöver.
Min särbo är inte ömhetstörstande, men väldigt snäll och rar 

13 och 14 år?
Lägg ut det på fb och de kommer troligen själv med hjälp av kommentarerna som inkommer känna att det kanske är dags att sova i egna sängar

Det är högst onormalt att sova med mamsen och papsen när de är så gamla om meningen är att de ska bli fungerande människor i samhället.

Pinsamt enligt mig. Trygghet och kärlek ska kunna finnas utan att de ska bli sågade vid knäna av föräldrarna.

Hej

Jag har liknande dilemma. Jag är tillsammans (särbo) med en änkling som har två barn, kille o tjej som är 13 o 15. De sover alltid i hans säng när jag inte är där och i sina egna sängar när jag är där. Barnen sover ofta tillsammans själva när jag är där. Jag tycker det är lite jobbigt och känner ige obekväm med att sova i "deras" säng och att de efter fyra år inte har flytta ut helt. Jag tänkte nämna det för särbon men tror det är känsligt. En helig ko på nåt sätt. Att ta upp det på rätt sätt är nog viktigt.

När jag flyttade ihop med min sambo var hans ungar 4 och 6 år. Vi hade länge på förhand förberett dem och fixat fint i deras eget rum. De fick vänja sig att sova i egna sängar och allt var bra. TILLS jag flyttade in. Då var det skrik och gråt varje kväll och vi trängdes alla 4 i en 160cm säng i ett par månader. Sambon var okej med det, "det är ju så mysigt!". Not so much mysigt för mig då ena kissade ner halva sängen med jämna mellanrum och den andra torkade snor på allt han kom åt! Efter en tid fick jag nog och hotade me att flytta ut om de inte sov i egna sängar. Sambon sov på madrass i deras rum 2 nätter, sen var problemet löst!

Om man inte vill dela säng med eget barn, hur i helvete skulle man vilja dela med nån annans ungar??

Jag har en liten på 5 år som har ett enormt behov av min närhet samt trygghet på grund av en speciell situation, Min nya partner flyttade in till oss och jag förklarade situationen för honom att så här är det just nu och kanske för en bra tid framöver. Min sambo har inga problem med det alls utan är väldigt förstående. Dock så är det inte en plan för framtiden så att säja