Min vackra dotter på snart 7 år!!

Låter helt normalt tycker jag. Man måste inte ha ett par bästisar. Man kan va lite mer löst kompis med flera.

Jag har en väninna med en dotter med högfungerande autism. Hon har hållit sig mycket för sig själv, men det har ofta varit hennes eget val. Hon har inte samma behov av sällskap som andra helt enkelt. Nu är hon 20 år gammal, så hon har länge kunnat förklara att det är hennes eget val.

Min lillebror har autism så känner igen de där.. :( :)

Vissa dagar leker han super bra med andra och vissa dagar inte.

Vi har precis samma situation. Det är sorgligt och tar tid att acceptera, jag önskar inget hellre än att min dotter var som alla andra. Samtidigt har ju hon sin värld och sina prioriteringar.

Det är bara det att min dotter vill ha kompisar men kan vara distanslös även om det har blivit mycket bättre!! Det är det att jag märker att det svider när jag ser att hon inte efterfrågas på samma sätt som sonen gör..

Ronjami, känner igen ditt namn från andra trådar, du bor inte i Stockholm?

Jag har en pojke med högfungerande autism som är 5,5 år. Jag känner också igen problemet. Sonen har en tvillingbror så vi ser vilken stor skillnad på "populäritet" det är mellan barnen. Vår autistiska son har dock haft en jättefin kompis på dagis som han har varit ganska tight med. Men jag ser också att de börjar växa i från varandra och min pojke ligger efter. Just nu leker han tex. allra bäst med sin lillebror som är 2,5 år. Vi har tänkt börja bjuda hem andra barn för lekträffar nu när sonen börjar skolan. Kanske hittar vi någon som det funkar ihop med? Vår pojke har även precis börjat spela fotboll i ett handikappslag och det är många barn som tex. har downs syndrom som är med och spelar. Kanske han kan hitta någon kompis därifrån? Jag upplever att min son gärna vill ha kompisar och att han har utbyte av andra barn, men jag ser också att hans behov av kompisar faktiskt är mindre än hans normalstörda tvillingbrors. Vi kommer alltid att försöka uppmuntar och hjälpa till för att vår pojke ska hitta kompisar, men någonstans får vi nog också jobba med våra egna tankar när det inte blir som man föreställer sig hur ett "normalt" socialt umgänge ser ur. För människor med autism ser det annorlunda och det behöver inte nödvändigvis vara dåligt.

Cruz, Kloka tankar. Märkte ni tidigt att det var något med sonen? Jämförde ni med tvillingbrodern? Jag har också tagit hem olika kompisar men tillsist kan man ju inte hela tiden vara där och hjälpa, tillsist blir det ju som det blir. Idag känns det bättre, idag träffade min bästa kompis å hennes barn. Hennes dotter som är jämngammal med min dotter har verkligen kul ihop. Den tjejen e lite "barnslig på ett bra sätt om ni förstår" och min dotter kan va som hon är och den tjejen verkar "köpa det" :) Ska försöka ses allt oftare! Men det är ju i skolan och i klassen oron finns , att hon ska bli retad osv..

Jo, vi har "pratat" förut . Vi bor i Stockholm. Min dotter är också distanslös men leker ibland helt ok med andra även om hon har en tendens att vilja dominera leken. Jag hoppas och tror att hennes behov av kompisar kommer att bli större med tiden och nu förstår hon ju att hon inte alltid kan få sin vilja fram så jag hoppas att det löser sig. Det som är svårast just nu är kommunikationen, hon har bra ordförråd men låser sig då hon blir stressad. Jag försöker att ta det som det kommer men visst svider det när man ser hur andra tjejer i klassen umgås på ett sätt som min dotter inte riktigt klarar.

Ronjami, var i Stockholm bor du? Jag bor i Sollentuna. Tanken har aldrig slagit mig förut men det kanske skulle vara kul att träffa någon "likasinnad". Igår var vi på ett lekpalats och vid ett tillfälle kom hon till mig och var sur, det var för trångt där dem skulle klättra och hon ville till Gröna Lund ist, ja en låsning. Min kompis som satt vid andra sidan bordet som vet om allt såklart sa sen att hon inte märkt någonting. Att det eg var en situation. Kändes bra att höra för jag försöket alltid göra situationer så diskreta som det går. Sen släppte det och hon blev glad igen och lekte vidare. Visst hade du fler barn? Jag har en son 04 och en dotter 11 också, vad skulle du tycka om att ses?:)

Våra döttrar kanske inte alls skulle "funka" men det kunde va kul att se;)

Jag har inboxat dig!

Sommar77: Vi märkte tidigt att det var något som inte stämde med sonen. Det var ju lätt eftersom vi har tvillingar och vi såg att tvillingbrodern var precis som de andra bebisarna på öppna förskolan medan vår autistiska son betedde sig annorlunda. Han kunde sitta i timmar och snurra på saker eller leka med ett tygstycke. Vi började googla på autism då sonen var 9-10 månader. Då var symptomen tydliga. Ett drygt år senare fick han sin diagnos. Han började med IBT då han var två år och sedan dess har utvecklingen tagit fart. Men fortfarande så skär det i hjärat när man ser att han ibland väljer bort social gemenskap för att ägna sig åt sina specialintressen. Då gäller det att också acceptera att läget är som det är. Man kan hjälpa autistiska barn att utveckla sína social förmågor oerhört mycket, men ibland får man stanna upp och låta saker få ta sin tid också. Att acceptera att specialintressen och ensamlek är viktigt och det måste också finans utrymme för det med. Min son är inte olycklig trots att hans social liv inte ser ut som tvillingbroderns. Inte än i alla fall.