Vet inte hur jag ska känna

Du kan få samtalshjälp genom t.ex ADHD-center eller bup.
Jag fick inte det där brytet när sonen fick sina diagnoser (Asperger, ADHD och DCD) utan det kom senare när jag insåg att han aldrig skulle börja i en vanlig klass som "alla andra barn" gör.
Då tog jag kontakt med en kurator som hade erfarenhet av diagnoser både hos barn och vuxna och så gick jag ett tag hos henne för att få ur mig allt. Alla frågor, alla känslor, all ångest, all skuld, all oro, all sorg, all ilska. Rubbet.
Hör dig för, det finns hjälp du kan få!  

Tack för ditt svar.  Finns ADHD center överallt?

Nej vår flicka kommer inte heller gå i "vanlig" skola, håller på att kolla runt på lite olika grundsärskolor. Svårt att välja när man inte riktigt har greppat det. Känns som ett stort beslut ju.
Får man lov att fråga vad DCD är för något ?

Jag vet inte om ADHD-center finns överallt. Prata med bup tycker jag. De kan lotsa vidare.

Min son tillhör inte särskolan men han går i en Aspergergrupp. Nu är det självklart, det hade inte funnits några andra alternativ för honom, men det var en jättejobbig grej för mig att han aldrig började i en vanlig klass.

DCD är en motorikdiagnos som innebär störningar i både fin- och grovmotoriken. ADHD+DCD är det som man tidigare kallade för DAMP. Nu är den diagnosen uppdelad eftersom man kan ha det ena utan det andra.   

Vill bara skicka lite kramar till dig. Det är fullt naturligt att känna sorg över det barn vi trodde vi fått men som visade sig vara något annat. Låt det ta sin tid och skäms absolut inte över dina känslor de är fullt naturliga. Vår son har full adhd och vissa autistiska drag och jag kommer på mig fortfarande efter 2 år (sedan diagnosen fastställdes)att fundera över vad det ska bli av honom, letar efter tecken eller orsaker som kunde förhindrat hans nedsättningar eller trolla bort dem. Jag har en liten bok där jag skriver ned allt fantastiskt som han faktiskt gör för det är så lätt att bara se det som inte fungerar. Min son är högbegåvad vilket för hans del innebär att han aldrig kommer få stöd från samhället och det oroar jag mig massor för. Vad jag egentligen ville få sagt är bara att du måste tillåta dig sörja för det är en sorg som du har rätt till. Jag har vänner som orkat lyssna och fortfarande gör samt bup som stöd. Kram

Tack snälla!  Vad skönt det är att höra av någon som faktiskt vet och förstår. Har försökt prata med vänner men får känslan av att de tycker det är lite obekvämt att prata om. Kanske för att de inte vet vad de ska säga. Men ibland behöver man ju inte komma med kloka råd, utan det kan räcka med att man lyssnar.

Ja det är väl just det att jag tänker vad det ska bli av henne och känslan av det är så orättvist att hon ska behöva brottas med alla svårigheter och varför det har blivit såhär. Samtidigt så är hon ju samma glada, spralliga och positiva flicka som hon alltid har varit. Ja känslorna är många.

Men tack för er förståelse och hoppas framtiden blir ljus för er och era guldklimpar. Kram
 

Kan du inte få kurator stöd på habiliteringen? Sen finns det olika intresseföreningar där du kanske kan finna stöd och råd.
Tex:  http://www.fub.se/     http://www.attention-riks.se/(Sen detta med att det finns de som har det värre, ja det gör det men det får inte hindra en från att sörja för när man gjort det kan man ju gå vidare och det kommer gå bra!!) Lycka till!